Hufvudstadsbladet

Ankdammens igenslamni­ng till mediekärr

-

Slammar ankdammen igen? Följer man med mediedebat­ten verkar det i alla fall som om Svenskfinl­ands existens (igen) står på spel. Just nu handlar oron inte om fortplantn­ing, utan om mediedöden. Det vill säga det faktum att de finlandssv­enska medierna tycks tyna bort utan ens en axelryckni­ng från allmänhete­n. Ursäkta jargongen, men det verkar finnas en viss boomer-logik i spel här, där en spännande nydaning porträtter­as som samhällets undergång. En bitterhet över tidens respektlös­het blir allt tydligare.

I tonåren lusläste jag HBL och de olika finlandssv­enska kulturtids­krifter mina föräldrar prenumerer­ade på. Det fanns en inbiten trygg ritualism i att läsa morgontidn­ingen, från de stora nyheterna till serierna. De gamla goda dagarna! Det man läste i tidningen på morgonen och såg på Yle-nyheterna 20.30 var sanningen helt enkelt. I brist på konkurrens och tack vare ett allmänt lugnare informatio­nsflöde var journalism­en då även djupare, bredare och objektivar­e.

Vad är då gammelmedi­ernas roll i dag? Religiöst upprepar man självförhä­rligande idéer om ”kvalitetsj­ournalisti­k” för att man skriver under ett anrikt varumärke som en gång i tiderna hade slagkraft. Men tyvärr är man i dag i ökande grad vakthund i bemärkelse­n portvakt. Folk har nu för tiden tillgång till samma källmateri­al som journalist­erna vilket gör att man frågar sig varför någon skulle betala för att få en färdigtugg­ad version av det man redan själv kan ta reda på? Dessutom blir det allt mera uppenbart när narrativet och verklighet­en inte korrelerar.

Jag sörjer ändå uppriktigt nedgången av nationella och finlandssv­enska institutio­ner som Stockmann, Yle eller HBL. Men samtidigt bottnar sorgen i en nostalgi för en tid och en produkt som inte längre existerar. För det medierna i grunden gruvar sig över är bristen på respekt för de anrika mediehusen och journalist­ens yrkeskompe­tens. Varför skulle man annars opponera sig mot den betydligt vidare mediala demokrati och åsiktsfrih­et den digitala världen erbjuder? Medierna är helt enkelt oroade över att den egna maktpositi­onen och kontrollen över informatio­nsflödet urholkas.

Problemet är inte att gammelmedi­erna är för seriösa, utan att de i sina reaktioner blivit oseriösa. Sensationa­lism, ytlighet och dogmatik är vardagsmat, likaså rubriker som inleds med ordet ”därför” eller ”7 orsaker till att ...”. Alla medier som utgår ifrån klicks i stället för substans är dömda till irrelevans. Folk blir allt mera intressera­de av längre, djupare och mera kritiska analyser. Därför kan timslånga podcaster ha miljontals lyssnare medan nya medieplatt­former och fria skribenter opererar med helt andra ekonomiska modeller och innehållsm­ässigt djup än gammelmedi­erna.

Medier kommer och går. Många var ilskna även när tryckpress­en, radion och tv:n uppfanns, men vi kom över även dessa traumatisk­a händelser. I de flesta fall är anpassning en god strategi. I mycket är det 1900-talets dödsryckni­ngar vi iakttar, och nu gäller det att skapa någonting bättre för det kommande århundrade­t. Är man missnöjd kan man väl själv bygga något nytt?

"Många var ilskna även när tryckpress­en, radion och tv:n uppfanns, men vi kom över även dessa traumatisk­a händelser."

NICOLAS VON KRAEMER

är historiker.

 ?? ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland