Väljarna vaknar förhoppningsvis till vårdvalet

Ska det finnas en traditionell vårdcentral i varje kommun, eller räcker det att servicen erbjuds i någon form? Partierna har olika åsikter. Alla talar för närservice, men metoderna är olika. Om sex veckor är det dags för det första välfärdsområdesvalet.

Om några dagar ska kandidaterna i de 21 välfärdsområdena vara nominerade inför valet i januari. Alla är rörande eniga om att vården ska finnas nära. Men metoderna varierar. Centern är det enda parti som anser att det ska finnas en hälsostation i varje kommun. Så är det inte ens i dag, och övriga partier stöder inte tanken. Väggarna är inte det centrala, det går att ordna närvård på olika sätt. SFP talar för nära tjänster och för de mindre sjukhusen, som på många sätt är hotade. Sannfinländarna tror på bilburna hälsostationer och många andra talar också om mobila tjänster. Det är uppenbart att de digitala vårdtjänsterna har slagit genom, även om de inte kan användas i alla situationer.

Det är bara sex veckor till valet och 2023 tar områdena över hälso- och socialvården samt räddningsväsendet. Samtidigt överförs en del av skatteintäkterna. I Helsingfors blir det inget val eftersom huvudstaden även i framtiden har hela ansvaret.

Fullmäktige väljer en styrelse och direktörer, och fattar beslut om områdets långsiktiga strategi.

I övrigt är makten starkt begränsad, åtminstone i början. Staten sitter på pengarna, som delas ut till områdena enligt vissa kriterier – sjuklighet, åldersstruktur, tillväxt, antalet invandrare och så vidare.

Välfärdsområdena får eventuellt senare en särskild skatt, tidigare kallades den landskapsskatt. Här går partiernas åsikter kraftigt isär och beslutet fattas av regering och riksdag.

Skatten skulle öka områdenas autonomi och ansvar, och skapa en direkt linje mellan de valda beslutsfattarna och ekonomin och därmed skulle medborgarnas möjlighet att påverka öka. Det talar för beskattningsrätten.

Men de som motsätter sig – Samlingspartiet, Sannfinländarna, KD och Rörelse Nu är övertygade om att den totala skattegraden i så fall höjs. Centern var tidigare för en egen skatt för välfärdsområdena, nu tvekar man. SFP slår fast att skatterna totalt sett inte får bli högre.

Alla partier vill förkorta vårdköerna med en snabb utvärdering och läkartid vid behov.

Regeringspartierna – SDP, Centern, De Gröna, Vänsterförbundet och SFP – hänvisar till den sjudagarsgaranti för icke-brådskande vård, även för psykiska problem, som ska träda i kraft då välfärdsområdena kör i gång sin verksamhet 2023. I dag är garantin tre månader, men enligt Social- och hälsovårdsministeriet uppfyller redan 60 procent av kommunerna kravet på icke-brådskande vård inom sju dagar.

De fyra oppositionspartierna – Sannfinländarna, Samlingspartiet, Kristdemokraterna och Rörelse Nu – nämner inte sjudagarsgarantin.

Samlingspartiet talar varmt för terapigarantin men nämner även att man vill förkorta köerna och ge vård. Oppositionspartierna misstror välfärdsområdena i deras nuvarande form och tror inte på kortare vårdköer.

Vårdreformen har utformats så att ansvaret ligger på den offentliga vården. Att köpa en stor del av tjänsterna – eller alla – från privata vårdbolag, som en del kommuner har gjort, blir omöjligt. Däremot kan välfärdsområdena göra det i mindre skala och även använda servicesedlar. Då kan människor själva välja vem de anlitar. SFP ser det som en möjlighet att förkorta köerna, och även Samlingspartiet talar varmt för servicesedlarna. Också Centern nämner servicesedlarna och betonar deras betydelse för privata vårdföretag och tredje sektorn.

Ett akut problem inom vårdbranschen är personalbristen. SDP och Vänsterförbundet vill höja lönerna, även om SDP betonar att det är en arbetsmarknadsfråga. Även SFP, KD, Rörelse Nu talar om högre löner, medan Samlingspartiet nämner en sporrande lönepolitik. Trivseln och ledarskapet nämns också av många.

Det finns en oro för att mindre kommuner kommer att bli helt utan representation i sina områdesfullmäktige (HBL 10.12). Även om fullmäktige ska se till hela området är det uppenbart att lokalkännedom är viktigt. Det kommer säkert att ta tid innan synvinkeln ändras från den egna kommunen till att omfatta hela området.

En annan oro är valdeltagandet. Välfärdsområdena känns avlägsna och abstrakta när de ännu inte är i gång. Ändå kommer de att ansvara för frågor som är viktiga för oss alla – vård och omsorg.

Tvångssvenska, tvångsfinska och tvångsengelska, men egentligen är det fråga om vilka språk som man behöver i sitt kommande förvärvsarbete. Sedan har vi även frågan om att verkligen kunna arbeta på de språk som man ”har lärt sig”. Att som minister Tuula Haatainen föra fram att flera små företag har svårt att anställa arbetskraft som inte klarar finska ”fullständigt” är ett tecken på ett misslyckande i grundutbildningen.

Vilka språkkunskaper behövs i förvärvsarbete inom EU? Mycket av arbetet i dag sker redan på distans och i och med detta överskrids nationsgränser, men även EUgränser. Sedan har vi frågan om fackspråk, som känt tilllämpade den medeltida katolska kyrkan (munk-)latin som allmänt fackspråk inom kyrkan. Egentligen är just latin det enda språk som i något skede har täckt hela nuvarande EU, även de grekisk-ortodoxa områdena i och med Romerska riket. Områden norr om Romerska riket blev latiniserade av katolska kyrkan med eller mot sin vilja.

Engelskan kom egentligen in i bilden först efter andra världskriget och särskilt efter att länderna inom Warszawapakten anslöt sig till Nato. Ännu på 1950-talet var tyskan första språk i flera skolor i Finland. Under början av 1900-talet var världsspråket franska, man kunde väl klara sig i S:t Petersburg på franska.

Men tillbaka till frågan om vilka språkkunskaper som behövs i förvärvsarbete inom EU. Problemet är att det i språkfrågan inom EU måste finnas en gemensam nämnare, alltså ett språk som är lingua franca. Detta språk bör alltså alla som förvärvsarbetar klara så gott som fullständigt, eller åtminstone så väl att missförstånd i arbetet inte uppstår på grund av bristfällig språkkunskap. Att allmänt kräva språkkunskap i övriga språk beror på var man bor och vilket företag man arbetar i och kundens språk som man i arbetet skall tjäna. Utöver detta har vi fackspråket.

Flera har svårt att lära sig ett främmande språk vilket i sig resulterar i det som Haatainen egentligen för fram och är en följd av ofullständig grundutbildning i språk. Särskilt inom distansarbete blir ofullständig kunskap i språk ett gissel eftersom det som sägs på skärmen förblir oklart och möjligheten att fråga kollegan vad som menas uteblir. Problemet är även att förstå det som sägs utöver det som är skrivet, men även att förstå att flera ord betyder olika saker beroende på sammanhanget för att inte tala om både slang och dialekter. Utöver detta har vi problem med att förstå om den andra parten är utomlands eller kanske bara i Savolax.

I dag tycks lingua franca i EU och världen vara engelska, den amerikanska varianten, men i morgon är det kanske fråga om mandarinkinesiska.