Skuggboxning ger ingen knockoutseger
Än en gång tycks regeringen krisa – åtminstone om vi får tro Centerns ordförande Annika Saarikko. Centern betecknas av sina regeringspartner som en tonåring med identitetsproblem. Man kan också säga att Centerns självbild inte motsvarar partiets nuvarande storlek. Valet i januari påverkar poltiken – men regeringens utmaningar fortsätter hela våren.
Av regeringens fem partier samlades fyra till olika slags möten under veckoslutet. När ett partis fullmäktige eller delegation samlas handlar det om att skapa vi-anda och samtidigt offentligt signalera vad man står för.
Centerns ordförande, finansminister Annika Saarikko försökte väl slå två flugor i en smäll när hon hotade med att Centern lämnar regeringen om inte ... regeringen står fast vid sina egna beslut.
Fast egentligen talade Saarikko nog främst till de egna, för väljare som inte hör till Centerns kärna börjar vara ganska trötta på Centerns problem och hur partiet tacklar dem.
Den oro Saarikko uttalade var att de andra regeringspartierna inte ska hålla fast vid de budgetramar man tidigare har kommit överens om. Vårens förhandlingar om ramarna drog ut och pågick i över en vecka. Då var det knappa två månader till kommunalvalet. Slutligen blev det en överenskommelse, bland annat om permanenta nedskärningar år 2023.
Nu är det två månader till valet av fullmäktige i de så kallade välfärdsområdena. Stödet för Centern verkar ha sjunkit igen.
Å andra sidan hade regeringen tidigare fattat beslut om i vilken grad Veikkausstöden ska kompenseras nästa år – men backade och beslöt att såväl kultur som idrott kompenseras fullt så att anslagen inte minskar trots att Veikkaus intäkter har sjunkit. Före det hade även polisen fått höjda anslag efter hot om uppsägningar.
Annika Saarikko sade i lördags med bestämdhet att Centern inte är med i en regering som flörtar med ekonomisk ryggradslöshet. Saarikko uttalar alltså en oro för att särskilt vänsterpartierna och De Gröna ska strunta i de tidigare besluten och gå in för att fortsätta att öka skuldsättningen.
Det gagnar sällan regeringspartier – vilka de än är – att föra förhandlingar via offentligheten. Om syftet är att uppnå enighet och att komma till resultat så brukar det vara effektivare med interna diskussioner.
De övriga regeringspartiernas ledare kom med avmätta kommentarer. Statsminister Sanna Marin (SDP) sa man naturligtvis håller fast vid det som regeringen har kommit överens om, och att det går att komma överens om viljan finns. SFP:s Anna-Maja Henriksson konstaterade i ett pressmeddelande att det är trist med gnabb i offentligheten och att det är en självklarhet för SFP att budgetramen håller. Li Andersson (VF) talade om att Centern skuggboxas, att Vänsterförbundet inte lösgör sig från budgetramarna och att hon inte har märkt sådana tecken hos SDP eller De Gröna heller. Samtidigt påpekade Andersson att coronakrisen inte är över när det gäller barn och unga och att regeringen är skyldig att hålla sitt löfte till dem. Men det handlar om en normal politisk prioritering, inom budgetramarna.
Redan innan Saarikkos utspel i lördags har många politiska bedömare konstaterat att regeringens väl och ve i hög grad är beroende av hur januarivalet går för Centern. Blir resultatet dåligt innebär det mer problem för regeringen, går det bra för Centern kan konflikterna bli mindre. Precis samma problematik gäller för övrigt De Gröna. Båda partierna är så stora att regeringens majoritet bygger på att de är med.
Regeringen har många problem på sitt bord oberoende av hur valet i januari går. Förra veckan kunde regeringen inte enas kring hur Finland ska ställa sig till EU:s kriterier för vad som ska räknas som gröna, hållbara investeringar, den så kallade taxonomin. Statsminister Sanna Marin beslöt att majoritetens åsikt vinner. Därmed förlorade De Gröna och Vänsterförbundet, som ville att Finland godkänner förslaget. SDP, Centern och SFP drev igenom sin ståndpunkt – men den kommer inte att få gehör inom EU.
Oppositionen tycker som majoriteten i regeringen – men kritiken haglar för att regeringen inte är enig.
I februari ska regeringen fatta beslut om nya sysselsättningsåtgärder. Ett svårt beslut som man har skjutit upp, bland annat för att SDP och VF inte vill skära i de arbetslösas förmåner. I mars bedömer klimatforskare om regeringens beslut hittills att minska på koldioxidutsläppen uppfyller målen. I april ska igen rambudgeten slås fast.
Alla de här problemen slipper regeringen förstås om den har gått i graven. Regeringskriser är inte så ovanliga, men att regeringar verkligen tvingas avgå är betydligt ovanligare.