Fjärde vågen
Med fjärde vågen ändras den finländska berättelsen om covid-19. År 2021 präglades av glädje över vaccinationerna. Trots medialt fokus på evinnerliga juridiska spörsmål, rådande budskap på sociala medier löd ”tack samhället!”. Med omikronvarianten är detta som bortblåst. Nu fylls sociala medier av glada tillrop ”jag lyckades få en tredje dos!”. Tack jag själv! Det delas tips på lediga vaccinationstider och eventuella omvägar. Kommunerna hanterar situationen väldigt olika, vilket måhända är bra stoff för välfärdsområdesvalet, men vållar stor oro. Antalet covidsmittade är skyhögt men långt ifrån alla över 60 eller riskgrupper har fått sin påfyllnadsdos.
Med fjärde vågen blev pandemin i Finland något var och en skulle hantera som en individ: diagnostisera, hemmatesta, smittspåra, informera och räkna ut karantändagar. Jaga vaccinationstider på webbsidor, åt en själv och sina äldre. Samtidigt som nyheterna omkring jul kablade ut allt högre smittsiffror lanserades inga samlade informationskampanjer, rådgivningsnummer tutade upptaget och kommunala webbsidor hade tagit julledigt. Medborgarna fick ta till medierna, Whatsappgrupper och Facebookvänner för att reda ut vad som gällde.
”Var och en sin egen smittskyddsläkare” sammanfattade journalisten Per Svensson den svenska coronastrategin 2020. Där hamnade vi finländare först nu – dock helt utan den patriotiska inramningen som präglat Sverige.
Det är nämligen inte förnuftet, vetenskapen, frihetstörsten eller öppenhetsidealet som enligt statsvetaren Gina Gustavsson förklarar varför Sverige valde sin egen väg med pandemihanteringen. Med boken ”Du stolta, du fria – om svenskarna, Sverigebilden och folkhälsopatriotismen” (2021) punkterar Gustavsson de sedvanliga förklaringarna en för en.
Hon tecknar en bild av en nation i igelkottsförsvar och visar hur den svenska linjen tidigt knöts till en berättelse om den svenska demokratin. Sverige var lika med demokrati, medan övriga europeiska länders coronastrategier skildrades som auktoritära.
Eliter, också medierna, slöt upp kring Folkhälsomyndighetens tre machopatriarker Anders Tegnell, Johan Giesecke och Johan Carlson, attackerade avvikare, bortförklarade all kritik som illvillig samt skyllde de höga dödstalen på etniska minoriteter och den invandrade personalens språkproblem. Detta beskriver Gustavsson som ”okritisk, sårad och ansatt patriotism”.
Gustavssons bok är välskriven, lärd och mycket underhållande. Den är informativ för alla som vill förstå dagens Sverige och de olika uttryck som patriotism tar. Den inbjuder till reflektion över ”det nordiska” och inbördes skillnader mellan olika nordiska länder, och gör en nyfiken inför de idéhistoriska och samhällsfilosofiska traditioner som underbygger olika policyval.
Boken väcker också längtan efter en samlande analys av pandemihanteringen i Finland. Jag saknar varken patriotiska brösttoner eller undergångsstämning, men nog förståelse av vilka politiska val och varför som gjorts under vägen. Och varför nu, mitt i fjärde vågen, verkar alla politiker (undantaget omsorgsministern) vilja checka ut ur pandemiberättelsen?
"Med fjärde vågen blev pandemin i Finland något var och en skulle hantera som en individ: diagnostisera, hemmatesta, smittspåra, informera och räkna ut karantändagar."