”’Oacceptabelt’ att Helsingfors universitet avgör teatervetenskapens öde”
Intresseföreningen för finlandssvenska frilanskritiker (IFFF) är oroliga över hotet mot teatervetenskapen i Finland. Helsingfors universitet borde ta nationellt ansvar, säger kuratorn Rickard Borgström.
Tidigare i december meddelade ledningen för Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet att de nuvarande fem huvudämnena inom konstforskningen kan slås ihop till en gemensam studiehelhet inför höstterminen 2023.
Detta skulle bland annat innebära att teatervetenskapen inte länge skulle gå att studera som ett enskilt huvudämne. Förslaget behandlas den 25 januari 2022 i Humanistiska fakultetsstyrelsen.
– Vi är oroliga och hoppas att de ska se allvaret inför framtiden för teatervetenskapen i Finland, säger Rickard Borgström, kurator för Intresseförening för finlandssvenska frilanskritiker.
På torsdag morgon skickade IFFF en skrivelse till Helsingfors Universitets styrelse, Undervisnings- och kulturministeriet och universitetsledningen.
”Det är oacceptabelt och orimligt att ekonomiska prioriteringar vid den humanistiska fakulteten i Helsingfors ensamt avgör teatervetenskapens öde i Finland”, menar IFFF i skrivelsen.
Tidigare i december när HBL intervjuade Pirjo Hiidenmaa, dekanus vid Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet, påpekade hon att det inte kan vara universitetets ansvar att rädda teatervetenskapen och andra mindre humanistiska studieämnen i landet.
Borgström föreslår att Helsingfors universitet borde utreda möjligheterna att få en nationell status för teatervetenskapen av ministeriet, vilket kunde innebära mer resurser att lösa situationen.
– I stället för att upprepa att det är en bister ekonomisk situation kunde Helsingfors universitet se en möjlighet att ta på sig ett nationellt ansvar.
Borgström säger att det behöver utarbetas både kort- och långsiktiga lösningar för att bevara teatervetenskapen och andra mindre humanistiska ämnen i framtiden. Ett förslag är att försöka hitta samarbeten mellan skolor.
Den fjärde Matrixfilmen är här, arton år efter att den senaste hade premiär. Det är så helsikes snyggt att man nästan är redo att förlåta den underliggande rotvälskan och rappakaljan.
ACTION/SCIENCE FICTION
The Matrix resurrections
Regi: Lana Wachowski. Manus: David Mitchell, Aleksandar Hemon och Lana Wachowski. Foto: Daniele Massaccesi och John Toll. I rollerna: Keanu Reeves, Carrie-Anne Moss, Yahya Abdul-Mateen II, Jonathan Groff, Neil Patrick Harris. 148 min. F12
När Lana och Lilly Wachowskis The Matrix såg dagens ljus, eller rättare sagt nattens mörker, vid millennieskiftet var det fråga om en smärre sensation, en Trollkarlen från Oz för den yngre generationen, en Alice i Underlandet för vår tid, iscensatt i cyberpunkaren William Gibsons anda.
Inte bara var handlingen i The Matrix föredömligt lurig; tänk parallella verkligheter, en datorsimulerad, artificiell intelligens som håller den lyckligt omedvetna mänskligheten i schack.
Och det att alla i filmen, såväl rebeller som skjutglada store bror-fulingar, klädde sig i svart och körde med mörka solglasögon var en klar bonus.
Inte att förglömma: det smått revolutionerande bildspråket som utmanade såväl tyngdlagarna som existerande tidsbegrepp. Inte illa, bortsett från att syskonen Wachowski sedan gjorde två uppföljare som raserade hela Matrixtrilogin.
I den meningen är The Matrix resurrections inte fy skam, förutsatt att man inte hakar upp sig på den mer än lovligt kryptiska handlingen, ett scenario med flera vita kaniner – och kaninhål – än hos Lewis Carroll (Alice i Underlandet).
Ugglor i mossen
Fast det gäller kanske inte för första akten, en något så när simpel historia med Keanu Reeves alias Thomas Anderson i rollen som framgångsrik speldesigner, killen som rönt stora framgångar med vad annat än The Matrix, spelet.
Allting är ändå inte frid och fröjd. Thomas hemsöks av ständigt återkommande mardrömmar som i kombination med ett självmordsförsök för honom i händerna på Neil Patrick Harris psykiater, en kuf som inte drar sig för att skriva ut en massa piller.
Inte för att det nämnvärt hjälper, det är någonting som inte stämmer. Och förresten, vem är den där kvinnan (Carrie-Anne Moss, en annan gammal Matrixbekant) som besöker samma kafé som han själv? Hon ser bekant ut, har de träffats tidigare?
Nåväl, det är bara en tidsfråga innan det blir påhälsning från en parallell verklighet, i kraft av en ung Morpheus (Yahya Abdul-Mateen II) och den blåhåriga nykomlingen Bugs (Jessica Henwick), cyberrebeller med ett gott öga till Thomas, eller Neo som han också kallas.
Visuellt lördagsgodis
För regin står Lana Wachowski (tidigare Larry), som fortfarande är lika förtjust i leken med olika berättarplan och metanivåer. Till saken hör att hon gärna klipper in scener från de tidigare filmerna, som om alla skulle ha koll på dem.
Frågan är om det inte blir för mycket av det goda, precis som i fallet med Tenet- och Inception-snubben
Christopher Nolan. Varför låtsas som om det populärkulturella gör sig bättre som värsta hjärngymnastiken?
Tack och lov finns det förmildrande omständigheter, visuellt och tekniskt avancerade sådana. Talande är att karaktärsgalleriet inte nöjer sig med att sätta nacken i backen, nehej, man klättrar bokstavligt talat längs väggarna – till ackompanjemang av ett fett, film noir-drypande, filmfoto.
Det är så helsikes snyggt att man nästan är redo att förlåta den underliggande rotvälskan och rappakaljan. Och tråkigt är det ju inte, trots att det i princip är fråga om en uppföljare.
Ett plus i marginalen också för radarparet Keanu Reeves & CarrieAnne Moss. Ännu tjugo år efter det första mötet finns personkemin där.