Petra Heinänen bjuder på häxkonster i neon
Petra Heinänens solodebut på Viirus blåser nytt liv i ett välbekant ämne med underfundig humor och en välfungerande visuell helhet.
TEATERRECENSION Av och med: Petra Heinänen. Yttre öga: Lidia Bäck. Mask: Tua Hautamäki. Musik: Petra Heinänen, Alexander Wendelin. Scenografi: Tom Heinänen. Teknik: Josef Donner. Premiär på Viirus 20.11.
Häxan har upplevt en renässans som populärkulturellt motiv under 2010-talet som en del av samma bredare trend som också åter populariserat horoskop, tarotläsning och annat som hänger ihop med intresset för det ockulta.
Somliga minns säkert ännu de putslustiga rubrikerna i kölvattnet av Donald Trumps chockartade presidentvalsseger då tonåriga ”häxor” gaddade ihop sig via sociala medier för att kasta förbannelser över presidenten. Senast för mindre än ett år sedan sågs häxor och häxprocesser på den åländska operascenen i verket Lisbeta.
I en essä i HBL i somras beskriver Elliot Lundegård hur häxans förvandlig från människa till djur i svenska folksägner symboliserade omänskliggörande och underordning. I Petra Heinänens Terra Feminarium är temat också häxeri och metamorfos, men Heinänen klär sig snarare i olika mänskliga roller, bland annat också häxornas fiende nummer ett, den katolske 1500-talsprästen Heinrich Kramer som skrev Malleus Maleficarum eller Häxhammaren, ett slags manual för häxprocesser. I Heinänens underfundiga tolkning är det däremot Kramer själv som känner sig som det utsatta offret.
Obändig karisma
Både dagens häxeri och också det som i dag brukar få det mer eller mindre seriösa epitetet häxjakter försiggår förhållandevis ofta på internet. Därför känns det passande att den omsorgsfullt inredda scenen präglas av vad jag uppfattar som en utpräglat ”online” estetik.
Det surrealistiska landskapet påminner om en vaporwave-video och det kalla grönaktiga ljuset som sköljer över publiken och Heinänen och får henne att se ut som en spöklik docka känns som det skulle kunna komma från en flimrande datorskärm i ett annars nedsläckt sovrum.
Den korta, intensiva föreställningen innehåller mer monolog än jag är van vid i performancesammanhang, vilket inte är något dåligt val. Efter en måhända avsiktligt stel inledning lyckas Heinänen snabbt fånga publikens uppmärksamhet med en obändig karisma och ett stänk av jordnära humor som kompletterar den skruvade absurditeten.
Häxmasken som uppenbarar sig på henne, tillverkad av Tua Hautamäki, förtjänar ett omnämnande i sig. Den är samtidigt skrämmande, komisk och som hantverk också ganska vacker – mer än nog för att åstadkomma illusionen av en förvandling då Heinänen placerar den på sitt ansikte.