En stark röd kvinnoröst
En av 1900-talets stora men ack så bortglömda finlandssvenskar, Anna Wiik, får äntligen ta plats och göra sin röst hörd genom Anna Lindholms bok.
FACKLITTERATUR
Anna Lindholm: Den rätta färgen. En biografi om Anna Wiik S & S, 2021
För några år sedan gavs jag möjlighet att recensera en biografi om den finländska socialdemokratiska politikern Väinö Tanner, skriven av Lasse Lehtinen. I den inledde jag med att återge en händelse som utspelade sig den 21 oktober 1940, när den finlandssvenska socialdemokraten Anna Wiik höll ett smått legendariskt brandtal inför Helsingfors svenska arbetarförening, där hon anklagade partiledningen (framför allt Tanner) och de finlandssvenska socialdemokratiska toppolitikerna för att gå fascismens ärenden.
Efter att hon hållit sitt tal lämnade hon föreningen och partiet. Krigsmotståndet var kännetecknande för den grupp vänstersocialdemokrater som Anna och hennes man K. H. Wiik tillhörde. Tanner skulle göra sitt yttersta för att krossa den högljudda och tidvis inflytelserika partioppositionen som paret Wiik ingick i.
Arkivföreståndare
Men vem var Anna Wiik? Historieoch religionsläraren och författaren Anna Lindholm, som kommer från Ekenäs men numera är bosatt i Stockholm, har skrivit en första omfattande biografi om den finlandssvenska socialisten Anna Wiik.
Lindholm debuterade för drygt sex år sedan med boken Projekt Ines. Fem kvinnor i inbördeskriget 1918. En av den föregående bokens fem kvinnor som Lindholm skildrade i inbördeskrigets svallvågor skulle leda till föreliggande biografi om Anna Wiik.
För de flesta nutida är Anna Wiik en obekant person, men i den finlandssvenska arbetarrörelsens tidiga kampårtionden var hon en mycket framträdande aktör. Det arv som hon efterlämnat till vår tid var hennes insatser för att bygga upp den finländska arbetarrörelsens arkiv- och biblioteksverksamhet: hon verkade som långvarig arkivföreståndare på Arbetarnas arkiv, som hennes man var med om att grunda 1909. Hon skulle sedermera verka som första arkivföreståndare för Folkets Arkiv.
Dagen för arbetartradition firas varje år den 8 mars till minne av Anna Wiiks födelsedag – samma dag som den internationella kvinnodagen.
Benhård tro
Men förutom arkivverksamheten och politiken är det framför allt den mycket färgstarka personen Anna Wiik som är föremål för Lindholms bok. Lindholm utgår från ett mycket digert och rätt omfattande personarkiv som Anna Wiik efterlämnade och naturligtvis som den arkivmänniska som Wiik var är arkivet mycket välordnat. Förvånansvärt nog finns paret Wiiks arkiv i Riksarkivet och inte i något av arbetarrörelsens två arkiv.
Det är genom Anna Wiiks efterlämnade antecknings- och dagböcker och brev som Lindholm lyckas nå huvudpersonen och hennes tankevärld. Framför allt Anna Wiiks ”benhårda tro” på socialismen som ofta gick emot samtida etablerade tänkesätt och perspektiv på tillvaron.
Genom Anna Wiik får man en mer levande bild av hennes make K. H. Wiik, som vanligtvis beskrevs som introvert i motsats till hans mycket extroverta hustru. Men läsaren får också en inblick i de komplexa personliga relationerna inom den lilla kretsen av finlandssvenska socialdemokrater, med svartsjuka, kärlek och bråk.
På så sätt lyckas Lindholm i uppgiften att skriva en biografi som kombinerar det politiska och personliga, ett perspektiv som gärna skulle få inkluderas i andra biografier som fortsättningsvis till största delen handlar om stora och små män som i berättelserna om dem verkar nästan ha levt i något slags känslofattigt vakuum.
För den som redan läst Lindholms föregående bok är stilen bekant. Författaren skriver in sig själv och ger uttryck för sina egna tankar och väljer att kommentera vad hon läser och upplever då hon plöjer igenom arkivmaterialet. Någon kan tycka att det är irrelevant, medan jag anser att det är modigt av författaren att låta berättaren träda fram och ta med sin läsare i upplevelsen av att möta det förflutna.
Socialdemokratisk exit
Parallellt med historien om Anna Wiik löper Finlands moderna historia.
Anna Wiik som före giftermålet med K. H. Wiik hette Forsström i efternamn föddes 1891 i en svenskspråkig arbetarklassfamilj i Helsingfors. Hon blev politiskt medveten under storstrejken 1905 och strax därpå engagerad socialdemokrat i den livaktiga finlandssvenska arbetarrörelsen.
Hon tillhörde den röda sidan under inbördeskriget, men var inte rödgardist utan verksam i den röda förvaltningen. Det ledde till ett ettårigt fängelsestraff efter att de vita återtagit makten från de röda.
Efter avtjänat fängelsestraff återgick hon till att verka för den svenskspråkiga socialdemokratiska arbetarrörelsen och 1925 gifte hon sig med den vid det laget ledande finländska socialdemokratiska politikern K. H. Wiik. Med samma buller och bång som Anna Wiik tog plats i rörelsen gjorde hon också sin exit från socialdemokratin 1940. Socialismen övergav hon emellertid inte.
Munsala
Den händelse som upptar överlägset störst utrymme i Anna Wiiks livshistoria är andra världskriget. Som redan inledningsvis nämndes ingick Anna Wiik tillsammans med sin man i den vänsteropposition som efter vinterkriget motsatte sig en allt tydligare orientering från finländskt håll mot Nazityskland.
Målet för den utrikespolitiska ledningen var att trygga landets självständighet genom att alliera sig med Hitler och delta i fälttåget österut med målet att utplåna Sovjetunionen. Utifrån paret Wiiks perspektiv var det en följdriktig utveckling i den finska högerns politik som redan inletts strax efter Hitlers makttillträde. Men det oerhörda sveket upplevde Anna Wiik och vänstern då även det socialdemokratiska partiet med Väinö Tanner i spetsen förde arbetarrörelsen med på Hitlers krigsäventyr.
Anna Wiiks engagemang mot kriget är högintressant läsning. Särskilt en av de mer dramatiska epokerna i hennes liv, då maken K. H. Wiik fängslades och dömdes för högförräderi efter att ha öppet motsatt sig anfallskriget mot Sovjetunionen 1941, hör till bokens mest spännande kapitel.
Genom Anna Wiik blir läsaren också bekant med andra på det lokala planet tongivande finlandssvenskar som agerade för freden, framförallt bland de så kallade Munsalaradikalerna i Österbotten. Det var just i Munsala som K. H. Wiik blev häktad av statspolisen i augusti 1941, där han tillbringade sin riksdagssemester tillsammans med Anna Wiik hos vännerna Tekla och Wilhelm Westlin.
Bortglömd får träda fram
Anna Lindholms bok om Anna Wiik är ett välkommet bidrag till historieskrivningen om finlandssvenskar som engagerade sig i den socialistiska arbetarrörelsen. Lindholm hänvisar, nästan plikttroget, till den forskning som bedrivits av forskare vid Åbo Akademi kring temat klasskamp på svenska. I mindre utsträckning hänvisar hon till den historieforskning som gjorts på finska om personer och händelser som ligger nära den tidsepok och de sammanhang Anna Wiik var verksam i.
Anna Lindholm har skrivit en läsvärd biografi, och som finlandssvensk arbetar- och genushistoriker är det en bok som jag uppskattar. Emellanåt saknar jag en dialog med den rätt omfattande genusmedvetna arbetarhistorien (eller ska det vara arbetarmedvetna genushistorien?) som bedrivits både i Finland och Sverige, om genus, kvinnors aktörskap och politik i arbetarrörelsen.
Men bokens absoluta förtjänster är att en av 1900-talets stora men ack så bortglömda finlandssvenskar Anna Wiik äntligen får ta plats och göra sin röst hörd genom Anna Lindholms bok.