Nationalspråksstrategin hjälper oss inte med vår ängsliga artighet

I några månader har vi nu fått återanpassa oss till vardagligt umgänge med allt vad det innebär av missförstånd, pinsamheter och kommunikationshaverier.

Parallellt med denna återgång till normalitet har regeringen publicerat den nya nationalspråksstrategin, vars syfte är att stärka nationalspråkens ställning och förbättra språkklimatet. Oavsett sitt modersmål bör varje finländare få känna sig värdefull, lyder den ambitiösa och gulliga programförklaringen i inledningen, varefter man presenterar sin vision, sina strategiska mål och konkreta åtgärder. Sällan känner jag mig dock så värdelös som när jag ska kryssa naturligt mellan nationalspråken i ett blandat sällskap. Ingenstans i nationalspråksstrategin finns tyvärr någon handlingsplan för vardagligt umgänge och inte heller tar dokumentet hänsyn till vissa finländares ängsliga artighet och dåliga självkänsla.

Ju starkare engelskans position som vardags- och servicespråk blivit på senare år, desto mer komplicerat har kodväxlandet i vardagen dessutom blivit, eftersom det engelska språket fått rollen som neutralt språk och därmed lämpar sig utmärkt för brobyggande och artighet: byter man till engelska i en svår situation jämnar man ut skillnaderna i språkfärdigheter och sätter alla i samma knaggliga utgångsläge.

En dag träffades författarna, den ena svenskspråkig och den andra finskspråkig, på ett ölställe i centrum. Stämningen var god, det var länge sen sist, och efter hälsningsfraserna på finska bestämde sig den finskspråkiga författaren för att tala sin hyfsade svenska, kanske av hjärtats lust eller för att som majoritetsrepresentant artigt markera jämställdhet. Samtalet gick på svenska tills den svenskspråkiga kollegans hjärna ramlade in i invanda mönster så att han, ledd av någon sorts artighet eller instinktiv beredskap, plötsligt sa några meningar på sin hyfsade finska. Skadan skedde omedelbart, den finskspråkiga kände sig sårad och plötsligt osäker på sin svenska och samtalsenergin var rubbad fast kollegan omedelbart växlade tillbaka till svenska, och sen kom en kypare och undrade över påfyllning och han gjorde det på engelska eftersom han uppfattat samtalsspråket som svenska och artigt ville visa att han inte behärskade detta språk. I en sorts demonstration mot att bli behandlad som turist i sitt hemland gjorde den svenskspråkiga författaren sin beställning på finska, varpå det visade sig att kyparen kunde varken finska eller svenska och när missförståndet var utrett och ölen på väg var den svenskspråkiga författaren så skärrad och utmattad att han svettades.

Senare går han på en mottagning vid Sveriges ambassad. Småpratet och artigheterna går på svenska, ända tills han presenterar sig för Helsingfors biträdande borgmästare Nasima Razmyar, som han aldrig träffat förr, och då byter han till engelska, eftersom han i stunden gissar att Razmyar inte talar svenska, och i den rikssvenska atmosfären på ambassaden har han hamnat i ett tillstånd han känner igen från Sverige eller delar av Österbotten, där engelskan går före finskan i tågordningen. Stämningen mellan författaren och biträdande borgmästaren blir besvärad, samtalet på engelska är artigt och kort och senare under kvällen hör han Razmyar ledigt tala både svenska och finska. Författaren skäms och förstår att hans kortslutning till kodväxling kan tolkas som en förolämpning och stereotypisering av Razmyar, som har afghansk bakgrund, men det är inget att göra, det går inte att ta tillbaka, det är bara att försöka mingla vidare i livet.

Modersmålet är grunden för människans tänkande och känslor, står det längre fram i nationalspråksstrategin. En överraskande fin och pregnant tanke för att vara hämtad rakt från ett statsrådets principbeslut. Kanske är det inte så konstigt att tankarna och känslorna vacklar när man saknar modersmålets stöd. En försonlighet att bära med sig nu när vi återigen får göra det bästa och svåraste: att stå ansikte mot ansikte med varandra igen.

är författare med rötter i Österbotten men nu förankrad i Helsingfors.