Mer jävlaranamma förväntas av Andersson, men är det tillräckligt?
En pragmatiker med humor och självdistans? Eller en ledare som kavlar upp ärmarna och inte ger upp förrän hon har vunnit? Ingemo Lindroos analyserar Sveriges färska statsminister Magdalena Andersson.
I veckan besökte Sveriges nytillträdda statsminister Magdalena Andersson Finland. På en rätt så intetsägande presskonferens på engelska fick man inte se mycket av Anderssons personlighet.
I motsats till föregångaren Stefan Löfven har Andersson en akademisk bakgrund med starka meriter inom nationalekonomi. Stefan Löfven var pojken som föddes i fattiga förhållanden och växte upp hos en fosterfamilj i Örnsköldsvik i Norrland.
Medan Stefan Löfven som fackligt ombud på metallverkstaden såg till att arbetarna hade plastbackar att sitta på i kafferummet satt Magdalena Andersson som ung timanställd och författade brev på Försvarsdepartementet.
Vad betyder de här olika berättelserna för hur folkkär man blir som socialdemokratisk ledare? Magdalena Andersson saknar berättelsen från verkstadsgolvet, men vet mera än de flesta hur det går till bakom de låsta dörrarna på Rosenbad. Och på tal om medelklass: jämför med Olof Palme som blev oerhört folkkär trots sin ytterst borgerliga bakgrund.
Pragmatiker eller ”bulldozer”?
Som partiledare och statsminister har ”Magda” också gett prov på både humor och självdistans. I det sista programmet av Skavlan talar hon om sin passion för friluftsliv och motionerande. ”Jag får väl också lov att motionera säkerhetsvakterna”, svarade hon på frågan om hur hon kan röra sig säkert ute i skogen.
Som en kommentar på ett klipp ur en riksdagsdebatt där hon som finansminister bröt mot kutymen och käftades med talmanspresidiet svarar hon med självdistans: ”Det var en mindre lyckad dag på jobbet”.
I den svenska debatten beskrivs hon å ena sidan som pragmatiker – som finansministrar brukar man lära sig kompromissandets konst. Andra politiska bedömare ger en helt annan bild och talar om ”bulldozer”. Hon säger själv att hon inte viker sig lätt.
Det sägs att ingen blir vänstersosse om man har en lång karriär på Finansdepartementet. Flera utspel berättar ändå om en tydlig vänsterprofil.
Som finansminister lade Andersson fram ett omdebatterat förslag om en särskild miljonärsskatt för de rikaste. De rika måste betala mera för att de som lever i en fattig verklighet ska få bättre skolor och mera stöd för att ta sig in i samhället. Jämlikhet och tillväxt är varandras förutsättningar enligt Anderssons ideologi.
En del förslag ligger i mitten på den politiska kartan. De som kan jobba de ska jobba, är devisen. Och har du en yrkesexamen men inte kan svenska så ska du lära sig svenska.
Kriminaliteten största valfrågan
Sverige har 305 skjutningar och 44 avlidna hittills i år. Att vända den utvecklingen blir den verkliga prövningen. Glöm hanteringen av coronapandemin och sysselsättningen. Kriminaliteten blir den största valfrågan i valet i september.
För några år sedan var tröskeln hög att tala om problemen, men nu springer alla partier åt samma håll. Dit hör initiativ om skärpta straff som traditionellt kommer från Sverigedemokraterna och den traditionella högern. ”Jag tvekar inte en sekund att fortsätta skärpa straffen”, sade Andersson i sitt installationstal.
”Vinnarskalle”
Det är ovanligt att ett statsministerparti vinner tre val i rad, och det skulle vara lite av en sensation. De borgerliga har ett regeringsalternativ efter att Moderaterna öppnade dörren för Sverigedemokraterna.
Svängningarna är som bekant snabba i politiken. Magdalena Andersson säger i en minidokumentär i Expressen att ingen tävling är för liten att vinna: ”att hitta en parkeringsplats eller köra förbi maken i skidspåret”. Hon har mer vinnarskalle, mer jävlaranamma, säger Philip Botström, före detta ordförande för ungdomsförbundet i samma dokumentär.
I Finland brukar vi oja oss över att svenskarna bara diskuterar utan att göra något. Det har till och med gett upphov till det finska politiska uttrycket ”diskuteerata”. Med Magda kan det ändå bli mindre diskussion och mera jävlaranamma.