Radiodokumentär om manskväll blev snackis
Höstens mest uppmärksammade radiodokumentär i Sverige är finlandssvenska Elin von Wrights P1-dokumentär Manskvällen. Lyssnarna har både roats och provocerats av de fyra männens personliga utvecklingsprojekt. Men hade vi skrattat om de var kvinnor?
”Aaaah.” ”Mmmm.” ”Landa lite.” Det är trygga, avslappande ljud av välbehag när medlemmarna i mansgruppen träffas och kramar om varandra i Elin von Wrights radiodokumentär Manskvällen för Sveriges radio P1.
Dokumentären där fyra män berättar om sin personliga utvecklingsresa har fått osedvanligt mycket uppmärksamhet. Det har skrivits om den i de stora svenska tidningarna och den har diskuterats i poddar. Man har både provocerats av det männen säger om kön och könsroller och skrattat åt dem.
För Elin von Wright, finlandssvensk radiojournalist sedan fem år tillbaka verksam i Sverige, började det hela på en halvårskurs i radiodokumentärmakande på Stockholms konstnärliga högskola. Hon upplevde att det vid den här tiden, hösten 2020, var mycket om manlighet, manlighetscoacher och mansgrupper i offentligheten och hon blev intresserad av varför män söker sig till dessa sammanhang.
Talföra män
De fyra huvudpersonerna i dokumentären kom hon i kontakt med genom en mansgrupp i Stockholm. En av dem är en höjdare med ett toppjobb, de tre övriga beskriver von Wright som män med vanliga jobb. Ämnet visade sig vara tacksamt, det var inte svårt att få dem att prata.
– De var väldigt närvarande och tyckte också själva det var intressant. Kanske det handlar om att de är vana vid att prata om sig själva och tycker om att prata om det här, säger Elin von Wright om hur det var att göra djupintervjuerna som dokumentären bygger på.
Männen uppträder anonymt i dokumentären, vilket i efterhand med tanke på reaktionerna kan framstå som ett skonsamt beslut. De pratar om intima saker som sin relation till kvinnor och sitt sexliv, vilket gjorde att Elin von Wright under processens gång var rädd för att någon av dem skulle hoppa av.
– De har ju alla sagt de här sakerna som väckt känslor och som många har upplevt som ganska provocerande, så jag var rädd att de när de hörde dokumentären skulle tycka att de avslöjat för mycket eller att det var hopklippt på ett sätt som de inte kunde hålla med om.
Så blev det lyckligtvis inte. Männen var nöjda över slutresultatet.
– De tyckte att dokumentären gav en rättvis bild.
I sängkammaren och duschen
Några som uppmärksammat dokumentären är Alex Schulman och Sigge Eklund som står bakom en av Sveriges största poddar, Alex och Sigge. I sin podd roas de av ett avsnitt i dokumentären där en av männen berättar om hur han som kvällsritual penetrerar sin kvinna i slakt tillstånd.
– Det pratas ofta om att män ska öppna upp och visa sina känslor och prata mera, men sen när de gör det så blir de väldigt förlöjligade. Det är ganska få som har diskuterat det männen säger på allvar och det tycker jag är lite tråkigt, funderar Elin von Wright kring reaktionerna på dokumentären.
Det stora satiriska Instagramkontot Dyngbaggegalan har gjort ett mem av ett citat i dokumentären där en av männen berättar om sin morgonritual, i vilken ingår att duscha kallt och beröra sin kropp och sitt kön för att öka sin energi, livfullhet och närvaro.
– Mycket av det här handlar om personlig utveckling, att hitta sig själv och ett sammanhang. Man kan tycka att det är ganska självupptaget, de grubblar ju väldigt mycket på sig själva, säger von Wright.
– Många har blivit provocerade av vad de här männen säger, men om en kvinna skulle berätta de här sakerna undrar jag om man skulle reagera på samma sätt.
Vad tycker du dokumentären säger om mansrollen? – Det här är ju bara en dokumentär om de här fyra männen, så det är svårt att dra några slutsatser om mannen i dag, men kanske man ändå kan se en tidsanda i den. Det finns väldigt många sådana här grupper och fler och fler män söker sig till dem, inte bara en viss typ av män utan många olika slags män.
Peter Al Fakir, själv från Sverige, kallade i sin HBL-krönika den 27.9 dokumentären för en mockumentär och ”en Spinal tap för 2020-talet”. Elin von Wright säger att hennes avsikt inte varit att driva med männen. Däremot var det en av männen, som när han lyssnade på den färdiga dokumentären, kunde se det komiska i det han sa.
– Visst måste jag erkänna att jag också själv satt och fnissade lite ibland när jag klippte. Men jag har varit mån om att ta dem på allvar, och därför var det viktigt att få deras bekräftelse på att slutresultatet var okej. Det finns saker där som kan uppfattas som väldigt komiska, men sen undrar jag varför egentligen?