Digitala språng
Det sägs ofta att krig föder innovationer i snabbare takt. En kris tar bort trögheten och det motstånd som ett bekvämt liv ofta för med sig. Pandemin har också varit ett undantagstillstånd som haft liknande effekter. Det digitala språnget blev verklighet nästan över en natt, när vi fick lära oss att sitta på distansmöten i stället för att resa till våra möten, seminarier och konferenser. Resorna blir säkert färre även i framtiden, vilket är ett konkret och positivt resultat där digitala lösningar hjälper i skiftet mot en grönare ekonomi.
Inom mitt eget skrå, akademiker och forskare, har man ju ofta konstaterat det paradoxala i att tala för hållbarhet, men samtidigt flyga klart mera än medeltalet. En kollega i Danmark började redan före pandemin poängtera att vi bör ta detta på allvar och inte resa så mycket. Ingen lyssnade och de flesta av oss andra tyckte nog att distansmöten var lite jobbiga. Men inte mera, utan nu är hållbarhetstanken på ett helt annat sätt närvarande även i praktiken.
Allt tal om digitalisering och hur det kommer att ändra på vår vardag, kan te sig svårt att övergreppa. Häromdagen satt jag på ett möte där man diskuterade att införa en digital ansökningsblankett för ett stödprogram för forskare och kulturarbetare. Det dryftades på fullt allvar om det över huvud taget fanns något att vinna på en digitaliserad blankett? Jag hörde till dem i sällskapet som såg fördelarna, medan andra frågade: vad blir bättre? Det fanns ett uns sanning i frågan, och kanske ställs den alltför sällan.
I dag leds finska statens digitaliseringsutveckling av Finansministeriet. Som i många andra nordligare länder, ses ofta ett egenvärde i digitaliseringsprocesser. Det betyder ibland att de avpolitiseras, fast de egentligen är högst viktiga politiska beslut som fattas inom ramen för digitalisering inom stat och kommun. Den ledande tanken är ofta att digitalisering är rationellt och representerar framtiden vare sig vi vill det eller inte. Det finns en hel del nyare forskning som visar hur digitaliseringsstrategier ibland kan öka ojämlikhet i samhället. Då menas inte att man skall avstå från att främja digitalisering, utan att man måste ta olika demokratiaspekter i beaktande när man stiftar lagar och skapar praktiker. Nu diskuteras närmast faran av cyberattacker för landets säkerhet i offentligheten.
Inom mitt eget fält, humaniora och samhällsvetenskaper, har de digitala metoderna blivit populära och högprioriterade under de senast åren. Många är de som i hopp om forskningsanslag har lärt sig att inkludera dessa magiska ord i sina ansökningar. Det finns givetvis en massa forskare som har koll på detta, men fortfarande talar vi i första hand om en metod. Om sätt att kunna hantera stora materialhelheter, om vissa AI-baserade program som stöder forskningsprocesserna. Men till syvende och sist tjänar inte den artificiella intelligensen till något om vi inte vårdar odlandet av den analoga intelligensen. Etymologiskt kommer ordet från latinets inter-legere, som ordagrant betyder att läsa mellan raderna. Vi behöver det mänskliga intellektet, för vi kommer aldrig att lösa globala problem genom att trycka på en knapp.
"Den artificiella intelligensen tjänar inte till något om vi inte vårdar odlandet av den analoga intelligensen."