”Baby, we were born to run ... till banken?”

Allt fler högprofilerade artister säljer rättigheterna till sin låtskatt för astronomiska belopp. Hur ska man förstå guldruschen i musikbranschen: rear Dylan och Springsteen ut sina själar medan Taylor Swift simmar mot strömmen? ” Samtidigt äger en mottre

Allt fler investerare vänder blicken mot musikbranschen. Marknaden för musikrättigheter är glödhet, här cirkulerar så mycket pengar att även luttrade rockpoliser blir vimmelkantiga. Ska det förstås som en avtalsmässig dödsstädning inför ett förestående generationsskifte?

I fjol sålde Bob Dylan hela sin katalog inklusive upphovsrätt för ett mastodontbelopp, värderat till 300 miljoner dollar. Köparen var Universal, som la rabarber på över 600 sånger från 1962 och framåt. Tidigare hade Dylan närmast 100-procentig kontroll över vad som betraktas som en av musikens kronjuveler, vid sidan om Beatles produktion.

Spekulationsbubbla luktade det likaså då rockens evighetsmaskin Bruce Springsteen nyss sålde sin katalog, inklusive rättigheterna till 300 låtar samt de så kallade masterrättigheterna till dussintals studio- och livealbum, till Sony. Denna kombinerade deal beskrivs som det dyraste köpet av en artists verk i hela musikhistorien. The Boss väljer ett förskott – ett sorts omvänt bolån på ålderns höst – framför framtida royaltyn, och ger samtidigt upp kontrollen.

Samtidigt kämpar strömningstjänster som Spotify med lönsamheten och betalar knappt ett korvöre till själva artisterna. I en tid då kunden är van vid att allt ska vara gratis lägger spekulanter ändå krut på att ta marknadsandelar, och på att roffa åt sig låtskatter som gamla, alltmer trötta drakar ruvat på i årtionden. Låtar – vare sig kramgoa eller hjärtskärande – är inga kulturinstitutioner, de är renodlad business.

Varför ger renommerade artister med trumf på hand plötsligt upp kontrollen över i vilka sammanhang deras musik används? Har de spektakulära erbjudandena förfört deras gråsprängda egon?

Businessmen, they drink my wine, lyder en känd strof av Dylan. Neil Young, som nyss sålde rätten till halva sin katalog, har varit känd för artistisk integritet och viftat bort hisnande erbjudanden från reklammakare. Har all ära och heder nu blåst bort med vinden? Paul Simon, ZZ

Top, Tina Turner ... Klubben för sell-outs växer.

Den eviga hippien David Crosby, känd från The Byrds samt Crosby, Stills, Nash (& Young) la i fjol ut texten på Twitter, efter tolv månader av pandemitillvaro: ”Jag kan inte jobba. Streaming stal mina skivintäkter. Jag har familj och bolån, jag måste ta hand om dem så jag har inget val. Jag är säker på att många andra känner likadant”, beklagade han sig.

Det fördömda lilla viruset har strypt kassaflödet och triggat akut ekonomiskt trångmål hos mången artist, då återkommande restriktioner lägger krokben för turnéer och konserter. Dessutom lever vi i en alltmer postmateriell värld, där sinnliga upplevelser ersätter fysiska produkter. Vidare förbereder dinosaurierna ett arvskifte, i

syfte att avstyra stök mellan framtida arvtagare.

Kommersen med musikrättigheter är även ett tecken på att vi träder in i en sen fas av en övermogen högkonjunktur. Börskurserna gör piruetter uppe bland molnen medan räntorna ligger och kurar i källaren. Då lockar alternativa tillgångar alltmer.

En aktiv köpare är den börsnoterade fonden Hipgnosis Song Fund, vars namn gör direkt anspelning på en brittisk designbyrå som producerade ikoniska konvolut till flera av 1970-talets mest slitstarka album. Till investerarna som kan räkna med musikroyaltyn hör självaste Engelska kyrkan.

Samtidigt äger en mottrend rum: medan gamla rebeller pragmatiskt säljer sin själ till högstbjudande vägrar unga, framgångsrika artister acceptera den gamla musikbranschens villkor. Taylor Swift har påbörjat nyinspelningar av hela sin tidiga produktion i protest mot sitt gamla skivbolag. I flera år har hon förgäves försökt köpa tillbaka rättigheter hon sålde som ung. Denna antinostalgiska kupp har hon råd med, tack vare direktkontakt med en mycket trogen skara fans.

Som vanligt

var en kameleont vid namn David Bowie (vila i frid), den ursprunglige trendskaparen: minst lika innovativ finansiellt, som musikaliskt. Redan 1997 utfärdade han räntebärande skuldebrev, Bowie Bonds, som gav placerarna en beskärd andel av framtida royaltyn. Snart hakade även Iron Maiden och James Brown på. ”Space Oddity” blev till ”Financial Oddity”, som slutligen blev urvattnad mainstream. Men också för Bowie blev resultaten blandade bullar. Kring millennieskiftet utlöste fildelning en kris inom skivindustrin, och år 2004 snuddade Bowie-obligationerna vid Moody's skräpbetyg.

Idén att sammankoppla immateriella tillgångar, alltså upphovsrätten till konstnärliga verk, med finansiell innovation är som tagen direkt ur Bowies 1990-tal. Gamla idéer är till för att tröskas, gång på gång och återigen. Liksom diverse låtskatter.