Fantasieggande och visionärt vid säsongsavslutning
Helsingfors stadsorkester avslutade höstsäsongen med bland annat Gustav Mahlers första symfoni. Det blev en fin kväll under ledning av dirigenten Klaus Mäkelä.
KLASSISKT
Helsingfors stadsorkester.
Dirigent: Klaus Mäkelä. Boulez, Zinovjev, Mahler. Musikhuset 22.12.
Som bekant hängde ingen finländsk symfoniorkester med i svängarna när den purunge Klaus Mäkelä för några år sedan startade karriären i raketfart, men till all lycka gästar han även efter att de viktiga internationella portarna öppnats gärna de bästa inhemska orkestrarna.
För Helsingfors stadsorkesters säsongsavslutning hade han valt Gustav Mahlers populära första symfoni, som med mahlerska mått mätt är så pass kort – den genomsnittliga durationen ligger kring 53 minuter – att den kräver kompletterande verk. Vad så välja?
Nå, det ena valet var ingen överraskning. Det är ingen hemlighet att Mäkelä och Sauli Zinovjev har funnit varandra på det musikaliska planet och Mäkelä har redan länge agerat något av hovdirigent för den i dag 33-årige Zinovjev, vars elva minuter långa orkesterstycke Wiegenlied uruppfördes med Mäkeläs Oslofilharmoniker 2020 och nu hördes för första gången i Finland.
Idén att bygga ett stycke kring, eller rättare sagt fram till, Johannes Brahms berömda vaggsång är onekligen genial och sättet på vilket den bekanta melodin alldeles innan slutet skymtade fram, som en smått surrealistiskt accelererande speldoseglimt från en hinsides värld, var minst sagt fantasieggande.
Dessförinnan har mästerorkestratören Zinovjev målat upp en dramatiskt mörkstämd, stundom lätt ångestfylld och nog så praktfullt färglagd fresk. Själv hoppas han att ”publiken efter att ha hört verket upplever känslor av hopp och tröst”. Förvisso en from förhoppning, även om de enigmatiska sluttakterna tycktes krossa alla dylika illusioner. En lika musikaliskt effektiv som mångtydigt tankeväckande gest.
Magiska naturstämningar
Pierre Boulez snärtigt fanfaraktiga Initiale för sju bleckblåsare (1987/2010) var såväl en aningen udda som, för att vara den gamle pannskrynklande modernisten, förvånansvärt extrovert inledning och septetten stod för en förträffligt välkalibrerad insats. Och visst; Boulez var trots allt en av de stora Mahlerdirigenterna.
Ändå Mahler? Jo, det var en lika gediget analytisk som emotionellt generöst utlevd version vi bjöds på. Inledningens magiskt dallrande naturstämningar, andra satsens jordbundna ländler och tredje satsens populärmusikpastischer flöt förbi som eggande fantasibilder och när naturen och människan smalt ihop i den lidelsefulla finalen föll pusselbitarna nog så spektakulärt på sina platser.
Mahler är, som bekant, en estetik som passar HSO-klangen och -mentaliteten förträffligt och steget härifrån till Zinovjevs generösa orkestersats är egentligen inte särdeles långt. Orkestern hade överlag en fin kväll under Mäkeläs inspirerande ledning och de stora stjärnorna var naturligtvis valthornen, som i symfonins finalcoda brassade på av hjärtans lust utan att ändå tumma nämnvärt på precisionen.
Det handlade om en visionärt dådkraftig och osedvanligt begåvad ung dirigents passionerade syn på den unge Mahlers himlastormande visioner och det kan inte hjälpas att den store Mahlerdirigenten Leonard Bernstein – enkannerligen den unga versionen – osökt föll en i hågen.
Bernsteins andra inspelning av vissa honom närstående verk, bland annat just denna symfoni, är ofta angelägnare och klokare än den första. Även Mäkelä kommer med åren att finna nya perspektiv på denna fascinerande symfoni, men förbluffande mycket kändes absolut rätt redan nu. Ingen dålig utgångspunkt!
MATS LILJEROOS
DRAMA
Spencer
HHHHI
Regi: Pablo Larraín. Manus: Steven Knight. I rollerna: Kristen Stewart, Sally Hawkins, Timothy Spall, Jack Farthing. 116 min. F12
Året är 1991. Det är julafton, juldag, annandag jul på Sandringham House, den brittiska drottningens palats i Norfolk. Prinsessan Diana, född Spencer (Kristen Stewart) är på väg dit ensam i sin Porsche men tappar bort sig på vägen. Filmens första replik är hennes vilsna: Var i helvete är jag? Det är absolut att bryta mot etiketten att anlända senare än drottningen, medan det hör till att alla gäster tvingas sätta sig på en våg och gå upp minst 1,3 kg under julhelgen för att bevisa att de har njutit. Att tillaga julmiddagen är som ett fältslag och värmen i huset skruvas aldrig upp, så alla fryser.
Dianas öde är ju inte precis okänt och så här tjugo år efter hennes död kan det förefalla som om vi inte behöver ännu ett porträtt av folkets prinsessa. Den chilenska filmregissören Pablo Larraín är dock tillräckligt egensinnig och perverst påhittig för att i stället för en traditionell biopic ge oss psykologisk skräck, camp och gotisk spökhistoria – om det någonsin fanns en kvinna inlåst i sitt hus var det väl Diana. Med en intensiv subjektivitet skildrar filmen hur det känns att vara Diana under hennes äktenskaps yttersta dagar. Hallucinationer, paranoia, bulimi, en ångest så stark att hon skär sig – men i nästa scen kan det ha varit en dröm.
Tjänstefolket vaktar henne ständigt, framför allt ex-militären Alistair Gregor (Timothy Spall) som låter sy ihop hennes gardiner för att paparazzofotograferna utanför inte ska ta bilder och olycksbådande försäkrar: ”Jag tittar för att försäkra mig om att andra inte ser”. Dianas vän, påkläderskan Maggie (Sally Hawkins), hejar på henne men skickas bort av hovet. För att få vara i fred säger Diana: ”Gå din väg, jag vill onanera”. Sådana glimtar av humor och olydnad ger filmen syre. Den här Diana tänker slåss för sin frihet och i några underbara scener får hon den, som när hon sjunger popsången All I need is a miracle av Mike & the Mechanics med sina söner i en öppen bil.
Tunga metaforer
Första gången jag såg filmen kändes vissa metaforer skärande klumpiga, som det tunga pärlhalsbandet och en fågelskrämma, men andra gången funkade de överraskande bra (inte alla dock). Vissa teatraliska lösningar verkar dikterade av en för låg budget. Särskilt valet att inte låta den kungliga familjen synas just alls – det finns några scener med en kallsinnig Charles (Jack Farthing) som ändå försöker hjälpa henne, och med drottningen (Stella Gonet) svars glada corgihundar hoppar ur hennes bil i en oändlig ström, men de andra kungligheterna är närmast frisyrer och siluetter. Förutom William (Jack Nielen) och Harry (Freddie Spry) förstås, vars relation till modern är varm och lekfull och nära – barnen är hennes band till friskhet, värme och ett vanligt liv. Just det här greppet gör Dianas skygga närvaro och hjärtskärande ensamhet ännu starkare. Filmen ger alltså ingen ny bild av något, bara en överraskande engagerande och empatisk bild.
Helgjutet porträtt
Det är inget att hymla om; filmen vore ingenting utan Kristen Stewarts
Diana. Sällan har jag sett ett mera helgjutet porträtt av en verklig person.
Stewart liknar inte alls Diana till utseendet, ändå är illusionen så gott som perfekt. Hennes Diana är skör, ömsint, lekfull, kusligt labil – och också irriterande. Hon skruvar nervöst på sig, sätter vädjande huvudet på sned, ger efter för sina underligaste infall, tycker synd om sig själv, lever upp i fotoblixtarnas sken – för i den kungliga familjen undviker alla att se på henne.
Under Venedigs filmfestival där filmen hade premiär beskrev Stewart sin rollfigur som att ”hon hade en desperat längtan efter att skapa relationer och en förmåga att få an
dra att känna sig bra, men hon mådde inte bra själv”. Om någon vet hur det är att vara fotografernas villebråd är det Kristen Stewart – och om någon är värd en Oscar år 2022 är det hon. Blir hon inte nominerad är det ett brott.
På presskonferensen sa också Larraín om Spencer: ”Jag har gjort en film för min mamma. Hon tycker inte om mina andra filmer”.
Den här fabeln om en verklig tragedi, som det heter i filmens förtext, är ingen konventionell julfilm men se den just därför i helgen. God jul!