Charlene och Diana i den kungliga buren
Rapporterna om den olyckliga furstinnan Charlene, insnärjd i ätten Grimaldi påminner obehagligt mycket om det vi vet om prinsessan Diana, hennes äktenskap med prins Charles och umgänget med medlemmarna av ätten Windsor.
Furstinnan Charlene av Monaco var en gång en elitsimmare som representerade sitt land, Sydafrika, i OS. Hon var, trots det, en tämligen vanlig flicka.
Men när Charlene Wittstock mötte furst Albert av Monaco förändrades hennes liv för alltid. Omställningen till ett kungligt liv, dikterat av hovet med officiella ceremonier och regler för hur och var man får röra sig och vem man får umgås med, har tydligen varit smärtsam.
Höstens rapporter om furstinnans hälsa är sorgliga. Först tio månaders vård för en åkomma som aldrig helt förklarats, i Sydafrika, och nu vård på hemlig klinik någonstans i Europa. Enligt furst Albert stod det klart bara några dagar efter furstinnans hemkomst att hon behövde vård. Fursten beskrev sin hustrus tillstånd som att hon var ”utmattad, både fysiskt och psykiskt”. Huruvida beslutet om vård fattats över huvudet på furstinnan är oklart men hennes ohälsa är uppenbar.
En tärd och bräcklig furstinna poserar på fotografierna som dokumenterar hemkomsten till Monaco, maken och tvillingarna Jacques och Gabriella. Blicken ovanför munskyddet är livlös, frisyren risig.
De kryptiska förklaringarna angående furstinnan Charlenes hälsa är hårresande. För en utomstående verkar den sannolika diagnosen vara en svår depression, kanske orsakad av att ständigt vara övervakad och insikten om att friheten är förlorad för alltid. Också läkemedelsmissbruk har nämnts. Själv undrar jag hur ensam Charlene har varit. Har hon haft en enda förtrogen att dela sina sorger och glädjeämnen med?
Furstinnans kollaps verkar vara en naturlig konsekvens av skoningslös press. Skilsmässorykten har florerat kring Albert och Charlene i flera år och kungahuset Grimaldi är inte berömt för sina lyckliga äktenskap. Tänk om sanningen om Charlene är att hon försökte fly sitt äktenskap men i stället tvångsintogs på en klinik?
Mitt klaraste minne från bröllopet mellan Charlene och Albert 2011 var hur ledsen den nyblivna furstinnan verkade vara under den dag som borde ha varit en av hennes lyckligaste. Kort därpå spreds ett rykte om att Charlene hade försökt fly Monaco någon dag innan bröllopet men att hon hade blivit fråntagen sitt pass.
Rapporterna om den olyckliga furstinnan Charlene, insnärjd i ätten Grimaldi påminner obehagligt mycket om det vi vet om prinsessan Diana, hennes äktenskap med prins Charles och umgänget med medlemmarna av ätten Windsor.
I motsats till Charlene var Diana uppvuxen i den brittiska adeln och bättre förberedd på kraven från den kungliga familjen. Men också Diana har vittnat om hur ensam och deprimerad hon blev som prinsessa och hur svårt det var att ha ett eget liv som inte innefattade hovet.
Efter skilsmässan från prins Charles var prinsessan Diana frispråkig och avslöjade detaljer om hur miserabelt äktenskapet varit, i synnerhet efter det att Charles hade återupptagit relationen med Camilla Parker-Bowles. Samtidigt innebar skilsmässan att Diana återfick sin frihet och ett eget liv. Hon kunde marknadsföra sin empati och sitt humanitära arbete utan hovets godkännande. Diana går till historien som prinsessan som vågade krama människor som var sjuka i aids och hon gav kampen mot landminor ett ansikte.
Efter Dianas förtidiga död 1997 har vi matats med böcker, tv-program och filmer om ”Englands ros”. Den nyaste filmen, Spencer, har premiär på juldagen. Filmen utspelar sig på slottet Sandringham under Dianas sista jul som medlem av den kungliga familjen 1991. Den kyliga stämningen mellan henne och Charles är redan uppenbar för alla inblandade och mindre än ett år senare separerade paret.