Miljöhänsyn kan inte längre vara bara det där lilla extra
Det är inte säkert om EU:s lagstiftning skyddar pollinerande insekter från att ta skada också av tillåtna halter av jordbrukskemikalier. – Jag är orolig för att vi inte vet tillräckligt, säger forskaren Lotta Kaila.
De senaste åren har Lotta Kaila vid Helsingfors universitet forskat i hur honungsbin och humlor påverkas av jordbrukskemikalier. Hon har främst granskat bruket av växtskyddsmedel som ska skydda skörden från angrepp av skadeinsekter, men som också påverkar insekter som pollinerar grödorna.
Det är känt att jordbrukskemikalierna har bidragit till insektsdöden, men oklart exakt hur mycket av vilka kemikalier honungsbin och andra pollinerande insekter egentligen tål.
– Jag är orolig för det. Jag skulle inte forska i det här om det inte fanns kunskapsluckor, säger Kaila.
EU har de senaste åren förbjudit ett antal bekämpningsmedel, men också godkänt nya preparat. Myndigheterna tar stickprover på livsmedel och djurfoder för att säkerställa att riskbedömningen håller streck – att grödor och foder är trygg föda för människor och produktionsdjur.
De giftrester som stannar kvar i miljön mäter man inte systematiskt. I stället litar man på att preparatens riskbedömning ska garantera att halterna i miljön är ofarliga. Redan här blir perspektivet skevt, anser Kaila.
– I övervakningen av giftrester utgår lagstiftningen från människan och siktar på att trygga produktion, näringsgrenar och hälsa. Trots en viss betoning på miljön är åtgärderna för att skydda de pollinerande insekterna klart mindre. Det är problematiskt, säger hon.
När växtskyddsmedlen introducerades verkade de vara den perfekta lösningen: skadeinsekterna dog och skördarna ökade. I något skede, resonerar Lotta Kaila, glömde man bort att matproduktionen och människans hälsa är beroende av en mångfaldig och välmående miljö. Växtskyddsmedlen har fått fungera som en garant för rikliga och högklassiga skördar, trots att vi vet att de också kan skada organismer som bidrar till samma skördar.
– Vi borde minska jordbrukets beroende av växtskyddsmedel så att vi inte skadar pollinerande insekter. Då skulle vi trygga skördarna utan att förlita oss på snabbvinster som kan vara skadliga på sikt. Miljöhänsyn kan inte längre vara det där lilla extra vi bjuder på – det måste vara en förutsättning för kvalitativ matproduktion, säger Kaila.
Hur mycket är mycket?
I en artikel i Environmental Science and Pollution Research i oktober granskade Lotta Kaila med kolleger hur EU-lagstiftningen skyddar honungsbin från att exponeras för växtskyddsmedel. Fältstudierna utfördes på raps- och kumminodlingar i Ypäjä och Jockis i södra Finland somrarna 2019 och 2020.
– Vi valde rapsåkrar för att de lockar pollinerare och för att rapsen besprutas strax innan den börjar blomma. Om pollineringen börjar genast då blommorna öppnar sig finns det sannolikt en hel del kemikalierester kvar, säger Kaila.
Men i stället för att undersöka gifthalter på rapsblommorna placerade forskarna ut bikupor vid åkerkanterna och tog prover på pollen och nektar som bina samlat in för att äta.
– Vi gjorde så för att vi inte kan veta var bina flyger. Kanske födosöker de också på andra åkrar eller på naturlevande och obesprutade grödor, och då blir exponeringen för växtskyddsmedel mindre, säger Kaila.
Forskarna analyserade halterna av över hundra aktiva substanser. De fann rester av ämnen som de hade besprutat grödorna med, men också av andra kemikalier. Mest iögonenfallande var fyndet av tiakloprid i högre halter än vad som uppmätts någon annanstans. Substansen används bland annat i preparat mot rapsbagge.
– Halten av tiakloprid var hög och halterna av övriga substanser var låga jämfört med andra studier. Våra resultat säger något om hur mycket kemikalierester det finns i vår omgivning jämfört med andra platser i världen. De säger ändå inte mycket om vilken risk de här halterna utgör för bina, om det är något att oroas för eller inte, säger Kaila.
Vi borde minska jordbrukets beroende av växtskyddsmedel så att vi inte skadar pollinerande insekter. Då skulle vi trygga skördarna utan att förlita oss på snabbvinster som kan vara skadliga på sikt.
Lömska effekter
För pollinerande insekter är det avgörande hur frekvent de exponeras för hur höga halter av hur giftiga substanser. Forskarna talar om akut toxicitet då gifthalten är så hög att honungsbin dör omedelbart efter exponering. Vid kronisk toxicitet leder några dygn av exponering till döden. En tredje och minst utforskad kategori kallas ”subletala effekter”. Det betyder att exponeringen inte dödar bina, men deras funktionsförmåga och reproduktion kan äventyras. På sikt kan även det påverka hela beståndet.
– De subletala effekterna är egentligen värst, de är så lömska. Vid akut toxicitet ser man genast att alla bin i kupan är döda, skördeförlusterna blir omedelbara. De subletala effekterna är mycket svårare att se och dokumentera, i synnerhet på naturlevande insekter. Problemet kan synas på beståndsnivå med flera års fördröjning. Risken är att man upptäcker det för sent, säger Lotta Kaila.
När hennes labbprov som mest innehöll 1 484 mikrogram tiakloprid per kilogram pollen innebär det att honungsbina hade exponerats för subletala effekter. Samtidigt hade de exponerats för mindre halter av andra substanser. Hon säger att det behövs bättre kunskap om hur stora halter av giftrester som stannar kvar i miljön och hur det påverkar olika slags pollinerare.
– I dag godkänns växtskyddsmedel utan att man vet om eller hur halterna av giftrester i miljön kommer att påverka pollinerande insekter, fastän risken finns att de subletala effekterna på sikt drabbar hela bestånd, säger hon.
De subletala effekterna varierar beroende på aktiv substans. Tiakloprid är ett nervgift och påverkar honungsbiets nervsystem och hjärnverksamhet, som minne och inlärning. Glyfosat som bekämpar ogräs skadar mikroberna i biets tarmkanal, förklarar Kaila:
– När mikroberna dör påverkas binas beteende.
Dubbelmoral och dålig insyn
EU förbjöd försäljning av tiakloprid 2020, oberoende av Lotta Kailas studie.
– Det här handlar inte om att förbjuda enskilda preparat. Vi är inte på jakt efter att förbjuda neonikotinoider eller glyfosat, det löser inte problemet. Vi måste se och förstå helheten bättre, säger hon.
Hon efterlyser systematisk uppföljning av hur mycket rester av växtskyddsmedel som stannar kvar i miljön.
– Vi vet inte i vilken mån naturlevande pollinerare exponeras. Vi behöver ett nationellt och statssubventionerat program för att övervaka och följa upp halter av giftrester i miljön, lika systematiskt som för livsmedel och djurfoder. Det ska inte hänga på enskilda forskare eller studier. Vi behöver en mycket mer robust uppföljning, i synnerhet då nya preparat hela tiden godkänns.
Lotta Kaila pikar EU för en viss dubbelmoral då unionen har förbjudit ett antal neonikotinoider på senare år, men tillåter export av samma preparat till andra länder.
Problemfritt är inte heller att de företag som tillverkar jordbrukskemikalier ofta själva riskbedömer dem. Lotta Kaila protesterar inte mot principen, men menar att företagen då öppet borde redovisa för sina forskningsdata och metoder så att oberoende forskare kunde upprepa de försök som riskbedömningarna bygger på.
– Också med tanke på det inhemska jordbrukets miljöpåverkan vore det bra om vi kunde förlita oss på inhemska studier och inte bara hänvisas till kemikalieindustrins egna mätningar, säger hon.
Kaila uppger att det var svårt att hitta den dokumentation som Europeiska livsmedelsmyndigheten Efsa publicerar.
– Efsa och medlemsstaterna gör ett stort jobb, men gömmer informationen bakom svårfunna länkar. De ger inte tillgång till industrins forskningsdata, bara till sina egna sammanfattningar och slutsatser. God tillgänglighet är inte att lägga ut pdffiler på webben. Det är slöseri med resurser om man som forskare inte delar med sig av sitt arbete och sin kunskap.