Vägen från utsatthet till undergång
Sogand Sasanpour arbetar till vardags som försvarsadvokat i Stockholm och har gjort sin research via jobbet. Nu har hon skrivit en kompromisslös roman om ungas utsatthet.
”Fru Darija levde bland tusen små skärvor av det som var förlorat. Hon avskydde deras hem. Ibland när hon inte kunde somna fick hon för sig att hon sov inuti en kartong på en soptipp.”
Så ramar svenska debutanten Sogand Sasanpour in sin centralgestalts liv i romanen Hennes söner. Det låter deprimerande. Och det är deprimerande. ”Hon undrade varför det alltid varit så trångt inuti henne och varför hon var så ursinnig.”
Fru Darija har två söner, tonåringarna Kim och Frank, och att de är avvikande på något sätt förstår både hon och deras övriga omgivning. Hon tänker sig att om jorden varit platt skulle de ha stått med tårna utanför kanten. Men de har aldrig fått några diagnoser, eftersom hon alltid varit så säker på att ingen hjälp ändå skulle finnas att få.
Hennes syn på sönerna är att Frank tack vare sin fysiska styrka kanske kan ha en chans att någon gång hitta en plats i livet, men att den sköra Kim knappast kommer att klara sig. Hans enda talang tycks vara att han kan teckna, och i bild återskapa den stad med smuts, våld och droger han lever i.
Samtliga de människor Sasanpour lyfter fram är antingen utsatta och förvisade till samhällets marginalzon eller – som fru Darija och hennes man – existentiellt plågade och olyckliga. Paret tycks leva i två olika ensamhetssfärer: han älskar henne utan att nå fram, medan hon föraktar honom utan att förstå varför eller ens kunna förmedla det.
Tonåringar utan skyddsnät
Men framför allt handlar romanen om tonåringar som far illa, och som inte får någon hjälp.
Kim och Frank har aldrig varit i kontakt med någon vårdinstans, också om de kunde ha haft nytta av det, men de har åtminstone föräldrar som inte själva är missbrukare. De övriga ungdomarna som figurerar i berättelsen – i första hand Franks flickvän Jenni och drogförsäljaren Micke – verkar inte ha några vuxna stödpersoner över huvud taget.
Mickes mamma super, är för det mesta försvunnen med olika män, och låter sonen klara sig bäst han kan. Och också Jenni får försöka ta hand om sig själv, eftersom hennes mamma är intagen på ”något sorts sjukhus” och pappan sällan syns till.
Då finns inga regler, ingen trygghet och inga gränser.
I det udda persongalleriet är Kim den som sticker ut genom att han åtminstone har ett rikt inre liv, med en kreativ fantasi som gränsar mot poesin och en konstnärlig ådra. Men han tror bara gott om alla, och det är ingen hållbar överlevnadsstrategi i en storstadsmiljö där ingen nåd är att vänta.
Poetiskt skimmer
Skildringen är för det mesta så svärtad att det blir smärtsamt att läsa, men brödernas nästan paradoxalt smidiga umgänge kan under vissa stunder ändå vara vackert. Sasanpour har gett dem ett slags eget språk som fungerar nästan häpnadsväckande bra. Det kan vid första anblicken förefalla obegripligt, men blir snabbt helt logiskt och förståeligt.
Och gestaltningen av Kims böljande sensibilitet kan i lyckliga ögonblick ge romanen ett poetiskt skimmer. På så sätt erbjuds trots allt också en – visserligen snabbt förbiilande – motpol till det kaos som i övrigt är så dominerande i Sasanpours personliga litterära universum.
Fast efter att det bruna heroinsockret på allvar kommit in i bilden är det ljuset mer dröm än verklighet.
”Hon behövde inte undra vad som skulle ta livet av honom mer. Dödsorsaken hade hittat honom och den var självklar. Drogerna skulle fullborda hans undergång.”
Till slut finns ingen nåd, ingen förlåtelse och ingen försköning. Sasanpour arbetar till vardags som försvarsadvokat i Stockholm och har gjort sin research via jobbet. Nu har hon skrivit en kompromisslös och konsekvent roman, som ändå lider av att vägen in i mörkret redan från början är så klart utstakad.
KONST
Greta Hällfors-Sipilä + Sulho Sipilä
Ham, Södra Järnvägsgatan 8. Till 14.8.
Konstnärspar har alltid fascinerat allmänheten och åtminstone på sistone gett upphov till en och annan utställning där den kvinnliga parten äntligen får träda fram ur det manliga geniets skugga. Det narrativet har inte Helsingfors konstmuseum, Ham, lockats alltför mycket av utan presenterar makarna Greta Hällfors-Sipilä (1899–1975) och Sulho Sipilä (1895–1949) sida vid sida – både i konsten och genom livet.
Modiga modernister
Det är med all rätt paret bereds en större plats på konstfältet jämte andra modernister som Tyko Sallinen, Ellen Thesleff och Wäinö Aaltonen.
”Tiva” och ”Halle”, som de kallades av varandra och sin umgängeskrets, träffades 1915 under studietiden vid Finska Konstföreningens ritskola.
Under de följande fyra årtiondena bekantade de sig med bohemlivet i Helsingfors och internationella modernistiska impulser i sin konst. Som inspirationskälla nämns de utställningar med verk av Der Blaue Reiter, Die Brücke, Chagall och Kandinskij som ordnades på Salon Strindberg under 1910-talet. Dessutom vittnar bägges produktion om en ytterst god kännedom om och vilja att pröva på den moderna konstens olika ismer som avlöste varandra i snabb takt i början av 1900-talet.
Det är ändå inte fråga om några kopior utan paret blandar friskt olika stilar med ett säkert eget uttryck.
Glättig livsstil
Mycket plats får såklart de stadsvyer och skildringar från Helsingfors som de båda gjort sig kända för. De glättiga skildringarna av fester och kaffestunder avslöjar en livsstil som var få förunnad. Motiven står i stark kontrast till samtida konstnärers mera sobra tolkningar av tiden mellan och under kriget.
Förutom stadsscenerna uppvisar både Greta och Sulho ett imponerande register av motiv som även innefattar porträtt och självporträtt, interiörer samt mera abstrakta verk. Att enbart benämna dem som naivister skulle inte göra dem rättvisa.
Vad som står ut är Gretas roll som föregångare inom kollagekonsten i Finland. Hennes träffsäkra och ibland humoristiska kollage torde vara bland de tidigaste i landet.
Mycket välförtjänt uppmärksamhet får också hennes illustrerade brev och dagboksanteckningar som vittnar om ett konstnärskap som genomsyrar hela hennes väsen. Sulhos naturtrognare murriga interiörer och stilleben lyckas inte alltid fascinera på samma sätt.
Gåtfulla personer
Utställningen kompletteras med fotografier på paret med vänner och korrespondens som utgör bevis för ett brett socialt umgänge.
Trots fina svartvita bilder på ett förälskat par lämnas deras gemensamma tillvaro och karaktärer mycket till fantasin. Lite öppnas upp om deras egentliga samliv, det konstnärliga utbytet och den psykiska ohälsa som fick Greta att tillbringa sina sista 28 år på Kellokoski mentalsjukhus. Små ledtrådar kan anas i konsten – Greta skildrar en ensam kvinna (sig själv?) som blickar ut mot den tomma gatan och Sulho avbildar sin fru sängliggande med glasartad blick, med makens porträtt vakande över sig.
Men för att få ta del av de verkliga frågeställningarna får besökaren läsa mellan raderna, eller i publikationen. Är inte Greta i själva verket modigare i sitt uttryck av de två? Förpassades hon till att leva i skuggan av sin man, som så många andra före henne? Vilka strukturer förhindrade hennes konstnärsbana från att ta fart under hennes livstid?
Det har inte med kvalitet att göra i och med att flera av Gretas verk felaktigt har attribuerats till Sulho, eller rent av signerats av honom. Då Sulho dessutom insisterade på att han skulle måla i olja och Greta med akvareller ”för att verken inte skulle förväxlas”, med resultatet att Gretas produktion inte kan ställas ut i samma utsträckning i och med pappersarbetenas ömtålighet, får det mig att undra om han rentav var avundsjuk på sin talangfulla fru.
Även om Greta också på Ham måste dela scenen med sin man roffar hon åt sig hela strålkastarljuset med sin fantastiskt mångsidiga produktion, klarsynthet och förmåga att fånga människan mitt i den vardag som innefattar både dans och ensamhet i natten.
Även om Greta också på Ham måste dela scenen med sin man roffar hon åt sig hela strålkastarljuset med sin fantastiskt mångsidiga produktion.