Camille Saint-Saëns måste tas på allvar
Tonsättaren Camille Saint-Saëns levde ett långt och ovanligt produktivt liv. Denna box med 34 cd-skivor bevisar att framför allt hans senare verk inte saknar substans.
KLASSISKT
Camille Saint-Saëns: Edition Medverkande: Daniel Roth, André Previn, Jean Martinon, Michel Plasson, Renaud Capuçon, Georges Prêtre, Sabine Mayer, Rita Gorr, m.fl. (Warner Classics)
På 70-talet var det inte ovanligt att pop- och rockartister fann inspiration i klassisk musik. Jonathan Hodge skrev en text till det majestätiska huvudtemat i Saint-Saëns Orgelsymfoni och resultatet, singeln If I had words (1977), gjorde braksuccé på topplistor världen över. Camille Saint-Saëns (1835–1921) var visserligen en ganska konventionell tonsättare, men samtidigt en ytterst skicklig melodismed.
Det har gått hundra år sedan Saint-Saëns dog och i dag är han huvudsakligen ihågkommen för operan Samson et Dalila, några pianokonserter, Danse macabre, Le Carnaval des animaux och orgelsymfonin. Saint-Saëns mest spelade verk är Djurens karneval och vem är inte road av denna zoologiska fantasi? Men somliga ”djur med långa öron” (Saint-Saëns beteckning för hans belackare) ser detta humoristiska verk som bevis för att han var en lättviktare. Saint-Saëns var känd för sin humor, men han ville också bli tagen på allvar som kompositör och därför fick verket inte publiceras under hans livstid. I denna box finns tre olika versioner av den musikaliska djurparaden och den kända satsen Le Cygne (svanen) presenteras i ytterligare fem skepnader. Itzhak Perlman porträtterar, i ett violinarrangemang av Heifetz, en svan som drunknar i schmaltz. Alla fem pianokonserter figurerar också i minst två olika tolkningar. Den populära andra pianokonserten skrevs på rekordtid (sjutton dagar), men eftersom Saint-Saëns själv uruppförde verket var få åhörare medvetna om att han improviserade flitigt under konserten.
Han var nämligen inte bara en tekniskt ytterst begåvad konsertpianist, utan även en fenomenal improvisatör. Jeanne-Marie Darré fick undervisning av självaste mästaren och i hennes tolkning från 1955 hör vi hur fjäderlätt, glänsande och mödolöst han önskade att pianokonserten skulle låta. Boxen innehåller flera andra fascinerande historiska tolkningar. För pianister måste det vara speciellt fascinerande att få höra Saint-Saëns romantiska spelsätt – händerna slår ofta (avsiktligt) inte an samtidigt – vänster före höger hand – och hans rubaton tillhör också en annan epok.
Saint-Saëns skrev tretton operor, men i dag finns bara Simson och Delila kvar på operahusens repertoar. Här presenteras verket i två kompletta inspelningar. Ingen operanörd kan vara utan Rita Gorrs praktfulla och sensuella Delila och Jon Vickers Simson, som är hjältemodig så det förslår. Saint-Saëns skrev sin första trudelutt som sexåring, men bland sångerna finns egentligen bara en riktig godbit: Danse macabre i ett arrangemang för röst och piano, muntert tolkat av José van Dam.
Danse macabre betraktades av många samtida lyssnare som en lite väl udda och obehaglig symfonisk dikt. I dag tillhör verket standardrepertoaren, men hans mytologiska tondikter Phaéton och Le Jeunesse d'Hercule förtjänar att återupptäckas. Saint-Saëns var mitt i komponerandet av den tredje symfonin (orgelsymfonin) när hans förebild och gode vän Franz Liszt dog. Symfonin är dedicerad till Liszt och parafraserar en av hans tondikter. Orchestre National de l'ORTF under ledning av Jean Martinon spelar oforcerat, nästan tillbakalutat, och finalen känns inte bara som ett rent spektakel (vilket inte är helt ovanligt på andra inspelningar). Enligt Liszt var SaintSaëns världens störste orgelvirtuos och folk reste långväga för att höra honom improvisera. Daniel Roth (dirigenten François-Xavier Roths far) är en värdig interpret av Saint-Saëns orgelkompositioner som alla ryms på två cd-skivor.
En mastig box av detta slag brukar alltid innehålla några behagliga överraskningar.
Under sitt sista levnadsår skrev Saint-Saëns tre ganska avskalade sonater i nyklassicistisk stil för respektive klarinett, fagott och oboe med pianoackompanjemang. Sabine Mayer uppvisar i klarinettsonatens andra sats glädjefulla mozartianska drag, men redan i den följande långsamma satsen ligger döden på lur när blåsinstrumentet i sitt djupaste register tillsammans med pianot försöker leta sig fram genom ålderdomens mörker.
Efter sin död föll Saint-Saëns, som länge hade varit Frankrikes populäraste tonsättare, ganska snabbt i glömska. Saint-Saëns anseende har förbättrats under detta sekel, men jag tror att denna box kan tjäna som inspirationskälla för solister, kammarmusiker och musikchefer som är på spaning efter melodiöst, tekniskt briljant och humoristiskt material.