Woke som medial snuttefilt

"Många samhällsanalyser skildrar två motpoler, ytterligheter, och positionerar journalisten som en utomstående kulturkrigskorrespondent."

Begreppet woke har ersatt ”politiskt korrekt (PK) som högerns favoritskällsord för liberaler och vänstersinnade” skrev Torsten Fagerholm i sin analys (HBL 22.11) och visade själv hur retoriken fungerar. Ämnet för analysen var ett uppmärksammat Yle-diskussionsprogram Marja Sannikka (19.11) där journalisten Renaz Ebrahimi var rollsatt som en aktivist som – med professor emeritus Esko Valtaoja som motpart – skulle försvara sig mot anklagelser om felaktiga metoder i antirasistisk rättvisekamp.

I stället för att problematisera programmets upplägg eller frågeställning avfyrade HBL-analysen en salva gentemot ”hypermedvetenheten om sociala orättvisor” som beskrevs med ord som fördomsfull, dogmatisk, totalitär, intolerant och elitistisk. Attityden som enligt ledaren är typisk ”bland unga, urbana och högutbildade – i synnerhet kvinnor”.

Åsiktsjournalistiken finns till för att uttrycka och skapa opinion, och det är fascinerande att se hur fokus gång på gång flyttas från sociala orättvisor (här rasism) till debattörer och deras strategier. Många tolkar detta som en tendens att okritiskt anamma verklighetsbeskrivningar från den amerikanska alt-righthögerns diskussionsfora. Själv ser jag en kamp om professionell identitet och definitionsmakt i en fragmenterad, digital offentlighet.

Skällsordet woke omfamnas av journalister och samhällskommentatorer, dels som ett verktyg mot anklagelser om partiskhet och agendajournalistik, dels förvandlas ordet till en verklighetsbeskrivning eftersom det passar in i den övergripande berättelsen om samtiden som polariserad. Många samhällsanalyser skildrar två motpoler, ytterligheter, och positionerar journalisten som en utomstående kulturkrigskorrespondent. ”Å ena sidan har vi en luddigt definierad, identitetspolitisk rörelse, å den andra har vi dess nationalkonservativa motståndare”, konstaterade HBL-analysen.

Den oproblematiserade polariseringsberättelsen har just nu tolkningsföreträde men jag önskar att debatten om själva sakfrågan, mångfald i medierna, fördjupas och kommer vidare. Den färska svenska forskningsrapporten Vitt eller Brett – vilka får ta plats i medier och på redaktioner? erbjuder empiriska analyser och internationell kontextualisering. Rapporten ger inga enkla svar utan benar ut problematiken: om mångfald är målet, ska diskussionen handla om vilka som syns i medierna, vilka som kommer till tals eller vilka som producerar medierna? Medan USA och Storbritannien utifrån folkräkningar eller frivilliga mätverktyg som Diamond kartlägger produktionen fokuserar man i de nordiska länderna på representationen i medierna. Kvantitativa analyser skapas för att mäta framkomsten av etniciteter, hudfärg och namn, vilket tvingar forskarna till diskussioner om metoder och etik. Också i Finland finansierar mediebranschen genom sin forskningsstiftelse, Moniäänisyysmittari, ett analysredskap för att mäta mångfald.

Utvecklingen innebär att redaktioner obönhörligt tvingas ut ur garderoben: det är inte längre hållbart att beskriva frågor om mångfald och makt som något som inte berör medierna själva. Polariseringsberättelsen och etiketter som woke är blott försvarsmekanismer och snuttefilt för stunden.