Fånga en liten gädda eller dö
Människan lever och kämpar med naturen och övernaturliga väsen i nordöstra Finlands sumpmarker i Juhani Karilas med rätta prisade roman.
Kulturjournalisten Juhani Karila (f. 1985) hade två novellsamlingar bakom sig då han för två år sedan debuterade som romanförfattare med Pienen hauen pyydystys (ung. Att fånga en liten gädda). Med den har han har skördat pris i flera tävlingar med olika inriktning: Kalevi Jänttis pris (för unga författare), Tähtifantasia (science fiction/fantasy) och Lapplands litteraturpris (region).
När den färska franska översättningen nu är nominerad som en av sju romaner för det nyinstiftade priset Prix Micheline kan det vara på tiden att presentera romanen för svenska läsare. Den finns för övrigt också på danska, men inte ännu på svenska.
Det danska förlagets presentation ger en bra uppfattning om denna svårt klassificerade roman: ”en mjukt ironisk, sprudlande, folkloristisk eko-thriller-komedi och kärleksroman” (övers. här och nedan är mina). Inte så illa för en roman på 280 sidor. Med andra ord liknar den inte något man läst förut. Närmast kommer kanske vissa drag i Kalevala, Timo K. Mukkas prosa om livet i Lappland, Veikko Huovinens och Arto Paasilinnas ironiska och absurda naturrelaterade skildringar samt romaner om den nordamerikanska ursprungsbefolkningen, typ Louise Erdrichs Spår.
Dubbelt perspektiv
Den unga informatören Elina Ylijaako, som jobbar på Miljöcentralen i södra Finland, kommer hem till sin (fiktiva) lilla by Vuopio i nordöstra Lappland, en fattig bygd där myggen råder på sommaren och kylan på vintern (den riktiga sjön Vuopio är belägen i nordväst). Nu är det mitten av juni och hon måste fånga en gädda från en viss tjärn – annars dör hon. Så börjar romanen, som så genast visar att naturen är besjälad och har oanade krafter. Gäddan rör sig mellan olika världar och kan ta människosjälar till dödsriket, om de är förtrollade. Elina har tre dagar på sig.
Den andra intrigen följer Janatuinen, en lika tuff som osäker kvinnlig kriminalkonstapel, som är på väg till byn för att gripa Elina som misstänks för mord i söder (allt söder om Sodankylä är ”söder” för vuopioborna). Romanen struktureras alltså av att de båda intrigerna i klassisk thriller/deckarstil korsklipps tills huvudpersonerna möts. Det bidrar till spänningen, men mötet blir oväntat och leder till ytterligare förvecklingar.
Det dubbla perspektivet på livet i Vuopio är lyckat, för så här får läsaren se den märkliga tillvaron i byn från både en infödds och en utbölings synvinkel. Inte ens magisk realism räcker som term för att beskriva den sällsamma värld som målas upp, närmast kommer väl den finska termen reaalifantasia (realfantasi). Naturen och byn är full av olika slags andeväsen som människorna måste lära sig leva med. Kvinnliga och manliga häxor kan vara till hjälp, men deras krafter är begränsade.
Kärlek och naturskildring
Både Elina och Janatuinen beskrivs med en lätt ironisk medkänsla: ingendera har haft det lätt i livet, vare sig i norr eller söder. Elina kan förhandla med andeväsen bättre än Janatuinen, som emellertid snabbt lär sig att varken Finlands lag eller naturlagar fungerar i denna trakt.
Karila skriver inte sin ekologiska syn på näsan, men nämner att somrarna blivit hetare, vilket tycks göra olika andar mera aktiva. Också Elinas
kärlek till konstnärssjälen Jousia är träffande, till och med rörande, beskriven. Författaren struntar i att samlagsscener är hart när obligatoriska i finsk samtidsprosa. När Elina och Jousia blivit ett par heter det helt enkelt – och stilfullt: det fanns ”nätter, då det kändes att den andra måste kramas genom huden”.
Dialogen är korthuggen och det stiliserade talspråket känns lika kärvt som naturligt. Så här låter det när Elina stiger in i en fiskebutik för första gången på ett (eller flera) år:
”– Goddag, sa hon. Keijo lyfte blicken mot den som kom in. – Sidu. – Hur e det med Keijo. – Int någå, int någå speciellt.”
Allt klaffar i Karilas roman: beskrivningen fördjupar huvudpersonerna, den lapska stämningen med ett otal insekter, fåglar och djur genomsyrar berättelsen utan bli lättköpt mystik. Kärleksrelationen är en del av intrigen och naturen och dess varelser och väsen är minst lika naturliga delar av världen som människan. Och fräscht med en roman där såväl den förmodade brottslingen som polisen är kvinnor och i sig intressanta karaktärer. Det gäller särskilt Elina, vars livsberättelse får drag av en utvecklingsroman.
Att be om fångst
När romanen når sin kulmen skildras det med farsartad humor, som stegras och undergrävs av tragik. Kommundirektören övertas av ett andeväsen och hela byn hjälper till att fånga det, medan Janatuinen får en hundlik varelse med en grodas håriga nuna på halsen. Det bästa med romanen är kanske ändå den levande stilen, en finska som lever och andas, men också för intrigen vidare. Hur går det då med Elina och gäddan? Ja, det får ni läsa om själva.
Notera att det är fråga om en liten gädda, inga skrönor om stora fiskafängen här, och att romantitelns pyydystys (fångst) är besläktat med verbet pyytää (fiska, be om). Fisk får man bara om man snällt ber näcken (eller Ahti) om fångst. Det pekar på hur vi måste förstå naturen och dess väsen om det ska gå bra för oss.
Till och med den som sällan läser en finsk roman kunde unna sig Karilas sällsamma skildring om att fånga den lilla gäddan. Den målar upp en värld som lever länge i läsaren.