Inget parkprogram på svenska efter rekryteringstrubbel
Lars Bäckman kan tänka sig att ta med dottern Saga till ledd lekparksverksamhet på svenska. Men någon sådan har inte funnits i Helsingfors på flera månader.
Finskspråkiga späd- och småbarnsfamiljer kan välja och vraka vart de går till om de vill delta i ledd parkverksamhet. Varje vardag ordnas program i Helsingfors 65 parker och i fem familjehus.
På svenskt håll har verksamheten legat nere i flera månader. Det beror på att staden inte lyckats besätta ett vikariat. Den svenskspråkiga socialhandledaren har varit borta ända sedan slutet av maj.
– Vi har tyvärr inte lyckats rekrytera någon person. Därför har vi ingen verksamhet för närvarande. Vi hoppas självklart att vi kan hitta en ersättare, säger Tiina Mesiniemi, ledande lekparkshandledare på Helsingfors stad.
Lars Bäckman är med dottern Saga i lekparken Loru utanför biblioteket Ode. Han kände inte till att det vanligtvis brukar ordnas ledd verksamhet på svenska här.
– Coronan har gjort att man inte gått på så mycket som man hade gjort annars. Jag kan bra tänka mig att gå om det skulle ordnas. Men det är inte alla gånger så lätt att hitta information.
Han avslutade sin pappaledighet i oktober. Nu jobbar han 80 procent och är ledig med barnet på fredagar.
– Det skulle vara trevligt om det fanns mera verksamhet på svenska och att man skulle hitta utbudet.
En gång i veckan brukar familjen gå till ett tvåspråkigt babysim. Andra gånger blir det promenad eller besök på lekavdelningen för barn på tredje våningen på Ode.
– Ibland har vi varit på Annegården eller träffat andra vänner med barn.
Bara en ledare
Forskaren Veera Moll låter bekymrad när hon hör att den ledda lekparksverksamheten på svenska ligger nere i Helsingfors.
– Det första som slår mig är att det bara finns en svenskspråkig ledare som ska svara för alla behov. Det låter lite. Jag hoppas att staden hittar en lösning snabbt, säger Moll, som deltar i ett forskningsprojekt om lekparker.
Hon understryker att hon inte uttalar sig utifrån några forskningsresultat, eftersom några sådana ännu inte finns.
Enligt henne är det viktigt att barn får kommunicera på sitt eget språk med en ledare. På ett övergripande plan är det också viktigt att föräldrarna får umgås i parken.
I våras ordnades det svenska programmet varje vardag. Främst skedde det i lekparken Loru, men även också i lekparkerna Iso-Antti i Östra centrum och i Hilleri i Västra Hertonäs.
Programmet är främst avsett för barn under skolåldern. I parkerna brukar det sjungas och barnen får röra på sig. Föräldrarna kan också delta i diskussioner om småbarnstiden.
Tiina Mesiniemi berättar att staden har nåtts av en del respons av föräldrar som undrar om det ska ordnas någon verksamhet på svenska i Loru. Tidigare har föräldrarna aktivt lobbat för att program ska ordnas just där.
I fjol samlade Helsingfors in svar om vad invånarna tycker om lekparkerna. Det kom 558 svar. Många var av den åsikten att de inte fått någon information om verksamhet och evenemang i lekparkerna. Staden konstaterar också själv att personer som talar ett utländskt språk inte använder lekparkerna.
Så här svarade en stadsbo på enkäten:
”I Östra centrum har närmare 40 procent av invånarna invandrarbakgrund, och det skulle vara väldigt viktigt att behandla dem jämlikt. Man kunde ordna lekparksverksamhet på något annat språk än finska. I praktiken finns det inte ens någon svensk verksamhet för närvarande.”
Bland det som önskades i enkäten var bättre städning i lekparkerna (att till exempel sprutor avlägsnas från området), motionsverktyg och redskap för vuxna och fler sittplatser.
”Lite orolig”
Veera Moll och hennes forskarkollega Essi Jouhki skickar en hälsning till Hufvudstadsbladets läsare. Inga svenskspråkiga har nämligen svarat på deras undersökning Platser för lek. De letar efter personer från hela Svenskfinland som har minnen från lekparker eller lekplatser, både från långt tillbaka i tiden och från nutid.
– Jag blev lite orolig då vi inte fick in några svar på svenska. Den aspekten är också viktig, säger Moll.
Hon doktorerar vid Aalto-universitetet medan Jouhki jobbar vid Jyväskylä universitet.
– Vi vill skapa en omfattande kartläggning av de finländska lekparkernas historia, nutid och framtid. Det har forskats väldigt lite om deras historia, säger Moll.
Lekparkerna utgör en viktig del av vardagen hos en barnfamilj.
– Vi behöver veta hurdana parkerna varit, men även hur de upplevs nu och vad som önskas för framtiden.
Forskarna är ute efter minnen av alla de slag: positiva, neutrala eller sådana man minns på ett mindre trevligt sätt.
– Den som svarar på vårt upprop behöver inte tro att vi enbart letar efter positiva minnen. Det är också okej att berätta om man någon gång inte känt sig välkommen i lekparken. Där kan språket potentiellt vara en faktor som spelat in.
Veera Moll säger att en del lekparker i Helsingfors i dag är mycket populära. Så uppskattade kan de vara att nästan alla besökare inte får plats. I andra stadsdelar är intresset mindre.
– Jag har till och med hört folk säga att de aldrig hört talas om att Helsingfors ordnar ledd lekparksverksamhet.
Forskarna Veera Moll och Essi Jouhki har ett forskningsprojekt i samarbete med Finska litteratursällskapet. Den som har åsikter, upplevelser eller minnen av lekparker i Finland kan svara på webben på https://www.finlit.fi/sv/arkisto/vastaa-keruisiin/platser-lek eller skicka brev till Finska Litteratursällskapet, arkiv, PB 259, 00171 Helsingfors. Kuvertet ska märkas med ”Platser för lek”.