Krigsbarnen
I går, den 20 november, på barnkonventionens dag firar man numera i Sverige också krigsbarnens dag. Det handlar specifikt om de cirka 70 000 finländska barn, de flesta under tio år gamla, som under krigen 1939–1945 evakuerades till Sverige. Riksförbundet Finska krigsbarn i Sverige lanserade dagen 2013 och den har firats sedan dess. Motsvarande dag finns inte i Finland.
Efter kriget skulle barnen återbördas till Finland. Omkring 7 000 blev av olika anledningar kvar i Sverige, en del flyttade senare tillbaka. Länge var det tyst kring denna historiens dittills största barnförflyttning, men i slutet av 1970-talet kom den första rapporten. Under årens lopp har det forskats grundligt kring fenomenet, det har gjorts spelfilmer och dokumentärer och det har framför allt skrivits skönlitterärt. Enligt en rapport har det kommit ut över 70 böcker, skrivna av krigsbarn, de flesta bosatta i Sverige och majoriteten kvinnor. Böckerna har kommit till åtskilliga decennier efter kriget, men man minns framför allt det svåra. Om vistelsen i Sverige har varit traumatisk har det kunnat bli skakande text. Det är som det brukar: det onda ventileras, de goda tiger still.
Jag är själv krigsbarn. Jag har skickats i väg med en lapp runt halsen, på ett överfullt tåg från Helsingfors till Åbo, med en överfull ångbåt från Åbo till Stockholm. Trots att jag var mycket liten har jag klara minnesbilder av sådant som ingen har kunnat berätta i efterhand. Ofarlig var färden inte. Senare har jag fått reda på att Stockholmsbåten måste ta rutten norr om Åland för minfarans skull och över Ålands hav gick man i konvoj. Den tidens ångbåtar var tillräckligt små för att kunna smyga genom skärgården.
Jag är själv krigsbarn. Jag har skickats i väg med en lapp runt halsen, på ett överfullt tåg från Helsingfors till Åbo, med en överfull ångbåt från Åbo till Stockholm.
Vänner till mina föräldrar tog hand om mig. Jag kände dem inte, men jag fick det mycket bra. Jag vistades i två omgångar i Sverige, andra gången sändes jag bort i februari 1944 efter det första av sedermera tre stora bombardemang av Helsingfors. Då ansågs det finnas en överhängande fara för att Finland skulle invaderas. Efteråt har barnförflyttningen kritiserats, barn ska inte skiljas från sina föräldrar, hävdas det. Men de som var med då, i en allvarsam och farofylld tid, som vi i vår nuvarande välfärd inte kan föreställa oss, hyste sällan betänkligheter. Barnen räddades, det var viktigt.
Jag hade fördelen att vara finlandssvensk, det fanns inga språksvårigheter. När jag sedan kom tillbaka och småningom började i folkskolan hade jag många skolkamrater som kom från helt finska hem, men som under åren i Sverige hade lärt sig svenska och därför ville gå i svensk skola. När jag senare jobbade som journalist stötte jag ofta på beslutsfattare på olika nivåer som talade utmärkt svenska. Den hade de lärt sig som krigsbarn i Sverige.