Kekkonens turbulenta första period
G.F. Sanders bok baseras på ett ganska tunt källmaterial, men den har en uppfriskande respektlös inställning till Kekkonen i kontrast till gravallvaret i finländska forskares böcker om hans första mandatperiod.
Kan en amerikansk journalist komma med något nytt om Urho Kekkonens första presidentperiod (1956– 1962), då Finland upplevde både nattfrosten och notkrisen i sina relationer till Sovjetunionen?
Den frågan kan naturligtvis ställas. Om Gordon F. Sander kanske inte presenterar så många nya fakta har han dock en uppfriskande respektlös inställning till Kekkonen i sin bok, i kontrast till gravallvaret i de finländska forskarna Juhani Suomis och Hannu Rautkallios böcker om samma period. Kuriöst nog saknas de två sistnämnda i Sanders källförteckning.
Sander stämplar till exempel Kekkonens känslighet för kritik eller hans kommentarer till Olavi Honka 1961 som trumpismer, eftersom de påminner om ”den barnsliga skrävlaren Donald Trump”.
Och han säger rent ut att Kekkonen ljög, då denne påstod att Finland har fullständig frihet att välja sin egen regering och att Sovjet inte har framfört några som helst krav.
Sander ironiserar också över Kekkonens påstående att sovjetledningen (Nikita Chrusjtjov) i Novosibirsk 1961 gick med på att avstå från militära konsultationer, sedan presidenten konstaterat att detta skulle lugna opinionerna i Skandinavien: ”Finlands ödmjuka president hade alltså visat den rätta vägen för den kloka och humana ordföranden för de Socialistiska sovjetrepublikernas ministerråd”.
Sander beundrar dock Kekkonen för hans politiska skicklighet och betvivlar inte hans patriotism.
Bokens titel (på svenska ”Medborgaren Kekkonen. Den stora planen”) är något förbryllande. I förordet säger Sander att han inspirerats av Orson Welles film Citizen Kane, där makthungern till slut svalde huvudpersonen.
Nattfrosten
Nattfrosten hösten 1958 och notkrisen hösten 1961 ägnar Sander givetvis mest uppmärksamhet. Enligt honom är nattfrosten mer betydelsefull än notkrisen, för den skapade en modell. Den gav Kreml vetorätt vid regeringsbildningen. Ändå behandlar Sander notkrisen på dubbelt så många sidor.
I slutet av augusti 1958 bildades K.A. Fagerholms (SDP) fempartiregering med alla partier utom folkdemokraterna/kommunisterna och skogiterna (den socialdemokratiska oppositionen). Den ogillades från början av Moskva och av president Kekkonen på grund av sin sammansättning, inte sin politik.
Med nattfrosten avses Sovjets reaktion, då ambassadören kallades hem och handelsutbytet frös ner. Fagerholms regering satt ändå kvar nästan hundra dagar, vilket Sander anser vara förvånansvärt länge med tanke på vilka starka krafter den hade mot sig. Sander antar att regeringen höll sig kvar i hopp om västlig hjälp, för vilket hans enda belägg är den amerikanska ambassadören John D. Hickersons ihärdiga strävan att få Washington att agera.
USA:s kursändringar
Till det mest intressanta i Sanders bok hör hans beskrivning av Förenta staternas linje gentemot Finland. Utrikesminister John Foster Dulles, som i allmänhet betraktats som en hök, skickade i slutet av november 1958 till Hickerson ett telegram, som i praktiken innebar att Washington inte skulle göra något för Finland.
Dulles svar utgjorde en bekräftelse av den linje som slogs fast åtta år tidigare, då Harry S. Truman var president och Dean Acheson utrikesminister.
I november 1961 innan Kekkonen reste till Novosibirsk med anledning av den sovjetiska noten framförde den nye amerikanske Helsingforsambassadören Bernard Gufler ett budskap från president John F. Kennedy, som enligt Sander signalerade en kursändring: det ligger i USA:s nationella intresse och hela den fria världens intresse att Finland förblir äkta neutralt.
USA var redo att politiskt och ekonomiskt stöda Finland och ta upp frågan i Förenta Nationerna om Finlands självständighet hotades.
Efter Novosibirsk, där notkrisen avblåstes några dagar senare, återgick Kennedy enligt Sanders tolkning till Achesons-Dulles linje: Moskva skulle inte utmanas för Finlands skull. Det fanns så många andra och viktigare fronter: Berlin, Vietnam, Kuba ...
Vilka åtgärder Kennedy hade kunnat vidta under den korta aktivistiska perioden före Novosibirsk spekulerar Sander inte i.
UKK förödmjukades
Bakgrunden till den sovjetiska noten är i Finland fortfarande en omstridd fråga och Sander ger heller inget entydigt svar. Om syftet var att garantera Kekkonens återval i presidentvalet i början av följande år var noten onödig, hävdar han. Kanske man i Moskva inte var säker på det.
Sander tror tydligen inte på påståendena om att Kekkonen själv skulle ha beställt noten för att säkra sitt återval.
I slutet av boken redogör han för sina samtal med Jaakko Kalela, rådgivare till fyra presidenter, bland dem Kekkonen, men inte under den berörda perioden. Kalela konstaterar att vilka motiv Kreml än hade för noten var den skamlig och skadlig ur Kekkonens synvinkel. Kekkonens alternativ var att avgå eller att svälja förödmjukelsen. Han valde det sistnämnda alternativet.
Varken Kalela eller Sander går in på vad följden kunde ha varit om han avgått. Trots förödmjukelsen, som största delen av finländarna knappt uppfattade, vann han valet och lyckades splittra motståndarlägret samt var oomstridd ledare de två följande decennierna.
Sovjet motiverade noten med den västtyska upprustningen och det ökade militära hotet från Nato och Västtyskland. Finland upplevde inte Nato eller Västtyskland som ett hot och därför ansåg man att militära konsultationer i enlighet med vsb-pakten inte behövdes, konstaterade både president Kekkonen och utrikesminister Ahti Karjalainen i samtal med ambassadör Gufler. Men i offentligheten framfördes detta argument inte.
Knappa källor
Sander har för boken också intervjuat Nikita Chrusjtjovs son Sergej och president Sauli Niinistö. Båda intervjuerna är så gott som värdelösa.
Sander har fått en del av Kekkonens dagböcker och artiklar i Helsingin Sanomat översatta för sig. Andra huvudsakliga källor är amerikanska arkiv samt artiklar i amerikanska och brittiska tidningar, framför allt av New York Times initierade korrespondent Werner Wiskari. Detta källmaterial är knappast tillräckligt för en objektiv bild av Kekkonens första period.