Jul i norr
Gryningen inföll allt senare ju längre mot norr de tre vise männen tagit sig. De svepte mantlarna tätare kring sig, vilken tur att de packat med kamelyllekalsongerna! Marken var frusen och mörk. De övernattade på Airbnb och köpte semlor till nedsatt pris genom appar som minskar matsvinnet.
Ljuset minskade medan restriktionerna lättade. Vid en gräns krävdes karantän, vid en annan test före och dag två, men sedan vinkades resenärerna vänligt igenom gränskontrollen. De tre männen hade ju inte kommit från södra Afrika. Som uråldriga personer ur en legend hörde de till en flerdubbel riskgrupp och tog alla vacciner som erbjöds. Sprutorna var en lättnad jämfört med hur det varit under pesten eller spanska sjukan.
Annat var sig ganska så likt. Liksom alltid fanns det de som oförtröttligt vakade vid de insjuknades bäddar, bytte omslag och talade mjukt. De som prövade nya brygder och knep: nyttan av att vädra återuppfanns än en gång. De som sökte nya hem till barnen vars föräldrar var borta, på sjukhus eller för evigt. Dock slog dem detta: det talades inte längre om de döda som om de var människor. Deras namn, deras liv, vem som vårdade dem och vem som sörjde dem. Sedan en tid tillbaka ansåg budbärarna till och med det onödigt att påminna om de avlidnas antal. Landet talade mest om att ”säkra sjukvårdens kapacitet”.
De smålog åt människobarnens förmåga att gräla om allt: skydd framför munnen, öppnandet av fönster, värdshusens serveringstider. De lyssnade till dem som predikade ständigt detsamma, fortsatte ge samma råd, trots att de tills vidare aldrig fungerat. De träffade dem som medgav sina misstag och dem som inte gjorde det, dem som ifrågasatte och dem som fortsatte buga för ämbetsmannakåpornas styva kragar. De mötte ledare vars glans avmattats, och ledare som växt sig värdiga sina roller. Det fanns också små grupper som trotsigt valde sig egna ledare, och nya gudar.
Jämt gick de norrut. Barnen kände ofta igen deras trupp om än få vågade ta emot gåvorna de bar på. Många var tyvärr numera allergiska för myrran eller överkänsliga för dofter. Men guldet gladde alla, liksom alltid.
Underbart med lugn och lov, sade alla de mötte. Elektroniska brev började sändas i långsammare takt, de digitala debatternas svallvågor avtog. En som i hast förolämpat en annan på en allmän plattform valde att tänka om, ringa upp sin åsiktsfiende och be om ursäkt. Efter en stunds vänligt samtal önskade de varandra ett skönt slut på ett tungt år. I lokaltåget smålog en med munskydd mot en utan, och hen smålog tillbaka.
Lysande stjärna, sade de tre männen, vi är möjligen inte visare, men vi märker hur vi närs av denna charmiga litenhet under himmelens storslagna glans. Må du leda oss rätt, och må alla här finna sitt hjärtas innersta önskan.
"Lysande stjärna, sade de tre männen, vi är möjligen inte visare, men vi märker hur vi närs av denna charmiga litenhet under himmelens storslagna glans."
ANNA ROTKIRCH är forskarprofessor vid Befolkningsförbundet.