”Nu måste vi tala om annat än bara om siffror och död”
SOCIALPSYKOLOGEN: De som ska leda oss ur coronakrisen måste tala om hoppet, säger socialpsykologen Miira Heiniö. Hon efterlyser också ett popup-samhälle med snabba återhämtande projekt. – För coronan är mer än en medicinsk fråga, säger hon.
Socialpsykologen Miira Heiniö på Arbetshälsoinstitutet är bekymrad. Hon har lyssnat på tongångarna i coronapandemin. Mycket sägs, men väldigt lite sägs i hoppfull ton. Medierna ropar om antalet patienter på intensiven, räknar dödsfall. Myndigheterna talar om hur sjukhuskapaciteten spricker. På tv förra veckan definierade familje- och omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) smittläget som en ”möjlig störtsjö”.
– Jag har verkligen börjat oroa mig för hur vårt samhälle ska repa sig efter den här pandemin, hur vi alla ska komma på fötter efter allt detta, säger Heiniö.
För några dagar sedan knackade hon in tre sökord på nätet: ”nationell”, ”återhämtning” och ”corona”. De första åtta sökträffarna gav artiklar skrivna ur en medicinsk synvinkel.
– Coronakrisen uppfattas primärt som en medicinsk kris. Tänk hur mycket nyheter vi har om just coronasiffror och död. Den andra vanliga synvinkeln har varit att pandemin är en ekonomisk kris, men med fokus på bara några branscher.
”Vem ger framtidtro?”
Heiniö säger att det finns nycklar till återhämtning efter gemensamma katastrofer. Till exempel i Australien har myndigheter och forskare tillsammans tagit fram metoder för hur samhällen kan repa sig efter stora kriser som skogsbränder eller översvämningar.
– Allra först måste man stärka den allmänna trygghetskänslan, sedan skapa ett lugn och öka känslan av att vi klarar det här. Därefter får man skapa starka invånarnätverk. I kris är ledarnas allra viktigaste uppgift att bygga upp framtidstro. Vem leder så just nu? I något skede gjorde regeringen det, men för tillfället hör jag nästan ingen säga något gott om framtiden.
I själva verket borde alla ha ett
sammanhang – en arbetsplats eller en kommun – där någon orkar säga att vi klarar det här, säger Heiniö. Sedan berömmer hon hälsosäkerhetschefen Mika Salminen på Institutet för hälsa och välfärd.
– Han påminde faktiskt nyss i Astudion om att ingen kris har varat för evigt.
Heiniö påpekar att finländarna behöver komma igenom krisen tillsammans, men att situationen är annorlunda i dag än när tidigare generationer drog åt samma håll för att resa sig efter de svårigheter som krig och krigsskulder förde med sig.
– Då fanns en gemensam fiende. I dag är det svårt att avgöra om den gemensamma fienden är ett virus,
Världshälsoorganisationen, Kina eller Institutet för hälsa och välfärd. Eller är fienden den som tänker annorlunda än jag om vaccineringar och coronaintyg?
”Alla räknas inte”
Under pandemin har olika branscher drabbats olika. Den 30 november uppdaterade Statistikcentralen bilden av hur pandemin har påverkat Finland. Siffrorna pekar på fortsatt osäkerhet i branscher som arbetar med logi, restaurangtjänster, trafikservice, konst, underhållning och rekreation, medan dagligvaruhandeln har klarat sig bättre.
I jämförelser mellan branscher identifierar Heiniö en sorts hjälteretorik – och ser den som besvärlig.
– Vi talar om vissa branscher som hjältebranscher och det är problematiskt om vi ser till hur samhället som helhet ska återhämta sig. Var och en har ju en personlig coronahistoria och folk har tvingats vara extra flexibla också i andra än i vårdbranschen. Vi ska inte förminska de upplevelser som finns utanför vården, utan vara känsliga för att alla har ett förhållande till den här pandemin.
Heiniö säger att en del arbetsplatser har delat in sin personal i mer eller mindre viktiga personer. Vissa har skyddats för att de har definierats som nyckelpersoner för produktionen.
– Ifall man gör så blir andra samtidigt ”inte-så-viktiga-personer”. Om du i två år går på din arbetsplats och känner dig som en av dem som inte är så viktig är det tungt. Vi behöver allas insats för att komma vidare i den här pandemin. Då är det problematiskt om vi både på samhällsnivå och på enskilda arbetsplatser har delat in oss i mer och mindre viktiga.
”Innan och efter är olika”
Socialpsykologen påpekar att samhället efter coronan inte kommer att vara som samhället före coronan.
– Vi har nya vanor kring resande och arbetsrutiner. Vi har också fått ta ställning till frågor om säkerhet. Kanske det där att fräsa till andra i kassakön om att de inte håller avstånd är enskilda personers sätt att kontrollera osäkerheten, men kommer vi i all evighet att fortsätta bliga snett på dem som inte har ett coronaintyg? Vilka skiljelinjer skapar den här krisen i samhället?
Hur kan vi hantera rädslorna just nu? – Det handlar om att lyckas höja blicken, se framåt och förstå att tiden efter pandemin inte är densamma som tiden innan. Det är som att återflytta efter en period utomlands.
Att komma tillbaka till Finland är svårare än att flytta bort, nästan en chockerande upplevelse. Inget är längre som förr och det måste man hantera.
Heiniö påpekar att beredskapslagen antyder att social- och hälsovårdsbranschen borde lösa hela nationens återhämtningsproblem.
– Och jag frågar: Var är kulturbranschen? Kulturfolket är mycket skickligt på att fånga människors hjärtan. De behövs verkligen för att bygga det samhälle vi ska leva i efter pandemin.
Själv hoppas Heiniö på en fjärde sektor, ett slags popup-samhälle, där man kan ta fram goda projekt utan att alla gånger grunda en registrerad förening. Hon lyfter ändå fram stiftelsen Dialogpaus, som har grundats för att finländare ska kunna tala konstruktivt med varandra och den vägen stärka gemenskapskänslan.
– Jag efterlyser många röster och delaktighet. Samhället efter coronan är inte en rent medicinsk fråga, utan en samhällsfråga, säger hon.
Isolering ökar rädslan
Krispsykologen Soili Poijula ser på coronasamtalet ur den enskildas synvinkel och säger att vår benägenhet att tänka katastrofinriktat gör oss mottagliga för störningar, särskilt i kris.
– En del av oss har i grunden svagare förutsättningar att klara motgångar på grund av en tendens att måla upp hotbilder. Då är det problematiskt att den övergripande tonen i samtalet är alarmistisk.
Poijula säger att regelbunden lägesinformation behövs, men att den borde bygga på fakta och vara lugn i tonen.
– Journalister underbygger katastroftänkandet genom att inte nöja sig med det vi vet just nu, utan fråga efter scenarier och spekulera kring dem. Om ett reflekterande samtal saknas får medborgarna inte stöd att klara sig genom den här krisen.
Poijula hör till de experter som anlitats av de finska myndigheterna för att reda ut hurdant psykosocialt stöd som behövs vid traumatiserande händelser. Hon efterlyser ett nationellt expertcenter som kan stödja och informera och säger som Heiniö att det finns lärdomar att samla in utomlands. Till exempel i Nederländerna hanteras den här typen av frågor av Impact, som är ett nationellt kunskapscenter för psykosocialt stöd efter kriser.
– De med en stark grundtrygghet kan se realistiskt på läget, men ju osäkrare och otryggare du är, desto mer börjar irrationella skäl och förklaringar styra hur du förhåller dig till frågor som munskydd och vacciner, säger Poijula och lyfter fram infektionsläkaren Asko Järvinen vid Helsingfors universitetssjukhus som en saklig röst i coronadebatten.
Krispsykologen noterar att våra möjligheter att ventilera rädslor med varandra har krympt när vi inte umgåtts lika tätt som förr.
– Normalt går friska yngre människor inte jämnt omkring och tänker på döden, det där kommer liksom naturligt med åldern, men nu påminns vi varje dag om att vi befinner oss i livsfara. Den tanken är belastande.
Var och en har ju en personlig coronahistoria och folk har tvingats vara extra flexibla också i andra än i vårdbranschen. Vi ska inte förminska de upplevelser som finns utanför vården, utan vara känsliga för att alla har ett förhållande till den här pandemin.
Miira Heiniö
socialpsykolog
En del av oss har i grunden svagare förutsättningar att klara motgångar på grund av en tendens att måla upp hotbilder. Då är det problematiskt att den övergripande tonen i samtalet är alarmistisk.
Soili Poijula
krispsykolog