Man klär av sig som skydd mot människorna

En schablon från min ungdom, inpräntad i mig av något spöke, förmodligen en predikant: Tala sanning så behöver du inte komma ihåg vad du sagt. Som förhållningsregel till offentligheten kunde det skrivas om på följande vis: Ha inga hemligheter så är du garderad mot människorna.

Den litterära bekännelsen har starka finlandssvenska anor med makarna Tikkanen och Christer Kihlman som banbrytande influencers. Tonen sattes av Kihlman med den självutlämnande boken Människan som skalv (1971) och det privata var sig aldrig mera likt. Gällande de så kallade ”finlandssvenska blottarna” lär P O Enquist ha undrat varför bekännelserna återkommande kretsade kring missbruk, äktenskapsproblem och sexuella eskapader men aldrig kring inkomster, aktieaffärer och arv. Den här frågeställningen sätter fingret på något besvärligt som jag själv grubblat över. Finns det något som känns så personligt och så pinsamt som privatekonomi?

Jag hör själv att det låter märkligt, men känslan är akut, så pass att det måste vara nåt i barndomen som spökar. Min hemkommun var socioekonomiskt jämntjock: alla hankade sig fram. Hemma talade vi inte om pengar, politik eller Gud: det var sånt som vi saknade och som kanske fanns men som inte rörde oss. Jag vet fortfarande inte hur mina föräldrar röstar, vad de tror på eller vad de tjänade innan pensionen, men enligt färska uppgifter låg medelinkomsten i Pedersöre förra året på knappt 26 000 euro. Som barn hade jag en klasskamrat från en företagarfamilj som hade simbassäng hemma.

Detta var mycket fascinerande, men omöjligt att nämna utan att stämningen blev ansträngd, som om man kastat sten i en spegelblank skogstjärn, rubbat ett lugn. Och det var svårt att veta om det var kamraten eller den som öppnat munnen kring inkomstklyftan som var utskämd eftersom alla närvarande rodnade.

Sannolikt är det delvis en reaktion mot alla möjliga tystnader och tabun som gjort att jag i mitt eget arbete i det offentliga odlat en öppenhet kring privata angelägenheter. Christer Kihlmans förhöjda transparens var enligt honom själv ett sätt att minska på skammen kring mänskliga tillkortakommanden, men också ett sätt att ta makten ifrån de som spekulerade och spred rykten.

Det är en metod jag själv anammat, som skribent och poddare. I Svenskfinland har vi ingen skvallerpress, men i alla små kretsar funkar djungeltelegrafen effektivt och räcker gott och väl. Att självmant blotta och berätta är ett effektivt sätt att gardera sig mot människorna och ger en makt över sin egen berättelse, men i HBL 11.11 avslöjar plötsligt Fredrik Sonck utan förvarning något av det enda i mitt liv som känts för privat och för besvärligt, när han skriver ut hur mycket jag förtjänade under fjolåret.

Min årsinkomst 2020, från sexton olika uppdragsgivare, var inte långt ifrån den finska medelinkomsten och kan omöjligt ha nyhetsvärde, så den publicistiska motivering som återstår är väl ett förmodat sensationsvärde, eller kanske att måla upp bilden av romanskrivande som ett yrke med helt okej betalt. Att en finlandssvensk författare i medeltal tjänar 3 000 euro om året på själva författarskapet (enligt en undersökning gjord 2020 av Finlands svenska författareförening) medan resten kommer från sporadiska stipendier och ett lapptäcke av olikartade arbetsuppdrag nämns inte när HBL plötsligt börjar skvallra.

Eftersom sådant tydligen inträffar ska ni få höra ännu mer: I vintras investerade jag hela förskottet till min nya roman i 50 stycken aktier i QT Group. I augusti hade aktiernas värde ökat med hundrafemtio procent, och jag sålde dem. Efter kapitalskatt förtjänade jag mera på den affären än jag hittills tjänat på den roman som jag arbetat med de senaste sex åren. Sådant borde inte angå en enda människa som läser den här tidningen, men nu är det i varje fall bekänt och blottat, och på eget bevåg, jag har inget att dölja, jag förekom skvallret, jag behöll kontrollen.

KAJ KORKEA-AHO

är författare med rötter i Österbotten men nu förankrad i Helsingfors.

Jag vet fortfarande inte hur mina föräldrar röstar, vad de tror på eller vad de tjänade innan pensionen.