Då vårdpersonalen mår bra får patienterna den bästa vården

VÅRD Det största problemet just nu inom vården är vårdarbristen. Coronakrisen har förvärrat problemet mångfaldigt då vårdpersonal behövs för testning, vaccinering, smittspårning samt på intensiven och andra vårdavdelningar. Vi är nu i den situationen att planerade operationer måste avbokas för att det finns för lite personal. Vad kan vi göra?

För att förstå problemet med brist på vårdare behöver vi förstå vårdarbetet. Att jobba inom vården är inte som att jobba på ett kontor där man jobbar regelbunden arbetstid på vardagar, kan hålla matpaus då man önskar och sköta till exempel ett tandläkarbesök under arbetsdagen. Inom vården har man en tjänstgöringslista som görs för tre-sex veckor åt gången. Listan får man en vecka innan den träder i kraft och beroende på avdelningen kan den innehålla morgonturer, kvällsturer, veckoslutsturer och jourarbete. Att planera sitt liv (till exempel en semesterresa) är nästan omöjligt. Att jobba inom vården är en livsstil, inte bara ett jobb.

Största delen av vårdarbetet går ut på att vårda patienter. För att hålla matpaus eller gå på toaletten behövs ofta en annan vårdare för att ta över uppgifterna medan man har paus. Ifall man är mitt i något vårdingrepp eller en akutsituation då skiftet tar slut finns det ingen möjlighet att gå hem. Som sagt, att jobba inom vården är en livsstil där man förbinder sig till att vara flexibel på bekostnaden av privatliv och fritid.

Jobbet kan vara tungt, både fysiskt och psykiskt. Man kan bemöta obotligt sjuka patienter, bli hotad med våld eller jobba ett helt skift utan matpaus. Det som ändå belastar vårdpersonalen allra mest är då vi inte har tid att vårda alla patienter så bra som vi skulle önska; då vi måste lämna en svårt sjuk patient ensam för att vi har så många andra patienter som behöver hjälp; då vi bara hinner göra ett vårdingrepp, men inte lyssna, lugna och finnas där och då vi går hem med dåligt samvete för att vi inte hann bemöta alla våra patienter som vi önskade och vet att våra kollegor står inför samma situation i nästa skift.

Det är tidsbristen som orsakar stress för vårdpersonalen. Ifall det fanns flera vårdare skulle vi ha tid att ta hand om alla patienter enligt konstens alla regler. Ökat på platserna i sjukskötarskolorna har man redan gjort, i tiotals år. Problemet är att det inte finns tillräckligt många sökande. Alla sökande lämpar sig heller inte för vårdaryrket och tar man in alla som vill gå utbildningen utan inträdesprov kommer många att hoppa av då de själva märker att yrket inte passar dem. Vi behöver också en viss nivå på studerandena inom vården.

Det pratas mycket om hur man skall lösa vårdarbristen. En del vill höja lönerna, andra vill öka på mängden personal. Jag känner att man pratat så mycket om vilkendera man skall göra att man inte gjort någonting alls. Vårdpersonalen förtjänar en ordentlig löneförhöjning. Lönen motsvarar helt enkelt inte kravnivån på arbetet. Men en löneförhöjning räcker inte ensamt, för den gör inte själva arbetet mer hanterligt. Vårdpersonalen skulle vara precis lika trött och stressad fast lönen höjdes. Vi behöver mera personal så att arbetet blir mindre stressande.

Högre lön kunde locka flera personer till vårdbranschen och då man får en bra lön för ett krävande (men inte extremt stressande) arbete ökar vårdbranschens attraktivitet. Jag tror också att en del av sjukskötarna som bytt bransch kunde lockas tillbaka. Detta är ingen snabb lösning för det tar tid att utbilda ny vårdpersonal. Men långsamt, längs med åren skulle personalsituationen bli hållbar och vi kunde vara säkra på att vi har tillräckligt med personal, också i extrema situationer som coronapandemin.

Välmående personal ger god vård. Det varje sjukskötare vill är att ge den bästa möjliga vården till varje patient, men i dagens läge är detta tyvärr inte möjligt. Ifall vi lyckas lösa vårdarbristen genom högre löner och ökat antal vårdare försäkrar vi en god vård för alla patienter. Då personalen mår bra, får också patienterna den bästa möjliga vården.