Vacker, cool, reaktionär eskapism
Wes Anderson och Quentin Tarantino är på ytan två helt disparata filmskapare. Men en sak har de gemensamt: radikala ungdomar irriterar dem och ska sättas på plats, vare sig det sker med våld eller svidande ironi.
Flera gånger i Wes Andersons senaste film The French dispatch, om livet på en tidskriftsredaktion, upprepas ett råd. I filmen riktas det till skribenter, men tanken slår en att det är en maxim som Anderson själv följt då han utvecklat sin hyperestetiserade, ironiska stil: ”Make it look like you did it on purpose!” Få det att se ut som om du gjorde det med flit!
Jag glömmer snabbt det här när jag fångas av filmens två inledande berättelser som också är de bästa. Men då filmen mot mitten börjar tappa fart och förtrollningen släpper börjar jag tänka på det igen, medan jag blir allt mer obekväm: Gjorde han det där med flit? (Och här följer en varning: texten som följer innehåller spoilers!)
Är det till exempel med flit som Anderson låter den franska sextiotalspolisen som kväser studentrevolutionen i Ennui-sur-Blasé – en fiktiv version av Paris – framstå som en i grund och botten sympatisk, anakronistiskt multikulturell organisation? Är det med flit som den arga, jobbiga studenten som hotar sabba hela revolutionen – ifall hon inte får uppmärksamhet av Timothée Chalamet – spelas av den algeriska (sic!) skådespelaren Lyna Khoudri? Och är det med flit som Chalamets karaktär Zeffirelli drunknar i stadens flod, inte för att polisen bakbundit och slängt i honom, utan på grund av sin egen ungdomliga narcissistiska dumhet?
Det är inte så att jag kräver att Anderson ska göra ett superseriöst drama om den verkliga massakern 1961 där Parispolisen, under ledning av polischefen och den före detta nazistkollaboratören Maurice Papon, dränkte uppskattningsvis hundratals demonstranter med algerisk bakgrund i Seine. Han är knappast rätt person för den filmen, även om jag kan erkänna en viss morbid nyfikenhet på hur resultatet skulle bli.
Men att han så utstuderat och lekfullt strör ut dessa små detaljer för tittaren, som om han inte kan låta bli att inte bara visa att han vet vad han talar om, utan också väljer vad han inte talar om, stör mig. (För att göra det ännu tydligare är filmen tillägnad journalisten och författaren James Baldwin som skildrar rasism och polisbrutalitet i flera av sina mest betydande texter. Men Andersons Baldwinpastisch påminner mera om en frejdig Tintinfigur som mest är intresserad av att dinera och språka med ordningsmakten.) I samverkan med andra skavanker förstör det den eskapistiska upplevelsen och gör att mitt intresse i filmens sista två tredjedelar ohjälpligt falnar och förbyts i irritation.
En parallell kan dras till en annan relativt färsk filmupplevelse: Quentin Tarantinos Once upon a time … in Hollywood, som jag visserligen genomgående fann mer underhållande men också politiskt obekväm på ett fascinerande sätt. Både Anderson och Tarantino är generation X, och det är lätt att se en lite klyschig generationstraumatisk bitterhet i det avmätt ironiska eller rent av fientliga sätt på vilket de behandlar sin föräldragenerations radikala massrörelser (i Andersons tappning studentrevolutionärer, i Tarantinos Vietnamdemonstrerande hippier och extremexemplet Charles Mansons ”familj”). Här finns ekon av föräldrakomplex och kanske även av en bitterhet över att själv ha missat chansen att delta i sökandet efter ett genuint alternativ, i stället växte man upp i den segerrika konsumtionskapitalismens allt mer hyperaktiva populärkultur.
Det är denna populärkultur som format både Anderson och Tarantino som filmskapare, och det är in i sina egna minnen av den som de retirerar. Kanske som en reaktion på att den nya unga generationen i deras hemland USA än en gång placerat massrörelser och radikal politik på nyhetsagendan? När ungdomen är jobbig och högljudd och inte längre nöjer sig med vackra landskap och underhållande splattervåld måste den sättas på plats, även om det bara kan ske på ett symboliskt plan i fantasin.
De båda fantasierna är representativa för sina upphovsmän: i Tarantinos tappning får ungjävlarna skallarna inslagna. Andersons version är mer subtil och existentialistiskt komisk men den slutar också i ond, bråd död. Som en sista ironisk twist blir ett foto av Zeffirelli en populärkulturell ikon som trycks på Ttröjor som säljs till massorna efter hans död, på samma sätt införlivat i konsumtionskapitalismen som det ikoniska fotot av Che Guevara. Budskapet är tydligt: revolutionen är inställd, popkulturen har vunnit!