VAR det rött kort eller VAR det inte?

Hårklyveriet med offside eller inte offside har för länge sedan gått totalt överstyr. Att en tånagel, en näsa eller en minimal bit av axeln kanske är på fel sida av de streck som tv-skärmarna ritar upp i kontrollrummet ska inte orsaka lång avbrott och avgöra täta matcher.

VAR uppfanns delvis för att fotbollen en gång för alla skulle bli av med allt som hemmastraffar och direkt mygel heter. Hemmastraffar existerar dessvärre fortfarande, Englands straff i semifinalen i EM mot Danmark var en sådan. Danmark hade inte fått straff för samma situation.

Domarna får ofta bära hundhuvudet då någonting går fel i videorummet. VAR finns till för att i avgörande lägen dubbelkolla att allt gick rätt till. Det kräver en stor mängd kompetens av domarna som sitter och skipar rättvisa inne i sitt slutna rum.

Att domaren och hans assisterande ute på planen omöjligen kan se och uppfatta allt är naturligt och fullt förståeligt. I synnerhet då det finns alltför många spelare som förstärker och tar till tjuvnyp alltid då möjligheten dyker upp.

Då är VAR ett skönt komplement och sina bästa stunder ett välfungerande sådant.

VAR är inte heller något felfritt eller vattentätt instrument. Videodomaren får vid kvistiga situationer titta på en rad bilder och sedan exempelvis avgöra om en spelare är offside eller inte. Problemet här är att en spelare i snabb rörelse kan förflytta sig över tio centimeter från bild till bild. Sen är det upp till vilken bild videodomaren i första hand använder som referensram för sitt beslut, det vill säga beskedet som han sedan förmedlar till huvuddomaren ute på plan. Också där finns alltså risken att det blir fel. Men så har det alltid varit, den mänskliga faktorn har varit närvarande i fotbollen från tidernas begynnelse även. Och offside fanns med i de ursprungliga fjorton fotbollsreglerna från år 1863. Regeln har visserligen justerats några gånger sedan dess men grundprincipen är densamma och har så varit i 158 år.

Offside är en sak men att videodomaren missar solklara röda kort är svårare att begripa.

Matchen mellan Tottenham och Liverpool var en svängig, tempofylld och underhållande historia. Och stundtals snudd på brutal.

Att Harry Kanes vårdslösa och hälsovådliga tackling på Andy Robertson inte renderade rött kort var ett under. Robertsons ben kunde ha gått av då Kane kom med dobbarna före mot Robertsons smalben. Domaren nöjde sig med ett gult kort men hur videodomaren, i det här fallet meriterade Chris Kavanagh, kunde bifalla Paul Tierney i dennes domslut är ofattbart.

I andra halvlek åkte Robertson själv ut efter att han sparkat till Emerson Royal. Tacklingen var ful och våldsam men inte alls lika hälsovådlig som Kanes. Även nu nöjde sig Tierney med ett gult kort.

Men den här gången reagerade Kavanagh och Tierney halade efter videogranskning upp det röda kortet.

Robertsons röda kort var helt korrekt men mot den bakgrunden borde Kane ha fått två röda kort.

VAR upplevdes i början som en landsplåga av många men systemet har blivit bättre an efter. Misstag och fel kommer det att bli också i framtiden men de totala justitiemord som alltjämt förekommer borde fotbollen bli av med. Det var därför VAR uppfanns.

”VAR finns till för att i avgörande lägen dubbelkolla att allt gick rätt till. Det kräver en stor mängd kompetens av domarna som sitter och skipar rättvisa inne i sitt slutna rum. Att domaren och hans assisterande ute på planen omöjligen kan se och uppfatta allt är naturligt och fullt förståeligt.”