Biden talar tufft men alla vet att han lämnat bössan hemma
Biden spelar ett högt spel med Putin som motspelare, skriver Juri von Bonsdorff.
Den ryska truppkoncentrationen vid Ukrainas gräns beskrivs allmänt som ett vågat hasardspel från Vladimir Putins håll. Mer sällan nämns det att president Joe Biden också spelar ett högt spel. Något som antingen kan sluta i en amerikansk diplomatisk styrkedemonstration, eller ett politiskt nederlag med långtgående konsekvenser.
Biden har tagit en aktiv roll i krisen genom att ställa sig i klar opposition mot den ryska mobiliseringen och det man i Washington anser sig veta att är ryska invasionsplaner. Man har ställt sig på Ukrainas sida och svurit att försvara landets suveränitet.
Efter fyra år av Donald Trumps ovilja att ta en central roll i internationell politik, vill Biden att USA återtar sin position som den globala ledaren. Den amerikanska presidenten är inte en stor anhängare av att skicka amerikanska trupper runtom i världen. Samtidigt omhuldar han gärna och ofta den glorifierade amerikanska rollen som världens moraliska ledare – i den andan måste han resa sig mot Ryssland i försvar för Ukraina.
Kruxet i fallet Ukraina är att Biden satt sin egen och USA:s trovärdighet på spel i en pokermatch där han spelar utan trumf på handen.
Det finns traditionellt ingenting som styr USA:s agerande globalt mer än det som brukar beskrivas som ”vitala nationella intressen”. Kina med dess enorma ekonomiska makt, växande militära muskler, expansiva säkerhetspolitiska strategi och ovilja att följa gemensamma spelregler ses i Washington DC som ett tilltagande hot mot dessa intressen. Därför är Bidens fokus riktat betydligt mer på Kina än på Ryssland. Ryssland är för Biden ett irritationsmoment som stör det viktiga utrikespolitiska arbetet i Asien.
Ukraina och dess öde har givetvis en betydelse för det internationella samfundet, men när det kommer till kritan utgör krisen inte ett direkt hot mot USA och därför är ett amerikanskt militärt ingripande inte ett alternativ. Det är det inte heller för Nato, eftersom Ukraina inte är ett medlemsland.
Putin vet med andra ord mer om vilka kort Biden sitter med, medan Biden inte vet mycket om Putins hand. Ingen i Vita huset vet med säkerhet om den ryska presidenten faktiskt är beredd att skicka stridsvagnarna över gränsen, medan alla i Kreml vet att Biden inte kommer att beskjuta dem ifall Putin gör ett anfall. Den insikten ger Putin ett övertag.
Avsaknaden av ett trumfkort betyder inte att Biden sitter helt och hållet utan diplomatiska vapen.
Han har hotat med ekonomiska sanktioner i en storleksordning som aldrig tidigare införts. Han kan förse Ukraina med mer vapen än hittills och utöka den amerikanska truppnärvaron i de Natoallierade forna öststaterna som i dag är Ukrainas grannar.
Men är det här avskräckning nog för Putin eller är det ett pris han är beredd att betala för att garantera att Ukraina hålls kvar i Rysslands famn. Det är frågan som gör Bidens utrikespolitiska rådgivare ängsliga.
Biden är förstås själv medveten om att han saknar det trovärdiga hotet om militär styrka och eventuellt av den orsaken har han redan börjat söka en alternativ diplomatisk rutt för att lösa krisen.
Under förra veckan, efter samtal med såväl Putin som Ukrainas president Volodymyr Zelensky, meddelade presidenten att USA, tillsammans med en handfull andra länder, ska inleda samtal med Ryssland för att se om man kunde hitta något sätt att bemöta den ryska oron.
Putin har krävt formella garantier för att Nato inte expanderar längre österut än det redan gjort. Ett ukrainskt medlemskap, kanske till och med ett eventuellt framtida finskt och svenskt, skulle med andra ord inte tolereras av Ryssland. USA och Nato har självfallet redan offentligt och i otvetydiga ordalag fördömt kravet som oacceptabelt.
Men att Biden vill diskutera med Putin om de ryska säkerhetskraven ses redan det av de östeuropeiska och baltiska randstaterna som en eftergift till Ryssland. För Biden handlar det om ett pragmatiskt erkännande av realiteterna och ett försök att söka den ”stabilitet och förutsägbarhet” han vill att ska prägla relationen med Ryssland.
Om de här diplomatiska initiativen i kombination med hoten om nya och tuffare sanktioner och amerikanska truppförstärkningar i Rysslands närområden avskräcker Putin och får honom att backa, kammar Biden in en betydande diplomatisk seger som stärker honom hemma och globalt. Men om Putin bedömer att han kan leva med sanktionerna, precis som han gjort hittills, och kan räkna med att USA och Nato inte besvarar en rysk invasion med militära medel, då kanske han trots allt går till attack.
I det fallet står Biden där med sin tvättade hals, och en ny och oönskad geopolitisk realitet som såväl försvagat som förödmjukat honom som president.