Ett rosornas krig med glimten i ögat
Man behöver inte ha gröna fingrar för att uppskatta Pierre Pinauds dramakomedi Rosmakaren som tar rosor på fullaste allvar.
DRAMA/KOMEDI
Rosmakaren
Regi: Pierre Pinaud. Manus: Fadette Drouard och Pierre Pinaud. Foto: Guillaume Deffontaines. I rollerna: Catherine Frot, Manel Foulgoc, Fatsah Bouyahmed, Marie Petiot. 95 min. F7
Efter ett par turer med tryffel, i Tryffeljägarna i Piemonte och Pig med Nicolas Cage, har turen kommit till rosor, dessa växtvärldens sköna aristokrater.
Och man behöver inte vara utrustad med gröna fingrar för att uppskatta Pierre Pinauds Rosmakaren (La fine fleur), en dramakomedi som det lätta handlaget till trots tar rosor på fullaste allvar.
Det blir inte sämre av att Catherine Frot (Marguerite), den mest avväpnande av aktriser, snäppet varmare och vardagligare än en Catherine Deneuve eller Isabelle Huppert, gör titelrollen.
Eve Vernet basar för en anrik rosplantage, ett familjeföretag på dekis – ekonomiskt sett. Talande är att när firman ställer upp i årets rostävling har man inte ens råd med ett eget bord.
Här är goda råd dyra och Véra (Olivia Côte), bokhållaren och trogna vapendragaren, tycker sig ha kommit på en lösning: tre färska medarbetare socialen/arbetskraftsmyndigheterna bullar upp med.
Stjäla kontra låna
Problemet: ingen av dessa har någon erfarenhet av branschen. När Nadège (Marie Petiot), blygheten själv, undrar huruvida det är buketter som ska bindas låter Eve förstå att det är sånt som florister sysslar med, inte rosmakare.
Fred (Manel Foulgoc) har däremot en meritförteckning som omfattar stöld, våld och organiserad brottslighet. Samir (Fatsah Bouyahmed) är femtio år fyllda och skeptisk till det mesta.
Hoppet står nu till en ny typ av ros, en hybrid av det slag som ingen tidigare tagit fram. Vad synd då att den ena arten, en säregen gul ros, finns bakom lås och bom i en plantgård tillhörande Eves värsta konkurrent.
Kanske kunde Fred hjälpa till på den punkten? Nej, inte stjäla, gud bevare, men kanske låna lite grann.
Dramakomedi var ordet även om slutresultatet inte direkt är skratta högt-roligt. Men charmigt är det, mycket tack vare Catherine Frots rosmakare som lever som hon lär – passionerat, fullt ut.
Kan sin sak
Den ena stunden är Eve redo att kasta in handduken, den andra är hon så segerrusig att hela Provence vet om det. Det är antingen eller, tuta och kör.
Sympatiskt är också att filmen vägrar att fuska bort det hortonomiska. Så följer ett och annat replikskifte på temat blomställning, kronblad, färgnyanser och dofter, sådant som en glad amatör inte alltid har koll på.
Växer gör även karaktärerna i filmens centrum, bland dem ungdomsbrottslingen Fred som visar sig ha näsa för just dofter. En naturbegåvning rentav.
Intressant nog går det också att skönja en jordbrukspolitisk dimension i Rosmakaren. Samtidigt som Catherine Frots eldsjäl visar långfingret åt sina storskaliga konkurrenter lyfter filmen fram de små men slitstarka familjeföretagen, de som lätt hamnar i kläm inom EU.