Flödeskonceptet ställer krav på svenskan som många inte klarar av

Dagens finlandssvenska kan vara stringent, intelligent, exakt, uttrycksfull, varierad, nyanserad, kunnig, inspirerande, fantasifull, musikalisk, humoristisk, berörande och vacker. Sådant är språket i Tatjana Brandts senaste essäbok, för att nämna ett exempel. Naturligtvis kan talat språk i direktsändning inte jämföras med en driven text, men Yle Vega-svenskan tar alltför sällan vara på ens någon av de ovan uppräknade egenskaperna hos språket. Ett gott språk håller lyssnaren uppmärksam.

Det skulle gagna svenskan i Finland om radiorösterna oftare hade kunskaper och ambitioner att nyansera i stället för att bara hålla i gång pratflödet. En inbördes beundran inom radiohuset tröstar inte de lyssnare som vantrivs med bristen på språklig skärpa. Det är trist att lyssna på någon som fastnat i en språklig jargong (typ/liksom/vitsi/dehäran/hoppeligen/om vi säger så och så vidare). Det är försvarbart att ta till enstaka ord eller uttryck på engelska (eller något annat språk) om det inte finns någon motsvarighet i svenskan, men att göra det ”coolt” slentrianmässigt (you name it/whatever/what not/ surprisegrejer/kidsen och så vidare) för att man inte kan eller gitter använda sitt modersmål är intellektuell lättja som inte hör hemma bland professionella språkanvändare med yrkesstolthet och självkritik.

Det förekommer mycket svenska enligt engelskt och finskt mönster i radion (exempelvis Kokkonen föddes ”hundra år sedan”, ”då det kommer till”, ”därute”, ”av orsak eller annan”, ”på sätt eller annat”). Vi får höra och läsa att president Joe Biden enligt ett läkarutlåtande är hälsosam (healthy) och att vaccinerade kan drabbas av en mild (lievä) sjukdom. Frisk och lindrig avses. När vi kontaktar telefonservice (posten, försäkringsbolag och så vidare) och väljer att köa för service på svenska blir vi, om vi över huvud taget får ett svar, ofta tvungna att fortsätta på finska eller engelska. Webbsidor som börjar på svenska fortsätter på finska och engelska när vi klickar vidare mot den tjänst vi behöver. De inspelade telefonsvararnas ”svenska” är ofta delvis obegriplig. Vi kan inte ställa krav på svensk service om vår enda radiokanal för vuxna inte ställer krav på sina anställdas språk. Lyssnarna måste kunna lita på att radiosvenskan är en språklig förebild (riktiga pluralformer och prepositioner, rätt använda ord och uttryck, en riktig ordföljd och syntax).

I radiomediet, om någonstans, har språket betydelse. ”Språket är vårt viktigaste verktyg” upprepar ansvariga på Yle Vega. Men radiorösterna fortsätter att säga tills dess/fram tills/ flera studeranden, ordföranden, videon och många känner inte till att ”på söndag” syftar framåt medan på söndagen betyder i söndags eller en söndag en viss vecka. Och det är fel att säga att situationen eller klimatet ändrar i stället för förändras. Det är inte riktig svenska att säga ”en pjäs var musiken är viktig” (i stället för en pjäs där musiken är viktig).

För ett minoritetsspråk är pålitliga språkliga förebilder livsviktiga. Men ”who cares?” om Vega ”typ inte har någon skillnad”. Bekymrade lyssnarkommentarer bemöts med ”Tack för din respons” och ”vänliga hälsningar”. Yle Vega ”håller oss sällskap” genom att alltför ofta använda vårt trängda modersmål på ett sätt som verkligen inte ”skärper sinnets stål”. I stället bidrar radion till att prata sönder språkets trovärdighet med fördummande suddiga, tomma och språkligt felaktiga formuleringar, missförstådda ord, huvudlösa betoningar och förytligande krystade manér som skymmer innehållet eller ännu värre; en kombination av svagt språk och brist på innehåll.

Kritiken gäller absolut inte alla, men en alltför stor del av ”flödespratarna”. Flödeskonceptet ställer krav som många inte klarar av. Yles språkstöds uppgift borde vara att hjälpa skickliga språkanvändare att bli ännu skickligare och inte, som nu, ett sisyfosarbete med att försöka ”lära gamla hundar sitta”. De institutioner som säger sig arbeta för svenskans ställning verkar handfallna. Det är kanske journalistutbildningen på svenska som borde ses över.

Poeten Marie Lundqvist talar om ”ett urvattnat och brutaliserat mediespråk som hela tiden riskerar att ladda ur den komplexa språkliga meningen.” Citatet är gammalt men alltjämt högaktuellt.