Orgasmiska organismer slirar runt i queer ursoppa
Det biologiska könet utvecklades, relativt sett, sent i livets och evolutionens historia. Föreställningen Deep Time Trans för åskådaren tillbaka till urslemmet och förklarar varför livets begynnelse är queer.
TEATER
Deep Time Trans
Manus, koncept, dramaturgi: Even Minn. Scenografi: Eeti Piiroinen. Ljus: Olivia Pohjola. Ljud: Satu Kankkonen. På scenen (samt dräkt, manus och koncept): Teo Ala-Ruona, Camille Auer och Alvi Haapamäki. Föreställning på Mad House som en del av Baltic Circle-festivalen 25.11.
Redan inledningen är effektfull. Teo Ala-Ruona, Camille Auer och Alvi Haapamäki stämmer tillsammans upp i en harmonisk, ordlös stämsång som blandas med högtalarens bas för att småningom stegras mot ett crescendo. Från scenens tak hänger krukväxter, som i sin uppochnervända position väcker associationer till svajande sjögräs, men också diverse udda föremål som vid närmare anblick visar sig vara olika slags vattenbehållare och -sprutor.
De tre performancekonstnärerna beskriver ett slags snabbspolad evolution med sin koreografi. Från att ha kurat ihop sig och sjungit tillsammans i en gemensamt vibrerande massa som en bakteriekoloni, börjar de sakta sprida ut sig och röra sig runt scenutrymmet en och en.
De fixerar spontant utvalda medlemmar ur publiken med sina blickar medan de kryper, glider och juckar sig fram över golvet. Blickarna och rörelserna är ömsom överdrivet sexuellt suggestiva, ömsom karikerat komiska, ofta båda två.
Fysiska vattenlekar
Förutom vattenbehållarna i taket är scenen också bestyckad med strategiskt utplacerade en och en halvlitersflaskor av den livgivande vätskan. Dans- och performancekonst kan visserligen vara ytterligt fysiskt krävande, men ändå är det svårt att tro att all denna mängd vatten krävs endast för att hindra våra atletiska protagonister från att torka ut. Mycket riktigt, då det börjar sörplas vatten tar det inte länge förrän vätskan åker ut samma väg igen.
Efter några inledande munsköljningsslurkar som spottas ut på dansmattans hörn som när en boxare fuktar munnen inför nästa rond, börjar Ala-Ruona, Haapamäki och Auer spruta vatten ur munnen i drypande triumfatoriska kaskader över varandras kroppar och ansikten. De formar händerna till runda eller avlånga öppningar och penetrerar varandra symboliskt med pulserande strålar. Scenen blir allt blötare och börjar småningom glittra i strålkastarljuset då de tre kanar runt som lekfulla orgasm-organismer i sin ursoppa.
Jag får omedelbara visuella associationer till hur Ocean ecstatic på Georgsgatans simhall förvandlade sina deltagare till levande fontäner och utnyttjade ljusets, vattnets och kropparnas samspel. Men också till den mer vågade, gränstänjande kroppskonst som på finlandssvenskt håll representeras av till exempel Glitcher och 4 floors of whores.
En av performancekonstens charmerande egenheter är hur den, ännu mer kondenserat än teatern i stort, är ett av de sällsynta sammanhang där vuxna kan ägna sig åt något som bäst kan beskrivas som lek. I min barndom var vattenlekar inomhus, i närheten av parkettgolv eller dyr och potentiellt farlig hemelektronik, bland det mest förbjudna och därför mest spännande som man kunde våga ägna sig åt då föräldrarnas uppmärksamhet låg på annat håll. Deep Time Trans förhöjer också mitt humör genom att väcka associationer till den rebelliskt upprymda, skräckslaget euforiska känsla jag som litet barn kunde känna när jag såg en miniatyrocean välla ut över gränserna för någon urartad lek och över mitt pojkrumsgolv.
Rimmande ritualer
Efter att vattenleken eggats upp i en utmattad (och lite utmattande) klimax förenas Haapamäkis, Ala-Ruonas och Auers röster återigen, denna gång i en mässande ramsa där de hyllar vattnet och dess första liv. Spoken word-element i performanceverk är ett bekant, återkommande fenomen men dessa strofer bjuder en på en uppiggande överraskning i och med att de är konstruerade kring finurliga rim.
Att höra något så pass simpelt tillfredsställande som ett välfungerande rim som inte gör bort sig genom att krystat försöka härma rap eller förlorar sig i abstrakt dekonstruktion känns ovanligt, på ett positivt sätt. Ramsan ger avslutningen en lite ritualistisk prägel som fungerar väl för att tona av den ystra sprutorgiens något hysteriska energi.
Till slut är det bara tomma, hopskrynklade plastflaskor och annat kasserat skräp kvar på den genomvåta scenen, vilket lämnar en lite symboliskt bitterljuv eftersmak efter livshyllningen. Kontinenter må ha stigit och skiftat men det urhav som födde det första livet finns fortfarande kvar, och ger fortfarande planeten liv också i verkligheten. Tills mänskligheten proppat igen det med plastskräp vill säga.