Har du läst Lindgrens barnbok om Bosse och pedofil-Sixten?

Sexuella övergrepp mot pojkar får allt mer uppmärksamhet. Kulturchef Fredrik Sonck har läst om Astrid Lindgrens klassiker Mio, min Mio och i den onde riddar Kato ser han en pedofil och en våldtäktsman.

I Sverige bubblar ett slags pojkarnas metoo. Nu senast är det avslöjanden om en regissörs övergrepp som triggat diskussionen, men på senare år har män som författaren Jonas Gardell, artisten Peter Jöback och höjdhopparen Patrik Sjöberg bidragit till den ökade medvetenheten genom att berätta om vad de utsatts för som barn.

Ofta har tystnaden och skammen spelat centrala roller. Omvärlden har inte velat se, eller inte förmått se; alla gånger är det kanske inte heller helt lätt att se.

I december har sjuåringen och jag högläst Astrid Lindgrens Mio, min Mio. ”Den bästa boken nånsin”, tyckte sjuåringen.

Berättelsen handlar som bekant om nioårige Bo Wilhelm Olsson som vantrivs hos sina fosterföräldrar. En oktoberkväll sitter han ensam i Tegnérlunden i Stockholm och leker med ett äpple och en pilsnerflaska. Ur den uppenbarar sig en ande som tar Bosse till hans fader konungen i Landet i fjärran, där han kallas Mio. I Landet i fjärran är allt bättre än i den torftiga och kärlekslösa vardag Bosse upplever hos tant Edla och farbror Sixten på Upplandsgatan 13.

Eller, allt är inte bättre. Utanför faderns paradisiska riken finns det som kallas Landet utanför. Där bor den hemske riddar Kato, vars ondska bokstavligen förgiftar världen: en barnarövare med ett hjärta av sten och en klo av järn.

Det är prins Mio som måste bekämpa honom.

Som i så mycket fantasy är den underliggande Kristusmyten och frälsningsberättelsen lätt att identifiera. Den gudomliga treenigheten är representerad genom (sonen) Mio, hans fader konungen och, om inte genom anden, så genom den sagans magi som anden är ett uttryck för. Riddar Kato är förstås Satan själv, en närmast metafysisk ondska som genomsyrar tillvaron, bara att nämna hans namn tystar fågelsången och släcker månskenet.

Men, märker man ju längre man läser, riddar Kato är inte enbart en metafysisk opersonlig ondska. Han gestaltas också som en despotisk härskare (jmf Gud) och som en ond människa av kött och blod (jmf Jesus). Också ondskan uppträder alltså i en slags treenighet.

Despoten riddar Kato verkar vara inspirerad av Josef Stalin, död året innan romanen gavs ut. Hans spejares idoga upprepande av frasen ”Fienden är mitt ibland oss” kan lätt associeras till stämningsläget under utrensningarna i trettiotalets Sovjet. Och Katos paranoia påminner mycket om Stalins. Men framför allt är namnet Kato avslöjande.

Traditionellt har man ju ofta tänkt sig att en riddare bär sin dams färger och strider för hennes ära, och faktum är att Stalins första hustru Jekaterina Svanidze kallades just Kato. (Svanidze dog i tyfus 1907. Enligt Stalinbiografen Simon Sebag Montefiore ska Stalin i samband med hennes begravning ha sagt: ”Med henne dog mina sista varma känslor för mänskligheten”.)

Den fiende som Mio/Bosse måste konfrontera är emellertid också mer personlig och konkret än den allegoriska diktatorn.

Ett framträdande drag i berättelsen är att väldigt mycket i Mios värld är ett eko av något i Bosses värld. Bästa vännen Jum-Jum påminner om Stockholmskompisen Benka, Mios fader konungen påminner om Benkas snälla pappa, hästen Miramis har samma trogna ögon som den gamla bryggarhästen Kalle Punt. Och så vidare. Jagberättaren Mio/Bosse pekar uttryckligen ut likheterna, men – märk väl – enbart de positiva likheterna.

Och här bör läsaren bli lite misstänksam. För det finns all anledning att tro att också riddar Kato är en reflektion av något i Bosses värld, av någon ondska som Bosse försöker fly, men som Mio är tvungen att möta.

När Mio/Bosse berättar om sitt sorgliga liv med fosterföräldrarna är det framför allt tant Edla han nämner, en satkärring som tycker han drar in smuts, är i vägen och läser för mycket. Hon säger elaka saker och lagar äcklig välling.

Om Sixten säger Mio/Bosse däremot i princip ingenting, det är som om en stor tystnad omger honom. Han som borde vara fadersgestalten i Bosses liv. Man börjar ana att också Sixten går igen i riddar Kato.

Ondskans treenighet: Satan-Stalin-Sixten.

Notera likheten mellan namnen! Och finns det inte också en sten i namnet Sixten, precis som riddar Kato har ett hjärta av sten?

Så när allt kommer omkring är arten av Sixtens ondska kanske inte likgiltighet, som läsaren lätt förleds att tro. För Kato är ju inte likgiltig för barn. Tvärtom, barnen är föremålen för hans ondska.

En nyckelscen finns i det spännande kapitlet där riddar Kato har fångat Mio och Jum-Jum och frågar sig själv vad han ska göra med sina fiender. Ska han förtrolla dem till fåglar? Eller ska han ge dem hjärtan av sten och göra dem till ”små kammartjänare”?

Genast tänker Mio: ”Å, låt mig hellre bli en fågel ... För jag tyckte att inget kunde vara värre än att få ett hjärta av sten.”

Om vi inte låter oss förledas av den lyriska sagans anslag, kan vi säkert avkoda detta, i dag kanske lättare än på 1950-talet. För vad föreställer vi oss att en ”liten kammartjänare” gör hos en barnarövare? Varför rövar riddar Kato bort barn över huvud taget?

Ställer man frågorna så, är svaret knappast svårt att gissa.

Notera dessutom att Kato sliter hjärtat ur bröstet på sina offer med sin klo av järn, det är alltså en slags penetration som är det yttersta uttrycket för Katos ondska. Och, får man förmoda, också för Sixtens.

På så vis kan romanen inte bara läsas som Kristus frälsning av världen eller som sagan om prinsen som störtar despoten, utan också som Bosse som konfronterar sin våldtäktsman. Än så länge bara i fantasin, genom Mio som dödar Kato efter att ha förstått att ”ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv”.

I den insikten om ondskans ynklighet skymtar kanske också Bosses smala hopp om traumahantering och frigörelse, men Astrid Lindgren gör det inte lätt för vuxenläsaren. På de sista sidorna i romanen leker Mio kurragömma i rosengården och ingen ser honom under hans osynlighetsmantel. Med allt större desperation försöker Mio/Bosse övertala sin läsare och sig själv om att han verkligen befinner sig i Landet i fjärran och inte på en parkbänk i Stockholm. Hjärtskärande är romanens sista mening om att han har det ”så bra, så bra” hos sin fader konungen – för vi förstår ju att nu är äpplet uppätet och leken med pilsnerflaskan slut, och att det börjar bli sent och kallt och dags att laga sig hem till lägenheten på Upplandsgatan 13.

Sagan vet det alla bör veta, att ogärningsmännen ganska sällan är onda riddare, kringstrykande främlingar eller mystiska män med skåpbilar och godis. Betydligt oftare står förövaren barnet nära, må han sen vara en präst, en tränare, en lärare, en kulturfarbror eller en familjemedlem.

Den mörka ensliga parken har varit den trygga platsen, och nu ska Bo Wilhelm Olsson gå hem till sitt utanför, ”hem” till Edla och Sixten. Ingen kommer att höra av sig till polisens ordonnansavdelning.

Ondskans treenighet: SatanStalin-Sixten. Notera likheten mellan namnen! Och finns det inte också en sten i namnet Sixten, precis som riddar Kato har ett hjärta av sten?