N-ordet – ett noanamn på 2000-talet
N-ordet är oanvändbart och rasistiskt både i pejorativ användning och i förment "neutrala" kontexter. Men det finns något problematiskt i uppfattningen att ord kan vara farliga också i sig själva.
Varifrån kommer fixeringen vid nordet?
På ett eller annat sätt brukar det i alla fall dyka upp i väldigt många diskussioner som anknyter till rasism. Senast i Yles diskussionsprogram Marja Sannikka 19.11, där professor emeritus Esko Valtaoja uttalade det i en diskussion med journalisten Renaz Ebrahimi. Valtaoja ville lyfta fram kontextens betydelse för hur n-ordet kan förstås, och menade att Pippi Långstrumps nkung till pappa inte är mycket att fästa sig vid.
Som mediekonsument med många tentakler på andra sidan Östersjön var det svårt att inte gripas av en viss myötähäpeä – medskam – inför den aningslöshet Valtaoja visade prov på. Det är nästintill omöjligt att tänka sig ett motsvarande resonemang i SVT i dag, då det på det svenska språkområdet numera råder en bred enighet om att n-ordet ska vara bannlyst inte bara i pejorativ användning utan också i förment neutrala eller oskyldiga sammanhang. De rasistiska konnotationerna blir man nämligen inte kvitt, och de finns där också om intentionerna varit goda.
SVT har för länge sen klippt om de gamla Pippi-filmerna, i nyutgåvor av böckerna är pappan Söderhavskung, Astrid Lindgrens självkritik är välkänd och de som hojtar om revisionism framstår som rätt så överspända (de tidigare upplagorna finns i tusentals exemplar och risken att världen glömmer att Efraim Långstrumppappan var n-kung i original är nog lika med noll).
Ändå är det något som skaver med n-ordsdebatten, något jag tror att devota antirasister och progressiva vänsteraktivister också behöver reflektera kring: nämligen att n-ordet blivit tabu också då vi talar om det enbart som ord, när kontexten är språket självt. Hur kan vi förstå att ett ord blivit så potent att det uppfattas som problematiskt också på en rent semiotisk nivå, som fem bokstäver ordnade på ett visst sätt?
Vi kan till exempel säga saker som ”Det är fel att kalla en kvinna för hora” eller ”'Eskimå' och 'lapp' är föråldrade och rasistiska ord”. I de här fallen uppfattar vi inte utsagorna om ordanvändningen som kränkande, men av någon anledning har just nordet blivit så känsligt att det inte kan benämnas ens i den här metakontexten.
I ett uppmärksammat fall i Sverige 2019 användes n-ordet av Inga-Lill Aronsson, lektor i musei- och kulturarvsvetenskap vid Uppsala universitet. Det var inte frågan om någon aningslös ”neutral” användning utan skedde i samband med en föreläsning där det frågades hur man hittar information om ras i gamla arkiv. Aronsson svarade genom att uttala n-ordet som ett tänkbart sökord. Hon använde det alltså i en utpräglat lexikal kontext (man kan rentav tänka sig att det i sammanhanget var relevant att göra skillnad på ne-ordet och ni-ordet), men det hindrade inte att fyra studenter anmälde henne, att en utredning om trakasserier inleddes och att hennes språkbruk sedan klandrades.
Här måste nog också en antirasist kunna dra öronen åt sig. Som vit måste man medge att icke-vita har tolkningsföreträde i förhållande till hur ord upplevs, i förmågan att uttyda deras konnotationer och uppfatta deras frånstötande bagage. Men tolkningsföreträde kan inte innebära förståelsemonopol, och här skymtar en problematik som går bortom frågan om rasistiskt språkarv och snarare handlar om hur vi förstår relationen mellan språk och verklighet; mellan ord och det ord betecknar.
Eventuellt kan man reflektera över n-ordet som ett noanamn i vår tid.
Ett noanamn är som bekant en slags eufemism för något som uppfattas som så farligt att blotta omnämnandet är riskabelt. Det klassiska exemplet ur folktron är att tala om till exempel ”Gråben”, då den som säger "varg" utsätter sig för risken att få ovälkommet besök.
Samma sak gäller Satan. Genom historien har många troende tänkt sig att den som nämner Satan vid namn åkallar honom, att han närvarar i världen genom sitt namn, och att det ogärna ska nyttjas ens då man tar avstånd från honom.
För att undvika detta har han omtalats som "Hin håle", "Frestaren" eller "Den onde".
På ett liknande sätt verkar en del i dag tänka sig att blotta uttalandet av n-ordet – också i en diskussion om rasistiskt språkbruk eller hur man gör sökningar i databaser – är verksam rasism.
Det kan kanske tyckas som om detta blir mycket väsen om ett enda uselt ord. Men om vi på allvar tänker oss att ord kan vara farliga också då vi enbart benämner dem som ord – att kopplingen mellan ordet i ordboken och företeelsen i verkligheten är så fundamental – får det enorma konsekvenser för vårt sätt att förhålla oss till tillvaron.
Det blir lite som att återvända till en tid då ord var magiska. Då man tänkte sig att den kristna guden skapade världen med ord. Att den som förbannade sin granne var skyldig om blixten slog ned i hans hus. Att prästens välsignelse bokstavligen förvandlade bröd till kött och vin till blod. Att Satan kom om man sade hans namn.
Förenklat kan man tänka sig att upplysningen gjort upp med det här sättet att förstå världen, att den avförtrollade språket, men samtidigt frigjorde det. För det är ju först då ord inte längre har magiska egenskaper som det blir rimligt att tänka att det är en sak att slå sin motståndare i skallen med ett argument eller ett okvädningsord – och, trots allt, en annan att göra det med en knölpåk. Språket kunde bli ett verktyg för demokratin först då ordens makt devalverades.
Senare har många tänkare förtjänstfullt visat hur stor makt språket kan ha i alla fall. Inte bara hur det kan missbrukas genom hatretorik, utan också hur grundligt det formar våra uppfattningar om verkligheten – inte minst våra rasistiska normer och exkluderande världsbilder. Det här är en viktig vidareutveckling och kritik av upplysningsarvet. Men det finns inga skäl att ta klivet tillbaka till tiden före upplysningen. På en basal nivå så måste ett upplyst samhälle fortsätta skilja mellan språk och verklighet, mellan ord och det ord betecknar.
Här manifesterar det absoluta tabut kring n-ordet måhända en tendens bland en del vänsterrörelser att ibland vara alltför fixerade vid språk. Jag inser förstås att en konstruktion som n-ordet på vissa sätt är pragmatisk, men jag tror att det finns en risk att överskatta både den förtryckspotential och den goda förändringskraft som finns i ord. Dels talar allt för att verkligheten också influerar språket på många och kraftfulla sätt, dels finns något totalitärt i tanken att ord kan vara farliga i sig själva.
Språk är makt, men låt oss inte reducera språket till att vara enbart ett maktmedel, när vårt hopp ligger i att det också kan vara något annat och något mer.
Ett noanamn är som bekant en slags eufemism för något som uppfattas som så farligt att blotta omnämnandet är riskabelt.