Skogsbruk förutsätter diskussion om målkonflikter
”Utdikningarnas historia visar att det varit si och så med hållbarheten också i perfekta Finland.”
Som tonåring började jag göra skogsvandringar i vanliga ekonomiskogar och varje år hade något förändrats, vilket kändes naturligt. Men en vår hade en fuktig fläck på några ar dikats ut, lämnande fula spår. Vid stranden väntade värre förödelse. En liten glosjö hade fått ett nytt djupt utlopp. På vårarna hade bland annat åkergrodorna hållit till i den och satt man stilla en stund kunde man få höra det karakteristiska pluppande parningslätet, men denna vår var tyst.
Jag blev påmind om den här upplevelsen när Naturbruksinstitutet Luke publicerade sin senaste skogsinventering som också ger information om hur stor del av 1960-talets utdikningar var fullständiga felinvesteringar. De har aldrig producerat något virke, men förstörde livsmiljöer och belastade vattendrag. Uppskattningen är 613 000 ha, eller 13 procent av den utdikade arealen. Tidigare studier, som också beaktar gränsen för lönsamt skogsbruk har kommit till betydligt högre tal.
Twitterdiskussionen kring de onödiga dikningarna har följt ett känt mönster med argument som ”alla gör vi våra misstag” och ”men nog åstadkoms mycket bra också”. Dessutom säger man att skogsforskningen mycket väl kände till hurdana myrar man borde ha låtit vara i fred. Trots detta rullade verksamheten på och slukade statliga pengar. Varför tog det så lång tid att ändra kursen?
Ett svar är att skogssektorn i Finland varit sällsynt homogen och driven av starka intressen som dragit likhetstecken mellan maximal virkesproduktion och nationens välstånd. Detta kunde inte ifrågasättas och spåren syns ännu i dag – både i skövlade myrmarker och i varje diskussion som på något sätt upplevs ifrågasätta skogsbrukets praxis.
Senast såg vi detta i debatten om EU:s så kallade taxonomiförordning som ska identifiera vad som kan anses vara hållbara investeringar. Debatten var hätsk och en del hävdade att förordningen hindrar allt vettigt skogsbruk. Bara i Finland vet man vad hållbart skogsbruk är! I stridens hetta missförstod många hela förordningen och trodde att den skulle tillämpas på varje skogsägare som en bindande lag, medan det handlar om ett frivilligt system för finansiärer som vill marknadsföra sig som ”garanterat gröna”.
Utdikningarnas historia visar att det varit si och så med hållbarheten också i perfekta Finland. Dessutom har helt nya frågor om kolsänkor och bevarandet av naturens mångfald dykt upp. En del av skogssektorn har haft uppenbara svårigheter att hantera de nya frågeställningarna. Men problem som man inte ens vidkänner kan man inte lösa. Det behövs sansade diskussioner om skog och skogsbruk, eftersom målsättningarna är delvis oförenliga.
Det finns möjligheter till både kompromisser och innovativa lösningar, men dem hittar man inte genom att tjura och hävda sin egen förträfflighet. Då drar karavanen vidare och förbigår också relevanta argument, vilket skedde då taxonomiförordningen klubbades igenom i EU. Trots eventuella brister kan den föra något gott med sig. Hade förordningen varit i kraft på 1960-talet skulle min bror knappast fått statligt stöd för att genomföra den skogsekonomiskt meningslösa torrläggningen av åkergrodornas hem.
BIBELTOLKNING Att tolka Bibeln har alltid varit och är fortsättningsvis viktigt för samhället. Vi kan inte läsa Bibeln utan att tolka det vi läser.
Under historiens gång har kristenhetens sätt att förhålla sig till Bibeln varierat, men staten har alltid varit intresserad av hur Bibeln tolkas och stadgat om den saken på olika sätt. År 1665 dömde Åbo hovrätt två av kyrkoherde Tofsalas drängar till döden. De skulle avrättas och deras kroppar brännas offentligt på bål. Domen grundade sig på Tredje Mosebokens 20 kapitel vers 13 som bestämmer att män som har sex med varandra skall straffas med döden.
På 1600-talet var dödsstraffet för homosexuella en nyhet. Det trädde i kraft 1608 när flera rättsliga principer från Mose lag infördes i Kristoffers landslag. (Kristoffers landslag var i sin tur en omarbetning av Magnus Erikssons landslag). Det här innebar en stor förändring av synsättet. På medeltiden eller åtminstone under reformationstiden skipades inte rättvisa på basen av enskilda bibelverser. I den för den lutherska kyrkan auktoritativa Augsburgska bekännelsens apologi från 1531 fastslogs att det är förryckt ”att pålägga oss Mose judiciella stadgar”.
Enligt Martin Luther var det endast de tio buden och budet om kärlek till medmänniskan som var bindande i Mose lag. Paulus går ännu längre: Det räcker med budet om kärlek till medmänniskan. Då och då hör man ändå krav på att man skall följa alla Bibelns bud. Den för hets mot folkgrupp anklagade riksdagsledamoten Päivi Räsänen (KD) har deklarerat att hon inte går med på att klippa bort någon del av Bibeln. Trots det prutar också Räsänen på kraven. Påverkad av den kristna tolkningsprincipen förbigår hon bland annat Mose lags krav när det gäller födoämnen eller omskärelse av män. Hon motsätter sig också dödsdomen för homosexuella.
I tolkningen av Bibeln har man alltid gjort val; vilka regler följer man, vilka regler följer man inte. Man är inte alltid ens medveten hur kraftigt urvalet är. Tolkningstradition och förhandsuppfattningar påverkar läsarna så kraftigt att man då och då inte ens förmår ta till sig informationen i bibeltexten. Vi kan ta som exempel det första kapitlet i Paulus brev till romarna, där han i förbifarten nämner lesbiska och homosexuella relationer. Enligt Paulus är det dyrkan av avgudabilder som ger upphov till de homosexuella och lesbiska relationerna och själva det homosexuella begäret. Paulus påstående strider så helt mot vår nutida uppfattning att vi inte ens lägger märke till det. Om Paulus påstående om homosexualitetens ursprung skulle hålla sträck skulle det ju inte finnas kristna homosexuella. Inte heller Räsänen omfattar Paulus påstående. I stället förklarar hon att homosexualiteten är en störning i den psykosexuella utvecklingen. Den moderna förklaringen har fått ersätta den förklaring som finns i Bibeln.
Bibeltolkningen fungerar så här. Man omfattar inte allt som står i Bibeln som det är, och material från Bibeln kompletteras med moderna uppfattningar. Vi kan inte läsa Bibeln utan att tolka den. Det här betonade den evangelisk-lutherska kyrkans biskopar i ett gemensamt uttalande denna höst: ”All bibelläsning handlar om en tolkning och tillämpning utifrån frågorna och förståelsen vid respektive tidpunkt.” Frågan är om vi medger det här eller inte. När vi medger vår roll som uttolkare, skapar vi utrymme för ett samtal om hur väl tolkningen gör rättvisa åt Bibelns texter och bibelläsarnas situation i nuläget. Bibeln är mycket mer än de bud som den innehåller. Luther ansåg att endast det i Bibeln var bindande som på ett eller annat sätt ledde till att lära känna Kristus. Han förhöll sig avvisande till det i Bibeln som inte fyllde denna uppgift.
Att känna till Bibelns innehåll och principerna för hur den tolkas är inte enbart en religiös fråga. Åtalet mot Räsänen och den rättsliga process som följer av det visar att tolkningen av Bibeln är en fråga av samhällelig betydelse.
I en västerländsk kultur som bygger på den kristna tron kan det inte vara på något annat sätt.