Segelbåt på svaj
"Jag tycker det är värt att vara lyhörd för sin stress och sina stormar."
ANNA ALM är ekobonde på Mörby gård i Raseborg.
Men kom igen kör då! Väntar du på soluppgången? Hittar du inte gaspedalen? När jag ska svänga ut på 25:n vid broarna i Ekenäs under rusningstid blir min allmänna stressnivå synlig. Jag kan komma på mig själv med att demonstrativt köra närmare och närmare bilen framför. Svära högt eller dunka handen i ratten. Sen fylls jag av ett obehag och försöker påminna mig själv om att det inte hjälper. Det spelar absolut oftast ingen roll om jag kommer fram ett par minuter senare eller inte. Det enda jag åstadkommer är att höja mitt eget blodtryck och i värsta fall ta dumma risker.
Tack och lov blir jag sällan nu längre så där frustrerad och blir jag det brukar det i alla fall lite senare under dagen leda till en stund av analys. Om jag reagerar så där starkt i en enkel trafiksituation, hur starkt reagerar jag då i olika sociala situationer? Vad är det som gör att stubinen är så kort? Vad kan jag göra för att förlänga den? Människor som exploderar eller för den delen går omkring och är småirriterade hela tiden är trots allt bland det mest obehagliga, eller åtminstone obekväma, jag vet. Det hjälper sällan att bara försöka behärska sig, man behöver helt enkelt göra något åt stressnivån. Lättare sagt än gjort, jag vet.
Under studietiden presenterades i en kursbok om projektarbete en bild som har blivit ett viktigt redskap för mig. Genom den blev jag medveten om sambandet mellan stress och beteende och insåg vikten av att aktivt försöka jobba med de här frågorna. Både individuellt och till exempel i en arbetsgemenskap eller familj. Låt oss ta segelbåten som brukar ligga på svaj där mellan broarna och hamnen i Ekenäs som ett exempel. Den är alltså fäst vid bottnen via någon form av ankare. Sen går det en ganska lång lina upp till båten. Tanken med att låta båten ligga på svaj är väl att den på så vis har en väldigt låg risk att varken skada sig själv eller någon annan båt i närheten oberoende vilka stormar eller högvatten den blir utsatt för. Den har helt enkel rörelsemån. Flexibilitet. Men hålls ändå ankrad där den mår bra av att vara.
Är det inte just så med oss människor också? Ankaret är våra grundvärderingar. Båten är vårt beteende, våra handlingar. Stormarna är olika kriser, lättare vindar är trender och regler. Högvatten är stress som skapas av förväntningar, krav och brister. Var vårt ankare ligger beror mycket på våra behov och vår omgivning. Våra handlingar begränsas av stressnivån som om den blir för hög gör linan till vårt ankare så kort att våra rörelser blir knyckiga och irriterade. Om stressnivån blir alltför hög och det dessutom blir en stark storm samtidigt kanske vårt ankare rivs upp och vi riskerar att skada oss själva eller andra innan ankaret får fäste igen. I värsta fall kan ankaret fastna någonstans där risken för skador är konstant hög.
Äh, förlåt, det blev kanske en väldigt rörig bild. Min poäng är att jag tycker det är värt att vara lyhörd för sin stress och sina stormar. Vad kan vi själva göra för att skydda oss från dem? Om vi inte lyckas med det är nämligen risken stor att vi skadar oss själva eller de andra vackra båtarna och jollarna i vår närhet. Jag önskar dig en stressfri jul!