I skuggan av Tony Soprano
Filmen om hur Tony Soprano blev Tony Soprano är en komplicerad sak om fäder och söner där alla är släkt med varandra. Krister Uggeldahl är ändå mer positiv än många av seriens fans.
KRIMINALDRAMA
The many saints of Newark
★★★☆☆
HBO Max Regi: Alan Taylor. Manus: David Chase, Lawrence Konner. I rollerna: Alessandro Nivola, Leslie Odom Jr, Vera Farmiga, Jon Bernthal, Corey Stoll. 120 min. F16
När Sopranos, ett av de tv-dramer som banade väg för dagens tv-serieboom, satte punkt för fjorton år sedan fanns det många frågetecken i luften. Vad hände egentligen med Tony Soprano (James Gandolfini, för tidigt bortgången) som i likhet med Robert De Niro i Analysera mera fick lov att anlita professionell hjälp.
Nåväl, nu är Alan Taylors The many saints of Newark, skriven av Sopranos-skaparen David Chase, inte filmen som kastar nytt ljus över Soprano seniors öde. De facto är det här en prequel, förfilm, där den unge Tony tar sina första steg.
Men mest av allt handlar det om Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola), filmens berättare Christopher Moltisantis pappa som var en fadersfigur för den tonåriga Tony Soprano som här spelas av James Gandolfinis egen son Michael Gandolfini.
Året är 1967 och i Newark, New Jersey, är det brottssyndikatet DiMeo som sitter i förarsätet. Dickies pappa ”Hollywood Dick” Moltisanti (Ray Liotta, som även lär ha varit första valet att spela Tony Soprano) har importerat en troféhustru (Michela De Rossi) från Italien.
Det hindrar inte Dickie från att snegla på kvinnan i fråga – efter att först ha pucklat på sin far. Inte så himla sympatiskt, men Nivola gör sin roll med charm och ett leende på läpparna, det är svårt att inte trilla dit.
Rasismen gör entré
Annars är mycket bekant. Småbrott blir större – Tony börjar sin kriminella bana med vadslagning i skolmiljö, sedan kapar han en glassbil – och de blodiga revirstriderna hör till vardagen, liksom den korta stubinen. I den här miljön kan vilket skitbråk som helst få ödesdigra konsekvenser.
I den mån man kan tala om färska råvaror handlar det om det färgade inslaget, om Leslie Odom Jr. som tröttnat på att agera springpojke åt la famiglia och kräver sin del av kakan.
Och även om man i San Francisco sjunger om en kärlekens sommar leder rasismen och polisbrutaliteten i New Jersey till kravaller och annat fanstyg. Dags flytta ut till förorten?
Med darr på ribban
Det tar sin tid att komma in i handlingen. Alla är släkt med alla och inledningsvis är det svårt att orientera sig, många namn att hålla reda på. Men så småningom infinner sig tempot och mycket påminner om Martin Scorseses wise guy-retorik.
Vänner av tv-serien har varit njugga i sina kommentarer, något man får ta med en nypa salt. Visst saknar man James Gandolfinis buffel, hans humör och kval, och trots att den unge Tony finns på banan är det inte samma sak. Pregnansen, djupet, uteblir.
Men kanske får det duga. Miljöskildringen är klockren, liksom tidsbilden, liksom soundtracket (Sinatra, Everly Brothers, Van Morrison).
Och Nivola får sällskap av lirare som Jon Bernthal, Vera Farmiga och Ray Liotta, den sistnämnda i en läcker dubbelroll.
I egenskap av farbror Sally, fängelsefågeln, gör Liotta en jazzfreak som i stället för att lyfta tyngder går i gång på Miles Davis. Stilen, dummer, stilen.