Elisabeth Rehn: Jag var ensträng mamma ”
Vilket är Veronicas första minne av sin mamma?
Elisabeth Rehn är matriarken i en familj bestående av femtio personer. Hennes förstfödda, dottern Veronica Rehn-Kivi, gick i sin mammas fotspår och blev politiker. Moderskap, barnbarn och barnbarnsbarn blev temat när HBL sammanförde mor och dotter till ett samtal inför julen.
Varning för rehnar stod det på en trafikskylt som hängde vid porten till familjen Rehns dåvarande fritidshus i Hila på 1960-talet. Jag firade många lyckliga sommarveckor hos familjen Rehn i min barndom och minns skylten väl men Elisabeth Rehn och Veronica Rehn-Kivi blir häpna när den kommer på tal.
– Jag hade glömt bort skylten men nu minns jag den. Vi fick den av en granne, utbrister Elisabeth Rehn.
Elisabeth Rehn, Veronica RehnKivi och jag sitter kring matbordet i Elisabeth Rehns hem i Grankulla. Den lilla lägenheten hyrde hon för några år sedan för att kunna umgås med de familjemedlemmar som bor i Grankulla men bäst trivs hon fortfarande i Hila. Några få favoritfoton har fått komma till Grankullahemmet, bland annat ett svartvitt foto från mitten av 1964 där de fyra barnen poserar i finkläder.
I Hila finns ofta Veronica Rehn-Kivi och hennes man Timo Kivi. Julafton firar de i år på tremanhand hemma hos Elisabeth, de övriga juldagarna samlas familjen till större släktfester.
Elisabeth Rehn försjunker i minnet av den smällkalla februaridag hon blev mamma.
– När bebin äntligen föddes var hon otroligt söt och hon tittade på mig med skarpa ögon och kritisk blick. Hon blev vår Bella Bimba.
Bella Bimba var den tidens populäraste schlager och inspirerade av den gav de nyblivna föräldrarna sin dotter smeknamnet Bimba.
Själv är Elisabeth Rehn världsberömd också som Lillan, ett namn familjen använder. Mor och dotter Rehn kallar varandra för Lillan och Bimba.
– Jag var fem år och satt i köket. Mamma var klädd i förkläde och serverade kexvälling åt mig och mina småsyskon. Kexvälling var ett mellanmål gjort på Mariekex och ganska vanligt hos oss.
– Men jag minns också hur hon tog mig ut i skogen och lärde mig älska friluftsliv och svamp- och bärplockning. Elisabeth nickar instämmande. – Naturen och djuren i naturen är viktiga. Jag har vandrat i skogen med alla mina barn och lärt dem vikten av att man måste göra nyttiga saker och inte bara njuta.
Familjen Rehn bodde i Södra Haga under Veronicas barndom och Elisabeth Rehn blev känd som en av de yngsta mammorna och en som ofta var hemma. Klasskamraterna till hennes barn vande sig vid att känna sig välkomna när vi kom sättande efter skolan. Familjens hemhjälpar var Befolkningsförbundets hemsysterpraktikanter som familjer med minst tre barn hade rätt till. Hemsystrarna hade läroplikt och lärdes upp av den familj de arbetade hos.
Trygg barndom
Veronica Rehn-Kivi beskriver sin barndom som trygg.
– Jag var elva år när jag första gången kom till ett tomt hem efter skolan. Det kändes främmande.
Som mamma var Elisabeth Rehn sträng säger hon.
– Jag gillar inte slapp uppfostran och var hemskt noga med att barnen skulle jobba hemma. Alla måste städa sina rum och hjälpa till med disken. Flickorna var sura för de fick göra mer hushållsarbete än pojkarna som sattes i utomhusarbete.
Veronica Rehn-Kivi håller med om att det var nyttigt att tvingas delta i hemsysslorna.
– Jag fick ganska tidigt ta ansvar för mina tre småsyskon och bland annat se efter att de inte smygrökte. Och jag är inte heller för att vara slapp. Man behöver inte alltid fråga barn vad de vill, ibland kan man säga att så här är det.
– Det är viktigt att som förälder vara närvarande i sina barns liv. Barndomen ska vara trygg. Det är bra med regler fast vi hade alldeles för tidiga hemkomsttider i tonåren. Ingen annan måste vara hemma klockan nio på kvällen, säger hon med en förorättad blick på sin mamma.
Jag har vandrat i skogen med alla mina barn och lärt dem vikten av att man måste göra nyttiga saker och inte bara njuta.
Kompis med barnbarnen
Klanen har blivit stor under åren. Elisabeth Rehn har 13 barnbarn och 16 barnbarnsbarn, Veronica RehnKivi har fyra barnbarn. Under sina mest jäktiga år brukade Elisabeth Rehn ta med sig ett barnbarn i taget på tjänsteresor, för att få tillbringa tid med dem på tumanhand.
Hur mycket uppfostrar ni era barnbarn och barnbarnsbarn? – När de är spädbarn larvar och daltar man med dem. Numera orkar jag inte lyfta dem men vi lägger pussel, säger Elisabeth.
– Våra regler gäller när barnbarnen är hos oss utan sina föräldrar. Men jag försöker också vara deras kompis, säger Veronica.
Lekar, spel och tävlingar är regel när släkten samlas. Vanliga sällskapslekar som Sten, sax och påse och Hur ser min vän ut? finns på repertoaren, liksom geografilekar med en atlas som utgångspunkt.
– Pappa älskade att umgås genom att spela och tävla, om det så var golf, fotboll, pilkastning eller frågesport. Alla vet att om de är bjudna till oss så ska det tävlas, berättar Veronica.
Ove Rehn avled efter många års sjukdom 2004. Veronica Rehn-Kivi säger att fadern brukade samla sina barn och barnbarn när hustrun var ute på internationella uppdrag och att hans långa konvalescens innebar att familjemedlemmarna närmade sig varandra och hjälptes åt med att ta hand om fadern.
– Till och med jag som avskyr sprutor lärde mig att sticka honom.
Ombytta roller
Elisabeth Rehn har levt ensam sedan hon blev änka. Eftersom Veronica Rehn-Kivi och hennes man Timo Kivi bor alldeles nära henne i Hila ses de varje veckoslut, ibland oftare. Blir de någonsin osams?
– Vi är dåliga på att ta kritik. Jag skulle inte säga att vi bråkar men det kan bli en liten paus i umgänget ibland, säger Veronica, tittar på Lillan och tillägger:
– Om Timo och jag börjar trätas tar du alltid Timos parti!
I somras tvingades mor och dotter inse att Elisabeth Rehn sin vigulans till trots börjar bli gammal. Under en av de stekheta dagarna domnade hennes fot när hon satt på terrassen och hon lyckades med möda hasa sig inomhus.
– Jag satt i länstolen och undrade om jag skulle dö. Sedan ringde jag Bimba.
Dottern insåg omedelbart att något var på tok.
– Aldrig har jag sprungit med så snabba steg hem till Lillan.
Nu funderar Elisabeth på om hon borde skaffa ett trygghetslarm runt handleden. Men vems telefonnummer ska hon programmera in?
– Kanske en svärsons och en svärdotters nummer? Mina barn har alla fullt upp.
Som politiker har Elisabeth Rehn och Veronica Rehn-Kivi båda skrivit historia. Elisabeth Rehn blev utnämnd till världens första kvinnliga försvarsminister 1990 och Veronica Rehn-Kivi valdes som första kvinna till ordförande för Grankulla stadsfullmäktige 2015.
Hur mycket manschauvinism har ni mött? – Jag ansågs som en dum blondin när jag kom in i politiken, säger Elisabeth Rehn och skrattar gott.
– Enligt de enkäter som gjorts finns det många kvinnor i riksdagen som känner sig förtryckta. Jag har inte märkt något men jag är inte ung och fräsch längre och jag anser att mina åsikter beaktas, säger Veronica Rehn-Kivi.
De är två, men ser ut som en. När de kommer svävande utmed kyrkogården är de så bleka att de självlyser i mörkret som väller. Ut över gravarna, heden, ända ner över Irländska sjön. Framåtrörelsen är sävlig och någon markkontakt kan inte noteras. Amaryllis föser undan gardinerna helt och hållet och tar fram grevens gamla fågelkikare. Detektivsensationen från London. Är de siamesiska tvillingar? Inget har någonsin kommit från London ända hit upp. Inte sen pesten, invirad i kjoltyger, november 1665.
Är de syskon eller älskande? De har samma efternamn, men hon kallar sig miss, så gifta är de då inte. Kusiner? Ingenstans står det hur det förhåller sig med just den saken. Däremot: Ett sjätte sinne för brott! 184 lösta mord på ett år! Och för all del också: Tvillingdetektiver inblandade i clairvoyanta seanser: Automatskrift, anden i glaset – kannibalism? Hattasken under sängen bågnar av urklipp. Det är som en ilning i botten av vänstra skinkan när Amaryllis tar fram den. Än ettrigare ilar det när hon tänker på följande:
Här, i denna byggnad, har skett ett mord. Mord är hemska saker. Och: Det var Amaryllis som fann liket!
❄❄❄
Det är jul om tre dagar, grevinnan har på något sätt ringt väldigt mycket i klockan på sistone och Amaryllis är sömnig. Varför måste man bo i en isolerad, medeltida by bortom all ära och redighet? Förtjusningen över att ha fått jobb på slottet, inklusive egen kammare i tjänstefolkets korridor, har bleknat med åren. Att tömma gamlingars pottor och tillreda plum pudding är det samma var man än gör det. Slottet är ärligt talat både fallfärdigt och dragigt och personalgemenskapen kunde verkligen vara livligare. Sen trädgårdsmästaren flyttade till York består den egentligen bara av henne själv och urgamle, stomlige James, och hon känner sig verkligen inte redo att ge upp och sälla sig till åldringarnas skara än.
Men nu sover grevinnan som tur är, trots att sömnpulvret som hon brukar ta med sin kvällsbuljong plötsligt var slut i medicinskåpet i eftermiddags. Amaryllis kunde ha svurit på att det borde ha räckt till i minst två veckor ännu och hon brukar ha reda med sig när det gäller såna saker. Men grevens död verkar ha mattat ut grevinnan, som plötsligt kan sova för egen maskin. Nu blir det Amaryllis, och för all del James, som får ta emot gästerna och ge dem den första informationen om det inträffade. Det är viktigt hur saker presenteras första gången, vilket det initiala intrycket blir.
De tar sig allt närmare, de, eller den: den vibrerande gestalten. När Amaryllis vrider till kikaren ytterligare kan hon se att den maskulina delen bär en hatt av den modell som ofta syns i The Magpie och Modern Woman just nu. Kvinnan har en slags rund filtmössa. En sån där basker?
De behöver knappt banka på slottsporten förrän både hon och James är framme. Hon får nätt och jämnt av sig förklädet och händerna är mjöliga av sconesdeg. Kikaren fortfarande kring halsen! Och precis i den stunden slår alla slottsklockor och kyrkklockan tolv samtidigt så hon blir tvungen att skrika: God afton, Mister and Miss Aldabra!
– Most welcome to House Sparrow Hall! hostar James fram med sin åldersröst när slagen avklingat, och detektivsensationen tar sig in under de dammiga kristallkronorna.
De är späda som hjortkalvar men definitivt inga siamesiska tvillingar. De har separata kappor och konturer och hälsar med två röster. Men ögonen är konstiga, de ser rakt in i Amaryllis. De är blekt ljusa och pupillerna brinner. Speciellt kvinnans. Bränner? Huden kring övre magen. Hjärtat, till och med? Amaryllis harklar sig.
– Teet är serverat i salongen, Mister and Miss Aldabra!
– Kalla mig Audra, säger Miss Aldabra, och hänger av sig kappan så fort att James snubblar.
– Och jag är Aldercy, säger Mister Aldabra och ler med bleka, välformade läppar. Sen säger de med en mun: – Vi vill gärna installera oss en smula innan vi sätter i gång.
❄ ❄ ❄
De flyger upp och ner för trapporna med omänsklig fart!
De far runt i salongerna med vädrande näsborrar!
De har släppt håren lösa, de omger dem som bländande glorior!
De smackar, lockar, tar på Amaryllis. Men händerna är kalla som mjölkflaskor på trappan en morgon i januari. De öppnar gapen, tänderna, tungorna, gomspenarna växer! De skriker, rakt ut! Ljudet virvlar uppåt, taket lyfter, det stormar, in i kroppen, rakt in, de omfamnar henne och tillsammans flyger de uppåt, uppåt och fattar eld!
❄❄❄
Amaryllis vaknar med ett ryck. Hjärtat bultar som det aldrig förr bultat. Det är som om något jättelikt kört över henne. Vad är det som händer? Detektiverna har trängt in i hennes drömmar. Hon ligger bultande och försöker smälta detta. Men värmen i drömmen, hettan från elden, framkallar något, något som har med allt det här att göra, något viktigt.
En trädgård, en gång. Den gassande solen. En röst bland gardeniorna – Ett minne? Hon tar ett glas vatten och ligger stilla i många minuter.
❄❄❄
Men det är i dag som granen ska beställas och kalkonen ska hämtas från Butchers och ingen annan än hon kommer som vanligt att röra ett finger. James fingrar är darriga som fjolåriga asplöv, så de skulle hur som helst inte vara till någon hjälp. Hur gammal är han egentligen? Han var uråldrig redan när hon kom hit för 36 år sen.
När hon stiger in i salen är det redan förmiddag och grevinnan sitter vid tebordet och spelar kort och röker med detektivduon. Brasan sprakar frivolt och Buddy och Max ligger sällsynt hoprullade vid detektivernas fötter. Grevinnan ser skamlöst pigg ut, smuttar på en brandy och skrattar klingande, särskilt åt Aldrecys skämt. Först är det som att ingen lägger märke till Amaryllis men efter en stund fastnar röntgenögonen på henne:
– Madam Amaryllis. Vill ni göra oss sällskap på ett parti bridge?
Men inte kan man ju spela kort mitt på ljusan dag, grevinnan borde ta sin middagslur (klockan är förvirrande mycket), julen klämmer åt och här finns för all del ett mord att utreda! Amaryllis har de facto gjort en del detektivarbete redan, alltsen händelsen i onsdags. Medan hon har styrt med julmaten i byn har hon hållit ögon och öron öppna, vilket har resulterat i följande lista på misstänkta detaljer: Kyrkoherdens märkliga småbröd Systrarna Prudents mystiska halsont En misstänkt domherre Och sist men inte minst: Den hemlige oäktingen?
(Men så det där konstiga, som slår fram ur hennes medvetande emellanåt, plötsligt. Något som någon sa i trädgården i solgasset men vad var det? Någon som grät i solskenet. Det har hon inte skrivit något om på listan.)
❄ ❄ ❄
Allt hänger ännu inte ihop, men det är ytterst viktigt att hennes version kommer fram och det fort. Här går en mördare lös. Vem vet vem som står näst i tur? Vad är det med de här detektiverna, de verkar mest vilja roa sig och charmera folk på löpande band? Amaryllis har svårt att lossa ögonen från Aldrecys amorbåge, som lyfts och sänks i takt med rökandets faser. Grevinnan borde nog ha ringt direkt till polisen i stället.
– Det är vår metod, säger Audra som om hon hört Amaryllis tvivel.
Hennes röst är mörk och märgig. Som om två pratade på en gång? Men Aldercys mjuka, matta, men liksom hungriga läppar är fast slutna.
– Vi tror inte på arbetstider. Vi samlar stämningar. Helhetsmässigt.
Audra klappar på fåtöljen bredvid sig.
– Sätt dig. Grevinnan har redan gett sin version under canastan.
De småskrattar och tänder fler cigaretter. Amaryllis vill bli förhörd på allvar, hon kan inte koncentrera sig under såna här förhållanden.
– Berätta om den där morgonen, säger Aldercy medan han delar ut kort. Audra formar en rökring. – Onsdag morgon. Hur du hittade greven. Och så vidare.
– Jag fick plötsliga problem med matsmältningen, hostar grevinnan, reser sig och tar sig mot trapporna.
Audra och Aldrecy höjer varsitt ögonbryn.
Amaryllis dimper ner i fåtöljen och känner efter att listan i förklädsfickan är kvar. Det är nu det gäller, plötsligt.
– Det var i onsdags, ja som ni vet. En helt vanlig morgon. Jag hade tillrett frukosten och gick ut med brickorna till a) grevinnan och b) greven. Han var inte på sitt rum, vilket i sig inte var ovanligt. Han inspekterade ibland ägorna i gryningen och såna saker.
Audra och Aldercy lyssnar med hela sina väsen, Amaryllis känner en känsla i bröstet, det gör nästan ont, de nickar sakta mot henne med
sina vackra huvuden, hon fortsätter.
– Ibland satt han i biblioteket och putsade sina gevär eller betraktade sin krigsmemorabilia. Men när jag gick in dit den morgonen, klockan 8.32, hittade jag honom raklång och livlös och onaturligt vriden på den äkta mattan. Jag skrek och fällde brickan så Royal Albert-porslinet gick i tusen bitar! Jag insåg genast hur det låg till. Han var ju närmare nittio och led av gikt, ledvärk, hemorrojder och dålig hörsel, men han var fortfarande en ivrig jägare och hade antagligen haft många år kvar. Väldigt många. Och …
– Vad kan du berätta om grevens och grevinnans förhållande?
– Han … han hade temperament, så att säga. Det kunde höras både skrik och dunsar från övre våningen. Han älskade framför allt sina vapen, tänkte jag ibland. Och han hade en del … väninnor under årens lopp. Detektiverna spetsar öronen. – Jag har förresten gjort upp en sån här lista med observationer för att hjälpa till att reda ut det här förskräckliga mordet. Min viktigaste teori är egentligen den om en oäkta arvinge. Jag tror att greven hade ett barn med en hertiginnan Rolling-Rose, och att detta barn bröt sig in med ett egyptiskt eller abessinskt svärd och halshögg greven för att få ärva honom!
– En plausibel tanke, säger Aldrecy.
– Obduktionsrapporten har dock precis visat att greven dog av en överdos kloralhydrat, säger Audra.
Amaryllis drar efter andan. Det är just det som grevinnan använder för sömnen. Det som var slut i medicinskåpet.
Hon gräver upp sin lista kroppsvarm. – Här. I alla fall! – Perfekt, säger Audra och plockar åt sig den.
– Vi undrar, börjar Aldercy och möter kort Audras blick.
– Vi tror, att du som en modig och modern människa skulle vara precis rätt person …
– … att ta del av en ny och djuplodande undersökningsmetod?
Audra tar över där Aldercy tar paus. Hon ser Amaryllis djupt in i ögonen.
– Vi tror att du är ett nyckelvittne.
– Du är mycket viktig för oss, madam Amaryllis, säger Aldercy med eftertryck.
– Vi ses på mitt sovrum om tio minuter.
❄ ❄ ❄
Klockan mellan Audras fingrar dinglar av och an och Amaryllis ska stirra på den, räkna till tio och sen falla i trans. Det kallas hypnos och hon vet allt om det. Men sen går det hela ändå underligt snabbt, eller något händer, utom hennes kontroll, hon är suggererbar? För nästan genast känner hon den där hettan igen, hör rösten i bladverket, hör gråten. Det är grevinnan! En sommardag i bersån, här, bakom slottet, för länge sen. Tekakor och bergamottångor. Det är allt mycket vardagligt och inte första gången. Greven är bortrest med läppstiftsmärken på kragen. Grevinnan full av blåmärken igen. James vid tebordet, inte som butler utan som vanlig man. Och sen rösten. En vacker dag tar jag livet av honom! säger den. Att behandla dig så här år efter år. Amaryllis bland gardeniorna. Grevinnan blek, James handlingskraftig. Amaryllis mumsar på en tekaka.
Och plötsligt är det över och det är kallt om tårna igen och hon sitter framför Audras dinglande ur och känner sig vimmelkantig och kan inte minnas vad som egentligen hänt den senaste timmen eller halvtimmen eller eftermiddagen. Hon har tydligen räknat sig tillbaka till ett och ut ur minnenas labyrinter utan att hon minns det själv. Det vore skrämmande om det inte var så fantastiskt.
– Utomordentligt, madam Amaryllis! – Allt är kristallklart! – Du har löst fallet! – Tack vare våra geniala metoder, men i alla fall!
De omfamnar henne turvis, tätt och länge. Man känner benen i dem, som på små djur. De doftar pudersocker och citron och tall. – Men hur? Vad? Detektiverna bara ler. – Men vad betyder det? Det jag såg? Vad berättade jag?
– Du berättade allt. Och det var precis som vi trodde.
Det är alltid butlern. Mumlar någondera så eller hittar hon på?
De kramar henne ännu en gång, riktigt gosar in sig, som katter.
❄ ❄ ❄
Så det var gamle James? Som förgiftade greven? Som hämnd för att denne var ett odrägligt svin i minst sjuttio år? Eller James och grevinnan i maskopi? Har de haft en romans? Amaryllis minns kanske något mer, bland bladen, en öm ton, en kjolfåll i överraskande vinkel. Hon själv är åtminstone oskyldig som en nykläckt kyckling, även om hon måste medge att hon inte saknar greven det bittersta. Men har hon sänt James och grevinnan i galgen?
Ingen säger något om den saken. Alla är på strålande humör och ordnar jul. Aldrecy tillreder kalkonen och Audra hugger själv ner en gran och klär den. Och plötsligt på julafton står grevinnan och James i slottsköket och bakar mince pies! Ingen argsint greve med fyllsiga julfaxer att ta hänsyn till.
– Kommer vi att hänga? undrar grevinnan bakom låsta dörrar och snyftar, men detektivduon skakar på huvudena (Amaryllis ser det klart och tydligt genom nyckelhålet).
– Här ska ingen hänga. Ibland skipas äkta rättvisa, om än på lite oortodoxa sätt. Vi stannar dock gärna kvar ett slag, om vi får, ni har det så trivsamt här, svarar detektivsensationen synkroniserat.
På juldagsmorgonen är hela heden täckt av ett vitt, fladdrande snötäcke. Amaryllis drar ifrån sina gardiner och känner att världen är vid.
MALIN KIVELÄ