Briljans och malört blandas i Horace Engdahls nya betraktelser
Ingen lämnas av oberörd av Horace Engdahls vältalighet, särskilt inte när han kommer in på könskampen. Ända sedan 1980talet har hans framtoning och briljans väckt indignation. Och beundran. En beethovensonat ligger bakom titeln på den nya volymen med mikroessäer och aforistik: op. 101.
När Horace Engdahl bläddrar i sina äldre böcker – de som skrevs, får vi anta, före tumultet kring Forum, metoo och Svenska Akademien – tycker han sig möta en ämnesuppslukad skribent, viss om vår uppmärksamhet; en som ”vill förmå läsaren att upptäcka sin smak för en hållning som utmärker sig för filosofisk munterhet och obekymrad skönhetslidelse.”
Det var då, det. ”Jag vet inte om denna hållning var illa tåld”, fortsätter Engdahl, ”jag tror inte det – de reaktioner jag fick på mina böcker tydde på motsatsen – men med ens blev samtiden allergisk mot min ton, och själv förvandlades jag till en misstänkt person.”
"Du var fel från början"
Det är nog i första hand tiderna som förändrats. Horace Engdahl har alltid varit en figur som rört upp känslor (debatterna runt tidskriften Kris, den omstridda – alltjämt läsvärda – doktorsavhandlingen om svensk romantik, invalet till De Aderton). Han behövde inte anstränga sig för att folk skulle börja fräsa om elitism och snobberi – media hjälpte så gärna till med regin. Den mildhet han nu säger sig ha blivit bestulen på var förvisso inget dominerande drag varken hos den briljante kritikern eller Börshusets ständige sekreterare. Men visst, Engdahl fick ut en del av sin roll också. Han kände sin stora begåvning och insåg att hans intellektuella profil inte riktigt gick an i den relativt homogena svenskheten.
Det fanns nog försök att nyansera omgivningens bild. Men det tycktes inte hjälpa vare sig att Engdahl spelade dragspel eller skämtade, vann en schlagertexttävling i TV eller medverkade i folkbildande underhållningsprogram. ”Du var fel från början”, säger han om sig själv i den nyutkomna op. 101.
Hatet som Engdahl mött på senare år måste ändå vara något nytt och mycket värre, och det präglar denna samling med betraktelser och aforismer, som i omfång och gångart såväl som innehållsligt ansluter till Meteorer (1999), Cigaretten efteråt (2011), Den sista grisen (2016) och De obekymrade (2019). Här refereras till antika tänkare, drottning Kristina, upplysningen; här hävdas vad konsten förmår och vad den inte bör avkrävas; här återkommer för många troligen störande idéer om mäns och kvinnors beteende.
Två längre avsnitt om musik avslutar boken, båda är personliga och glödande vackra: det ena om Matteuspassionen, det andra om Beethovens sena pianosonat, opus 101, som har en så intagande förstasats men sedan förvandlas till ett slags organiserat vanvett.
Cirkusen runt Akademien i ögonvrån
Den cirkus runt Akademien etc. som ännu inte helt dragit förbi, och som många nog vill höra Engdahl tala om (kanske för att få bekräftat hur bottenlös infam han är) finns med i ögonvrån nästan genomgående – men bara ett fåtal gånger i direkta ordalag. Det är visserligen ingen avancerad operation att knyta somliga exkurser till det som hände och sades (eller skreks) hösten-vintern 2018–19. Viktigare är att texterna bär alldeles oavsett. Bär och lyser upp, irriterar, inger en känsla av frihet, stimulerar till riposter: ”Ödmjukhet är bara förakt med nedslagna ögon.” – Det är väl att ta i. ”Yttrandefrihet betyder yttrandefrihet för de vedervärdiga.” – Inte enbart, får vi hoppas, det skulle ju förutsatta att alla definierade vedervärdighet exakt lika. ”Konstnärer är arbetsskygga som inte vågar bli kriminella.” – Hemska tanke, men kanske sant på något vis.
Någon gång blir det mer cyniskt än genomskådande, mer malört än befrielse. Fast malört kan ju vara nyttigt, mot allmän småkrankhet. Mot medelmåttighet! Men några avsnitt, där Engdahl träder fram som en sorts benådandets eller strafflindringens talesman, upplever jag som problematiska emedan alltför generella.
Godhet och rättvisa, sådana de ofta framställs, är i alla fall inte Engdahls vänner. Förnuftet däremot, och erotik – som handlar om lust, inte om rättvisa. (Vi behöver kanske påminna oss det). Svag självkänsla förknippas i en passage om Verdis Otello med ondska; ”Att älska sig själv är att vörda Gud.” Och som så många gånger förut hävdar Engdahl konstens autonomi från moralen. Konstens ärende är inte att göra oss till bättre människor – men förändra oss kan den, få oss att ”med ett leende desertera från oss själva” (i betydelsen: från det invanda).
Så anmärkningsvärt genomförda är förstås inte dessa texter (frånsett de två avslutande), men det hör till genrens frihet. Det spretar något, jo, men hålls samman av temperamentet. Och bakom till synes nonchalant fångade tankar ligger inte bara snabbhet utan också alldeles osnobbig erfarenhet.
Sedan ett par år bor Engdahl i Göteborg (det hade man aldrig trott), och denna stad ägnas några fina iakttagelser: bara några vändningar, men jag uppfattar dem som fullkomligt adekvata. Till och med milda.