Amos Rex vill göra konsten mer tillgänglig
Ett nytt certifikat som Autismstiftelsen lanserade under hösten i år ska göra samhället mer tillgängligt för personer med autismspektrumdiagnoser. Konstmuseet Amos Rex är först ut att få certifikatet.
För att få skylta med Autismstiftelsens certifikat behöver en organisation eller ett företag uppfylla vissa framtagna kriterier. För Amos Rex del har det först och främst handlat om att ge besökare tydliga instruktioner inför deras museibesök samt att undvika oväntade kontakter och upplevelser som somliga uppfattar som störande.
Konstmuseet har därför tagit fram autismvänliga anvisningar man kan läsa före man går och ser en utställning. I materialet kan man bland annat bekanta sig med vilka dörrar man ska gå till, var kassan finns och vad som händer där.
Amos Rex offentliggjorde sitt certifikat i september i år. I de mera tillgängliga innehållsanmärkningarna för den pågående utställningen Bill Viola: Inner Journey av den amerikanska videokonstnären Bill Viola kan man läsa att ”utställningsrummen är mörka och en del av verken innehåller nakenhet och höga ljud”.
Personalens och besökarens roller förklaras också på förhand och bilder på personalen ska göra så att besökare på förhand vet vem som kan möta en på plats.
– Det viktigaste med certifikatet har varit hjälpen att utvecklas som vi fått från experterna på Autismstiftelsen. Personerna som är på autismspektrumet är en brokig skara med många olika behov. Utan experthjälp hade det varit svårt att veta hur vi kan hjälpa så många som möjligt, säger Elsa Hessle, chef för publikarbete vid Amos Rex.
Gynnar också personer utan diagnoser
Simon Forsström har en synnedsättning, en lindrig cp-skada och en autismspektrumdiagnos. Han välkomnar museets satsning.
– Jag tror att sådana här satsningar också gynnar personer som har odiagnostiserad autism och andra med likande utmaningar.
Han är med i Finlands svenska autism och aspergerförenings grupp för unga vuxna i Helsingfors. Med jämna mellanrum går de bland annat på museum och andra typer av aktiviteter tillsammans.
– Jag hoppas att flera museer och till exempel teatrar går med i det här initiativet, säger Forsström.
För Amos Rex del började förändringsarbetet i januari 2021 när Autismstiftelsen föreslog att konstmuseet skulle hoppa på tåget. Stiftelsen har hjälpt till att redigera texter på museets webbsida, och personalen har fått utbildning i att bli mer förberedda på att ta emot museibesökare som kanske aldrig gått på museum tidigare.
– Det här är viktiga åtgärder för mig, men det kan också vara viktigt för personer med synnedsättningar, epileptiker och personer som är i behov av information på enklare svenska, säger Forsström som gärna läser information på nätet innan han går någonstans.
– Vi ska kanske göra något mer i framtiden också, men vi vet ännu inte vad. Vi får hela tiden feedback och hjälp av folk som använder våra instruktioner. Det hjälper oss att utvecklas, säger Hessle.
Hon är överväldigad över all positiv respons som kommit från besökare som berörts av utvecklingsarbetet.
– Människor har hört av sig och berättat att de varit i behov av material att bekanta sig med före de kommer hit.
Många som stirrar
Sonja Ahlfors är skådespelare och mamma till dottern Alina, 13, som har en intellektuell funktionsvariation med autistiska drag. Ahlfors är noga med att hon inte vill uttala sig kritiskt mot Amos Rex eller personer som känner att de blir mer välkomna till kulturen i och med det nya certifikatet. Men hennes perspektiv är helt enkelt ett annat.
– Det är jättefint om det här hjälper och gör att tröskeln blir lägre för människor att uppleva konst! Men det betyder inte att jobbet är gjort för alla på alla håll, säger Ahlfors.
Hon klickar runt bland Amos Rex tillgänglighetsanvisningar på deras webbsidor under intervjun med HBL. Alina kommunicerar främst med bilder via ett så kallat ”picture exchange communication system” – hon pekar på bilder för att kommunicera vad hon känner och tänker.
– Jag tänker att människor som har neuropsykiatriska funktionsvariationer som är på autismspek
trumet och människor som har en intellektuell funktionsvariation kan ha helt olika behov. För min dotter skulle det ändå vara för svårt att befinna sig på ett museum, trots de här förändringarna som gjorts på Amos Rex, säger Ahlfors.
Hon vill gärna tänka kring vad övriga samhället kan göra för att anpassa sig till hennes dotter, inte hur hon alltid ska anpassa sig för dem.
– Man kan förbereda sig rent tekniskt och det är jättebra, man kan ha mörkare belysning och lägre volym. Men problemet är att min dotter inte beter sig på ett normativt sätt, så många kommer att stirra på oss. Människor kommer uppleva att vi är ett störande element, säger Ahlfors.
Vem anpassar sig till vem?
Ahlfors berättar att hon nyligen såg den tyska konstnären Katharina Grosses utställning Chill Seeping from the Walls Gets between Us på konstmuseet Ham som består av färgglada jätteinstallationer av tyg som man som besökare kan gå väldigt nära och till och med in i.
– Jag tänkte att det skulle vara roligt att ta med Alina dit. Men trots att jag tänkte det så visste jag att det inte kommer ske, därför att jag helt enkelt inte känner mig inbjuden med henne. Alina skulle säkert lägga sig ner eller börja lukta på tyget. Och där någonstans tror jag att gränsen går för de andra besökarna och för konstnären.
Det väcker en stor och komplex fråga, konstaterar Ahlfors.
– Ska personer med olika funktionsvariationer anpassa sig till vårt samhälle eller ska vi anpassa oss till dem? Jag tror att det säkert är en växelverkan som måste ske hela tiden. Men jag kan bli frustrerad över att vi hela tiden ska anpassa oss till det som uppfattas som normalt. Det är det som blir så tungt, och därför blir det en alltför hög tröskel för mig att gå med Alina på museum eller teater.
Elsa Hessle säger att de är medvetna om att deras utvecklingsarbete inte når alla, och att det fortfarande finns många som inte kan gå på konstmuseum i Finland.
– Men det finns också många som skulle kunna komma bara det finns tillräckligt mycket information att ta del av i god tid. Vårt mål har nu varit att hjälpa dem.
– En viktig sak som kunde göras är att informera besökarna om att det kan finnas personer som inte beter sig normativt på museet, och påminna om att visa hänsyn till dem, som ett slags ”tvärtomcertifikat”. Museer kunde också ställa krav på konstnärerna att man skulle få röra vid vissa delar av verken, säger Ahlfors.
Konstsamfundet som äger Amos Rex äger också KSF Media som ger ut Hufvudstadsbladet. Konstsamfundets dotterbolag Glaspalatset Ab ansvarar för verksamheten i Amos Rex.
KONSTBOK
Camilla Granbacka
Gösta Diehl. Kubist, kolorist och kosmopolit Parus 2021
Camilla Granbacka har fiskat upp konstnären Gösta Diehl (1899–1964) ur glömskans flod. Därmed läggs ytterligare en bit till berättelsen om modernismens tveksamma insteg i Finland. Boken Gösta Diehl. Kubist, kolorist och kosmopolit är en renodlad biografi som följer konstnären från vaggan till graven. Hans början var svår.
Fadern var en norskfödd fotograf som i Sverige gift sig med sin assistent och omsider etablerat en framgångsrik fotoateljé i Viborg. Efter faderns självmord 1904 lämnades modern ensam med sex barn i ett land där hon inte behärskade majoritetsspråket och inte hade något nätverk. Varken praktisk eller psykiskt balanserad sålde hon snart fotoateljén och de äldre sönerna skickades en i sänder ut i arbete som fjortonåringar. Som den yngste fick Gösta ta studenten och sedan fortsätta till Konstföreningens ritskola i Helsingfors. Där kom han i förbindelse med den tätt sammanpackade finlandssvenska konstnärliga eliten, där alla tycks ha varit släkt med varandra. I inbördeskriget tog han del på den vita sidan och förefaller politiskt ha varit vagt borgerlig och nationell livet igenom.
Till Paris – i trävaruärenden
Som andra aspirerande konstnärer skulle Gösta Diehl till Paris. Hans resa fick dock en annan inramning – han blev anställd på den finska träförädlingsindustrins Pariskontor.
Han stannade i Paris i 22 år, men var under större delen av tiden fri konstnär. Som relativ autodidakt hade han små framgångar i Frankrike, några verk kom med på den alternativa Höstsalongen och liknande tillställningar, men ekonomiskt var han beroende av stöd från en äldre bror och sina livskamrater – han var gift två gånger, med Greta Hult och Elsa Ramsay. De två senare delade bostad med Gösta under en period på 30-talet då Greta och Gösta drev resebyrå med Elsa Ramsay som anställd och delfinansiär. Det nya äktenskap som detta ménage à trois utmynnade i bestod livet ut.
Gösta Diehls arbeten under Parisåren visar talang men är samtidigt konventionella, präglade mer av Cézanne och postimpressionism än de nyare parisiska vindarna. Samtidigt var Diehls måleri alltför modernt och utländskt för hemmakritiken när han 1926 hade sin första separatutställning i Helsingfors. Det var generellt svårt för återvändare i Finland, där finsknationella stämningar härskade och hemmakonstnärerna tävlade i att måla brunmurrigt. Det märks att Diehls styrka var teckning och akvarell, medan oljemålningarna förefaller mer tillkämpade. Bäst är han på resa vid Medelhavet med akvarellblocket i knät, då får bilderna liv som även smittat av sig på oljemålningarna.
Porträtt i nysaklig stil
Det blev inte lätt att återvända till Finland och ett inkrökt konstliv – och utan den stora talang som skulle ha öppnat dörrarna till progressiva krafter som Fria konstskolan och Galerie Artek. Ett genombrott kom 1938 med uppdraget att porträttera den förmögna familjen Baumgartner. Det blev ett på många sätt avvikande verk i hans oeuvre. Det påminner om tysk Neue Sachlichkeit, en stil präglad både av stram realism och samtidigt ett slags förenkling där figurerna tecknas tydligt i förhållande till omgivningen. Målningen har drag av dekadent Art Nouveau, och dess perspektiv är besläktat med Cézannes skeva vinklar på bordsytor och föremål.
Kriget blev ett avbräck – inte minst då den sjuklige Diehl kallades ut i tjänstgöring. Samtidigt var han med och bildade Helsingfors konstnärsvapenbröder, ett prov på
hur konstnärerna mobiliserades under krigsåren.
Även annars blev Diehl allt mer indragen i konstnärernas organisationer. Han valdes till Konstnärsgillets ordförande 1944. Med Rabbe Enckell anordnade han De Ungas Salong, vilket under krigets sista flammande år förde honom till Stockholm. Diehl återkom till den svenska huvudstaden 1947 vid en stor nordisk manifestation, då han även var personlig gäst hos prins Eugen på Waldemarsudde.
1947 var ett märkesår i svensk konst, då de så kallade ”1947 års män” (även kvinnor förekom) innebar en kursändring mot ett mera abstrakt formspråk. Det vore värt att stanna upp och fundera kring vad denna nypa utländsk luft kan ha inneburit för Diehls utveckling. I stället för att generellt karakterisera hans konst från denna period som ”kubistisk” är det klokare att se sambanden till den begynnande svenska konkretismen, som vid denna tid ännu inte tagit sig abstrakta uttryck. Det räcker att se Lennart Rodhes arbeten för att förstå varifrån Diehl fått varaktig påverkan. Likaså syns avtryck av heroiserande norsk muralkonst i hans arbeten från 1940-talets slut – tydligt exempelvis i stiliseringen av muskulösa manskroppar i arbete. När Diehl målar sin relativt kända Bombad by (1950) är det mer av den nya norska monumentaliteten än av Picassos Guerníca i verket – Granbacka noterar att Åge Storstein, en av muralmålarna i Oslo Rådhus, hörde till Diehls bekanta, men analysen hade kunnat tas betydligt längre.
Konkretism och sensurrealism
I ljuset av detta skulle jag inte rubricera Diehls konst som kubistisk. Den rörelsen hade passerat redan trettio år tidigare och efterhand blivit allmängods. Diehl är betydligt mera i sin tid än så. Hans måleri från 1950-talet har utöver konkretism även drag av sensurrealism, återigen inspirerat från svenskt håll. Sommaren 1950 vistades Diehl med familj hos målaren Stellan Mörner i Halmstad. Mörner var medlem i den sedan 1929 verksamma Halmstadgruppen, känd för sin kyska svenska uttolkning av surrealismen. Under 1940-talet hade de rört sig mot ett mer geometriskt formspråk. Hela sommaren kunde han umgås med dessa och andra svenska storheter, som alla bodde i närheten. Att detta satt avtryck förvånar inte.
Även när Diehl är med och bildar konstnärsgruppen Prisma finns det en svensk vinkel – så hette tidskriften som samlade den svenska litterära och konstnärliga eliten 1948– 50. Diehl är inte en udda avvikare i Finland vars utveckling skett på ett oförklarligt autonomt sätt, utan ytterligare en länk som knyter vår konst till de närmaste grannländernas.
Granbacka öppnar en dörr till ett förbisett konstnärskap. Glömskan är inte orättvis, det krävs inlevelse och inläsning för att uppskatta en del av Diehls arbeten. Inblickarna i Diehls privatliv är många, och berättelsen håller en hög och underhållande fart. Däremot brister boken i analys och kontextualisering. Med större fördjupning hade vi sett att Gösta Diehl inte bara var en förmedlare genom utställningar och organisationer, utan med nya idéer och impulser i sin egen konst. Där är han som mest spännande.
Gösta Diehls arbeten under Parisåren visar talang men är samtidigt konventionella, präglade mer av Cézanne och postimpressionism än de nyare parisiska vindarna. Samtidigt var Diehls måleri alltför modernt och utländskt för hemmakritiken när han 1926 hade sin första separatutställning i Helsingfors.