Goda råd om vad vi har råd med behövs
Reaktiva och konjunkturbundna, ofta kortsiktiga panikåtgärder är inte sällsynta i finländsk politik. Det skulle snarare behövas proaktiva och strukturella långsiktiga prioriteringar.
Just före julen kom näringsminister Mika Lintilä (C) ut med ett budskap: Ett nytt stödpaket på 150 miljoner euro ska förberedas för att hjälpa de företag och organisationer som nu drabbas av ännu en nedstängning på grund av coronaviruset.
Enligt Lintilä skulle pengarna kunna tas från nästa års första tillläggsbudget, vilket skulle betyda att hälften av den budgeten ryker. Vem eller vad som blir utan pengar vet vi ingenting om ännu.
Lintiläs budskap har blivit ett slags mantra, eller åtminstone något som upprepas ofta. När det behövs finns det pengar, och de fixas snabbt, särskilt om det är coronarelaterat. Tyvärr har vi finländare blivit vana vid det.
När det talas om sparbehov på samhällsnivå handlar det alltid om längre sikt, aldrig om här och nu, och det leder till att det fort känns abstrakt. Ingenting påverkas ju just nu.
Finland har i och för sig agerat i linje med nästan alla andra västerländska länder under pandemin och tagit nya lån för att kunna bära coronatidens ekonomiska kostnader.
Att försöka återuppliva ekonomin i ett undantagsläge kan vara nog så befogat, för att undvika ekonomisk nedgång och till exempel arbetslöshet. Men på sikt måste sådana åtgärder ändå kombineras med en plan för en mer långvarig ekonomisk tillväxt. En sådan har Finland inte, och snart börjar pandemiår nummer tre. Det som var ett undantag under våren 2020 kan knappast vara det längre på samma sätt år 2022 eller 2023.
Samtidigt närmar sig också regionvalet för de nya välfärdsområdena. Områdena är tänkta att svara mot två huvudsakliga mål: Att garantera finländarna en bättre tillgång till bassjukvård – oavsett var de bor – och spara pengar för det åldrande samhället. Efter åratal av planering finns det tyvärr ändå inga garantier för att reformen faktiskt sparar pengar, snarare föreligger en risk för ökade kostnader. Men politiskt verkar ingen särskilt störd av det framtidsscenariot.
Vad Finland saknar fullständigt är en grundlig diskussion om vad vi egentligen har råd med: vilka slags prioriteringar ska vi ha i samhället om och när pengar inte räcker till allt?
Ändå kommer det nästan dagligen signaler om att det är brist på pengar lite överallt. På många håll får barn inte psykiatrisk vård. Det är allmän personalbrist inom sjukvården, inklusive barnakuten i Helsingfors. Barn- och äldreomsorgen kämpar på motsvarande sätt med personalbrist på grund av låga löner och tunga jobb.
Polisen har inte heller tillräckliga resurser längre för att sköta sitt jobb, åtminstone inte överallt i Finland. Domstolarna har sen länge långa köer och rättsprocesserna kan ta åratal. Många landsvägar ute i regionerna är i dåligt skick, detsamma gäller kommunala vattenleder.
handlar inte om hur mycket skuld vi tog i år eller förra året utan vad vi egentligen vill betala för i framtiden, i vilken ordning – och om vi måste spara, var i samhället ska det ske? Nästa års budgetunderskott är sju miljarder euro, vilket inte är småpotatis, så diskussionen bör komma i gång snarare förr än senare.
Nuvarande regering har bara vårens budgetförhandlingar kvar; nästa riksdagsval är våren 2023. Trots att regeringen fortfarande har ambitiösa mål för kommande förhandlingar – speciellt kring klimatåtgärder och sysselsättningsgraden – så kan vi konstatera att inga stora strukturella reformer hinner genomföras före nästa val.
Det betyder att tiden egentligen borde vara idealisk för en grundligare samhällsdiskussion som inte belastas av alltför mycket reaktiv dagspolitik. Men risken är tyvärr att det snarare går tvärtom när valkampanjerna sätter i gång på riktigt. Då har Finland slösat bort ett momentum som vi verkligen borde utnyttja till allas vårt bästa.