Vardagen avbildad i vattenfärg
Marjatta Hanhijokis ståtliga utställning Synbarligen visar hur mycket som är möjligt inom ramarna för de mest traditionella och tekniskt begränsande metoder.
Marjatta Hanhijoki: Synbarligen.
Konsthallen, Nervandersgatan 3. Till 2.1.
Man föds inte som akvarellmålare, man blir det. För att bemästra vattenfärgerna krävs övning och teknisk insikt samt högklassiga material och tålamod. Trots det existerar en utbredd njugg attityd gentemot akvarellmåleriet, som ofta förknippas med glättiga landskap och glada amatörer – det tycks finnas en föreställning om att konstarten enbart handlar om tekniskt kunnande.
Marjatta Hanhijokis stora soloutställning Synbarligen påvisar visserligen att en intim kännedom om vattenfärgens natur är ett måste för en akvarellkonstnär som söker uttrycka sig på ett exakt och konceptuellt sätt, men dess huvudsakliga meddelande för ännu icke frälsta betraktare är att alla slags motiv har ett inneboende potential.
Hanhijoki avbildar inte stereotypa naturmotiv med diffusa konturer, men hennes målningar utgår även de från ett intensivt betraktande av den fysiska verkligheten. I stället för landskap väljer hon interiörer: små verkligheter som på en myriad olika sätt vittnar om mänskligt liv.
Vagt grymma ansikten
Synbarligen är en klok och rofylld utställning som innefattar verk från fem årtionden. Utöver verk utförda i vattenfärg visas även ett stort urval grafik, vilket osökt för tankarna till Outi Heiskanens pågående retrospektiv på Ateneum. Verken i den är fjäderlätta och magiskt laddade; i Synbarligen uppvisas en tyngre och mörkare sida av konstgrafiken.
I Hanhijokis etsade porträtt är ansiktena vagt grymma och skuggorna svarta. Några etsningar visas i två versioner och är försiktigt märkta ”I vaihe” respektive ”II vaihe” med blyerts. Den andra fasens verk skiljer sig från första i det att en ogenomtränglig svärta börjat sprida ut sig över bilden.
I Spegel I, Iiris, katt, Mirja i spegeln från 1993 ser man klart titelns Mirja i en spegel, men i syskonverket intill har bilden och spegeln ätits upp av ett mörker. Skymningen har smugit sig tätt inpå.
Speglar och speglingar är av central betydelse för Hanhijokis sammanfattade konstnärliga produktion. De avbildas gång på gång, ända tills vardagligheten tycks avklinga och speglarna omvandlas till gåtfulla och laddade föremål. Hanhijokis speglar har samma slags magiska kraft som sina motsvarigheter i Jan van Eycks Makarna Arnolfinis trolovning (1434) eller i Diego Velázquez Hovdamerna (1656–57).
Metanivåer
Utöver de målade speglarna visas även några verkliga förebilder. Utställningens första egentliga rum har klätts med samma vackra mönstrade tapet som upptar merparten av ytan i Det blå rummet (1999), vars huvudmotiv är en spegling. Det blå rummet kunde också kallas för ett självporträtt – i målningen avbildar Hanhijoki sig själv via en spegel – men individens betydelse suddas ut av den rumsliga atmosfären.
Intill verket är verklighetens förebild till spegel upphängd. Det är meta på ett sätt som knappast kan kalllas subtilt, men det fungerar.
Kräver ingen avkodning
I interiörerna som utgör Hanhijokis motiv kan man hitta meningsfulla symboler och dolda beskrivningar av tidlösa mänskliga upplevelser.
Utöver speglarna finns det otaliga konsthistoriska referenser och antydningar till årstider och livsskeden. Man behöver ändå inte avkoda målningarna, för de realistiskt och insiktsfullt avbildade detaljerna erbjuder i sig själv en visuell upplevelse av högst minnesvärd natur.
Allt det vardagliga ter sig högst betydelsefullt då det avbildas med Hanhijokis precision: flugsmällor, eluttag, sättet på vilket ljus bryts när det faller igenom ett vattenglas.
På sätt och vis gör sig den folkkära svenska akvarellvirtuosen Lars Lerin påmind. Till sin stil har han inte mycket gemensamt med Hanhijoki, men de två konstnärerna känns båda lika hängivna och ambitiösa. Bägge målar i stort format och har funnit sitt uttryckssätt i vattenfärgerna.
Under mitt besök på Konsthallen en vardagsförmiddag hör jag en besökare mumla sitt omdöme över helheten till en bekant. ”Den här utställningen gör mig stolt över att likt Hanhijoki också vara en finsk kvinna”. Så mycket mer öppenhjärtigt kan det kanske inte bli. Interiörerna går hem.