Självklart måste kulturjournalistiken röra på sig

Kulturjournalistikens dagliga utmaning är att lyckas välja rätt ur en tsunami av kulturuttryck. Men kärnverksamheten handlar om att upprätta ett pågående samtal om samhälle och konst. Var finns de rösterna i dag?

När Svenska Akademien tillkännagav årets nobelpristagare i litteratur,

Abdulrazak Gurnah, var det många kulturjournalister i världen som fick panikgoogla i mobilen. Gurnah hade ju inte förekommit i några förhandsspekulationer. På svenska hade han, tills nu, varit utgiven av det ganska marginella förlaget Celanders förlag. På finska inte alls.

Men HBL:s mångåriga medarbetare Kerstin Lindman-Strafford intervjuade Gurnah i London 2006, en intervju HBL genast kunde lägga ut på nätet. Gurnah är född i Tanzania men bor i England. I intervjun säger han att hans böcker handlar om att skriva om en särskild sorts europeisk erfarenhet:

”Jag har alltid varit intresserad av hur människan kan forma om sig själv och det var ju det som måste ske; alla dessa människor som liksom jag själv kommit till Europa var tvungna att förändras, att skapa om sig själva”.

Det är inte första gången som HBL haft en lite bättre koll på världslitteraturen än kollegerna. När Herta

Müller fick Nobelpriset 2009 hade till exempel Helsingin Sanomat en ganska klen bevakning, medan HBL precis hade träffat Müller på Göteborgs bokmässa.

Med ganska små resurser har Hufvudstadsbladet lyckats ha en förvånansvärt bra omvärldskoll genom åren. Det beror på medarbetare i andra länder, som nämnda Lindman-Strafford, men också på duktiga redaktörer. Och inte minst den kulturella närheten till Sverige. Via Sverige har Svenskfinland en direktlänk till världslitteraturen. Eller kanske snarare: Sverige erbjuder ytterligare ett spår.

Sverige, Finland, Norden, världen. Det är ett ganska stort bevakningsområde för en förhållandevis liten tidning, eventuellt övermäktig. Kulturjournalistikens dagliga utmaning är att välja rätt ur en tsunami av kulturuttryck. Tittar man i gamla tidningar från trettio, fyrtio, åttio år bakåt ser man att det pusslet i HBL alltid sett ungefär likadant ut. Å ena sidan sommarteater i Oravais, å andra sidan internationella skribentprofiler som Georg Henrik von

Wright eller Tove Jansson. Jag tror att man måste förstå finlandssvensk kultur uttryckligen som en produkt av dess plats i den här geografiska skärningspunkten.

Det kulturella kapital vi har – och ett sådant har vi verkligen – ska nog ses som en styrka snarare än en risk. Modernismens genombrott i litteraturen var tidig hos oss, kanske just på grund av den här unika kulturella positionen.

Att välja rätt tyngdpunkt för bevakningen är ingen lätt uppgift. Men det finns ett annat uppdrag som sällan nämns i någon arbetsbeskrivning för den som blir redaktör på en tidning. Det är att skapa en återväxt, att odla nya talanger. Jag brukar tänka på något som den svenska krönikören Fredrik Strage sa en gång. Och nu citerar jag ur minnet: när han började skriva för Dagens Nyheter ökade tidningens bevakning av norsk dödsmetall med 600 procent. Det finns knappast några mätningar som visar att just dödsmetall är vad läsarna vill ha. Däremot vill alla läsare ha läsvärda texter av en skribent som kan göra sitt material levande och dessutom begripligt för många.

Ska HBL förnya sin kulturjournalistik år 2022 är det kanske i den ändan diskussionen måste börja. Vem kan förmedla en erfarenhet så att det vidgar vår förståelse för världen? Var finns de rösterna? Det är, som jag ser det, kulturjournalistikens centrala funktion. Inte minst när vår världssyn allt mer styrs av pr-byråer och kommunikatörer (som inte sällan är före detta journalister).

Abdulrazak Gurnah pratar i intervjun med Kerstin Lindman-Strafford om hur han som författare med åren börjat skriva allt mer om sitt eget hemland.

”De flesta av oss fungerar säkert rätt bra i en global värld, i varje fall i vårt dagliga arbete, men jag tror att avsaknaden av ett hem, en plats man känslomässigt tillhör, är destruktiv och tragisk för en författare, och kanske också för andra.”

Vad en tidning kan ge, tror jag, är ett perspektiv som rymmer både hemmet och blicken utåt.

är journalist och författare.

PHILIP TEIR