Gränserna öppnades mot världen igen
Under coronatiden har resandet till och från Israel blivit en byråkratisk balett. Därför har jag varken lämnat landet eller fått besök från Finland på snart två år. I måndags var det dags.
Jag väntade utanför flygterminalen eftersom endast passagerare får gå in.
När min pappa senast besökte oss i februari 2020 följde vi nyheterna om coronaviruset men kunde inte ana att Israels gränser skulle stängas för turister några veckor senare, och inte öppnas igen förrän den 1 november i år – endast för vaccinerade såklart.
I somras blev det tillåtet för utländska medborgare att besöka föräldrar, barn eller syskon som bor i Israel, men eftersom jag har fel sorts visum kunde min familj inte resa in.
Vi utlänningar utan permanent uppehållstillstånd har också själva behövt tillstånd från utrikesministeriet för att få komma tillbaka om vi lämnar landet. Flera vänner fick sina tillstånd upphävda medan de besökte sina hemländer, för att coronafallen ökade för mycket där, och de blev tvungna att återvända via vistelser i tredjeländer.
I synnerhet under den föregående regeringens tid ändrades reglerna bokstavligen över en natt. Nya beslut trädde i kraft omedelbart utan att någon hann förbereda sig. Det gällde inte bara reseregler utan alla coronarestriktioner, som ofta var drastiska. Plötsligt fick vi till exempel inte gå längre än 100 meter från våra hem.
Vaccinationskampanjen har lyckligtvis varit lika snabb och beslutsam. Förra veckan landade den första leveransen vaccindoser för små barn på lördagen, distribuerades till vårdcentralerna på söndagen och började injiceras på måndagen.
Under coronatiden har det blivit mycket tydligt att beslutsfattarna och förvaltningen i Israel har en särskild styrka, nämligen att fatta snabba beslut och omsätta dem omedelbart. Hellre anpassa åtgärderna i efterhand än fundera för länge på förhand.
Därför bokade min pappa inga biljetter förrän de första turisterna verkligen släppts in i landet. Situationen kunde ju hinna ändras flera gånger om.
Men det gick vägen – 48 timmar före avgången laddade vi upp hans coronapass och uppgifter bland annat om ankomstflyget, vilka länder han besökt de senaste veckorna, karantänsadressen och antalet rum och personer i hushållet, och fick bekräftelsen att han får stiga ombord på planet. Det gick inte att checka in på nätet, utan dokumentationen kontrollerades manuellt på flygplatsen och efter ett telefonsamtal kunde incheckningen slutföras.
Den som reser in måste ha tre vaccindoser, eller högst sex månader får ha förflutit efter den andra dosen. Dessutom behövs ett negativt PCR-test från avgångslandet, och direkt efter landningen i Israel ännu ett PCR-test och karantän tills det negativa resultatet kommer. Den som bryter mot reglerna kan deporteras och få ett tre- till femårigt inreseförbud.
I Finland är det svårare att hitta testning till rimliga priser. I Israel kostar ett PCR-test 20 euro, medan det billigaste testet vi hittade i Finland kostade 100 euro. För det priset kommer labbet i Israel hem till dig och testar.
Likadant var det med ansiktsskydden i början av pandemin. När Finland på sensommaren 2020 fortfarande debatterade om inte ansiktsskydd var onödiga och vem som skulle betala dem hade Israel redan infört tvång för fyra månader sen och vi kunde köpa dem överallt, billigt och i alla mönster, material och standarder.
När jag följt stats- och förvaltningsapparaten och även den privata sektorn i Israel de senaste åren har det känts som ett fönster till det hisnande effektiva samhällsbygget före och efter självständighetsförklaringen 1948. Jag är imponerad, och glad över att jag befunnit mig just här under coronatiden. Tidvis har jag känt mig väldigt avskuren från världen utanför – men jag har åtminstone suttit bekvämt i en gyllene bur.
❞ Under coronatiden har det blivit mycket tydligt att beslutsfattarna och förvaltningen i Israel har en särskild styrka, nämligen att fatta snabba beslut och omsätta dem omedelbart. Hellre anpassa åtgärderna i efterhand än fundera för länge på förhand.