Rabbinen som förtalades av svenskarna är nu förtjänt av upprättelse
Efter kriget fick den svenska regeringen det att låta som om det var den judiska församlingen i Sverige som var skyldig till landets ytterst ogina flyktingpolitik. Det stämmer inte, och rabbi Marcus Ehrenpreis förtjänar upprättelse, anser Göran Rosenberg.
I mars 1938 efter Österrikes ”Anschluss” fyller den bruna pöbeln Wiens gator med sina segerrop och antisemitiska slagord. Snart hörs deras steg också i det palatsliknande huset som ägs av den judiska familjen Ephrussi. Inne i den stora våningen med släktklenoder och välfyllt bibliotek river de ner och förstör, kränker och hotar familjen. Det stora skrivbordet, en gång en bröllopsgåva, kastas till sist ner på innergården och krossas mot stengolvet. Det är en scen ur Edmund de Waals hyllade The Hare with Amber Eyes. A Hidden Inheritance (2010, Haren med bärnstensögonen 2013) – som jag aldrig glömmer.
Inte heller har jag kunnat glömma hur han som i sitt hemland är på flykt undan ockupationsmakten ändå är mest rädd för att hamna i sina landsmäns våld, hur en gång befriad ur ett tyskt arbetsläger han ändå är rädd för att bli lönnmördad av någon ur de egna motståndsleden – det är Mischa Stahlhammers berättelse, nedtecknad av sonen Semmy, i Kodnamn frisör. Min fars berättelse (2007).
Scenerna kommer för mig med smärtsam pregnans när jag läser Göran Rosenbergs fascinerande, gripande och sorgesamma biografi över en av den europeiska judenhetens centralgestalter under första hälften av 1900-talet, rabbi Marcus Ehrenpreis.
Barbariets tsunami
Bankir eller frisör – när barbariets tsunami vräker in över Europa går ingen säker. Snart står de sida vid sida: bankirer, frisörer och deras familjer, far- och morföräldrar och alla barn, utblottade och förnedrade på väg till uppsamlingsläger, och de allra flesta snart vidaretransporterade österut till förintelselägren. Men det är inte här i den mörkaste delen av det moderna Europas historia som Rosenbergs biografi börjar. Tids nog når också han dit.
Ehrenpreis föds 1869 i Lemberg, Galizien, Österrike (nuvarande Ukraina) – och han går en ljus framtid till mötes som ung och mångbegåvad rabbin. Det är lätt att fatta tycke för den kosmopolitiske, energiske och visionäre Ehrenpreis. En judendom mitt i världen som med sin unika kultur och sina tusenåri
Rabbi Ehrenpreis språkbegåvning, bildningsiver och stora kontaktnät gjorde honom snart till en uppskattad och efterfrågad kulturpersonlighet i Stockholm. Men tiden i Sverige skulle också ha annat i beredskap för den kontinentale rabbinen.
ga traditioner bygger broar mellan minoriteter och majoriteter, mellan olika kulturer och folk, i stället för att dra sig tillbaka i religiös isolationism – så såg Ehrenpreis profetiskt inspirerade mission ut.
Rosenbergs biografi är inte bara en välkommen levnadsteckning utan i långa stycken också en historielektion med många begrundansvärda förhållanden och svidande påminnelser. Det är ömsom regelrätt biografi, ömsom europeisk 1900-talshistoria, ömsom journalistiskt granskningsuppdrag, ömsom självförståelse. Berättelsen följer inte en strikt tidslinje utan vissa händelser och skeden i den biograferades liv vävs samman med viktiga teman och problem. När han med den biografiskt-tematiska inriktningen riskerar att gå händelserna i förväg kommer en cliffhanger. Som läsare hänger jag gärna kvar, men när det blir för många ”tids nog” blir också de lösa tåtar som ska återupptas besvärande många.
Judisk stat eller judisk kultur?
I biografins prolog och epilog begagnar sig Rosenberg av ett förtroligt tilltal; genom arrangemanget träder också den biograferande fram med en för genren ovanligt tydlig profil. Mötet med Ehrenpreis får honom att också reflektera över sin egen judiska identitet. Ehrenpreis var länge och väl inte någon stark anhängare av sionismen. Han hoppades att sionismen skulle vara en del av judendomens kulturella och andliga renässans, inte att den enbart skulle leda till ett heliggörande av nationen och ett dyrkande av bibliska platser. Rosenberg delar i grund och botten Ehrenpreis synsätt men är med sitt historiska facit till hands också långt mer öppet kritisk än den porträtterade till statsbildningsprojektet och dess med tiden uppenbara konsekvenser.
Året är 1896 och den unge Berlinstudenten tillträder som rabbin i den lilla staden Djakovar (i dag Dakovo) i den slavoniska delen av Kroatien. Från storstad till provinsstad. Men Ehrenpreis värld är ändå stadd i ständig expansion. Han deltar i den första sionistiska världskongressen i Basel året därpå. Redan bekant med den store Theodor Herzl får han framträda på kongressen med ett eget inlägg. Vad ville han? Herzls projekt var nationellt-politiskt medan Ehrenpreis ville se den nya staten som bas för en fortsatt utåtriktad kulturell och andlig verksamhet.
Framtidens man
Snart skulle Ehrenpreis få ytterligare bekräftelse på att han är en framtidens man: vid sekelskiftet erbjuds han posten som grandrabbin i Bulgariens huvudstad Sofia. Och alla var där, som det brukar heta, när Ehrenpreis predikade på invigningsdagen 1909 av den storslagna synagogan. Under sina fjorton år i Sofia fick han mycket uträttat både för församlingen och för kung Ferdinands Bulgarien. Till omgivningens förvåning och besvikelse begär Ehrenpreis ändå sitt avsked. Någon månad efter första världskrigets utbrott stiger familjen Ehrenpreis av tåget på Stockholms Central. Det skulle bli hans sista och längsta postering som överrabbin; två världskrig upplevda från ett av det krigshärjade Europas mest förskonade hörn. Ehrenpreis språkbegåvning, bildningsiver och stora kontaktnät gjorde honom snart till en uppskattad och efterfrågad kulturpersonlighet i Stockholm. Men tiden i Sverige skulle också ha annat i beredskap för den kontinentale rabbinen.
Rosenberg består läsaren med många lärda men elegant förmedlade utvikningar av messianismen, av judarnas historia i Sverige, av den svenska antisemitismen, och mycket annat som fördjupar och breddar bilden av Ehrenpreis gärning. Men Rosenberg är också journalist. Det är när mörkret äter sig in från alla håll under 1930-talet och kriget är ett faktum som han varvar upp. Han har fått korn på något. Hur kom det sig egentligen att Ehrenpreis med början under dessa decennier och mot slutet av sitt liv fick utstå så mycket kritik och att kritiken kom att bestämma hans allt annat än ljusa eftermäle?
Illvillig och energisk ryktesspridning
Efter nazisternas maktövertagande vintern 1933 blev strömmen av vädjande brev från nödställda judar till församlingen i Stockholm allt stridare. De var ofta adresserade till Ehrenpreis som nu fick mycket att bestyra. Det skulle dock genom illvillig och energisk ryktesspridning komma att gälla som en sanning att Judiska församlingen och dess överrabbin intog samma restriktiva hållning i flyktingfrågan som den svenska staten därför att de var rädda för att ett stort inflöde av flyende judar skulle leda till ökad antisemitism i landet. Fram till 1942 då läget förändrades var den svenska flyktingpolitiken mycket återhållsam. Att studenterna i Uppsala och Lund mindre än ett halvår efter kristallnatten hösten 1938 röstade nej till att Sverige skulle ta emot tio judiska läkare är ett lika känt som beklagansvärt exempel på hur läget var.
När det vid krigsslutet var dags att summera den svenska regeringens insatser framställdes det på ministernivå som att situationen kunde ha sett annorlunda ut om bara de judiska ledarna hade agerat på ett annat vis. Genom att avbörda sig en del av skulden hoppades man att den egna flyktingpolitiken skulle framträda i en bättre dager.
De judiska ledarna i Sverige hade i själva verket inte en chans att påverka den svenska flyktingpolitiken. Rosenberg lyckas övertygande visa att Judiska församlingen i Stockholm med Ehrenpreis i spetsen verkligen gjorde vad de kunde för att rädda så många som möjligt, vilket under de rådande omständigheterna tragiskt nog inte blev så många, och att beskyllningarna mot Ehrenpreis och de övriga judiska ledarna för att vara ryggradslösa och räddhågsna inte har fog för sig. En upprättelse kan aldrig komma för tidigt, men även den som kommer sent kan ha stor betydelse.
Till raden av skildringar som bidrar till kunskapen om vad många judar drömde om att åstadkomma och verkligen åstadkom liksom till om vad judarna utsatts för – och tyvärr i dag utsätts för – har Göran Rosenberg lagt ännu ett omistligt verk.