Natofrågan är inget för en folkomröstning
En Natodebatt ser ut att komma igång efter president Niinistös nyårstal. Debatten går förhoppningsvis vidare och i samband med den är det också skäl att ta upp frågan om en folkomröstning, som inte borde hållas.
De första tecknen på att Nato nu igen är föremål för en aktiv diskussion i vårt land kom redan några dagar före årsskiftet, det vill säga före presidentens nyårstal. Orsaken är förstås det spända läget vid gränsen mellan Ryssland och Ukraina och president Putins inblandning i självständiga staters rätt att själva välja säkerhetspolitiska lösningar.
Reaktionerna på president Niinistös tal var på vissa håll att han eventuellt ser ett kommande behov av en justering av vår säkerhetspolitiska linje, närmast i riktning mot Nato. Något sådant sade han inte och det ville han tydligen själv också understryka i tisdags i en sällsynt kommentar till sitt eget nyårstal. Han underströk att om situationen eller hans åsikt förändras så hör han av sig.
Men den gryende debatten om Nato ville han knappast kväsa med sitt tisdagsinlägg. Det vore illa och det kan inte vara presidentens avsikt. I så fall har han ändrat sin inställning sedan nyårstalet då han beträffande Finlands säkerhet konstaterade att ”I ett öppet samhälle finns det alltid rum för diskussion och olika åsikter, både om risker och om skyddet mot dem.”
Samlingspartiet och SFP har redan för flera år sedan flaggat för ett Natomedlemskap och de senaste dagarna har partiernas representanter upprepat att Finland bör gå med i Nato. De andra partierna är mer eller mindre avvaktande, men bland De Gröna kan nu en förändring mot en mer Natopositiv linje tydligt skönjas.
En central fråga kring ett medlemskap är folkets inställning. Nato förutsätter att en medlemsansökan också har folkets stöd. Men frågan är hur folkviljan ska mätas.
För tio år sedan, i valkampanjen inför presidentvalet 2012, sade Sauli Niinistö att han anser att ett Natomedlemskap bör avgöras genom en folkomröstning. Det har han hållit fast vid och upprepat i flera repriser, också på 2020-talet. Flera partier är inne på samma linje.
I en intervju för knappt två år sedan sade Niinistö att det i riksdagen och grundlagsutskottet skulle föras en hård diskussion kring varför folket inte hade hörts om en folkomröstning inte skulle hållas. Han konstaterade att oberoende vad beslutet skulle bli så delas folket ännu mer om väljarna inte hörs.
Vi har en representativ demokrati och den är även bäst lämpad för Natofrågan. Ingalunda kan våra folkvalda politiker ge ett så stort och svårt beslut ifrån sig. De måste vara bättre informerade om fördelar och nackdelar med ett medlemskap än gemene man.
Tänk om folket röstar nej i en folkomröstning. Den hålls väl först då det finns ett förslag från president, regering och riksdag om att Finland borde ansluta sig till Nato och medlemsförhandlingar har förts med försvarsalliansen. Vad blir det av en sådan situation? Säkerhetspolitiskt kaos och en för evigt förlorad Natooption. Den kan knappast återanvändas om Finlands folk en gång tackat nej till ett medlemskap.
Situationen och världen ser i dag mycket annorlunda ut än för tio år sedan. Den hybridpåverkan och trollverksamhet som i dag bedrivs är av helt annan kaliber än då. Finlands ledande politiker kan inte ta en sådan risk att de låter utländska troll påverka och eventuellt avgöra vår säkerhetspolitiska framtid.
Brexit är ett färskt varnande exempel på hur svårt det är att folkomrösta kring svåra och komplexa frågor och hur lätt det är för den som vill vilseleda väljarna. Då det gäller säkerhetspolitik finns det dessutom hemligheter som inte kan ges ut. Det är alltså i praktiken omöjligt att ge folket all den information som skulle behövas för att kunna fatta beslut om Finland borde gå med i Nato eller inte.
Folket kommer givetvis att få ha sitt ord med i laget, men det ska inte ske i en folkomröstning, vilket även i övrigt är ett för oss mycket ovanligt och sällan använt instrument.
Om Natofrågan seglar upp till ett hett ämne mer än bara tillfälligt så blir Nato en viktig valfråga och då måste ju alla partier ta klar ställning inför riksdagsvalet om drygt ett år. I och med det får folket makt och sin röst hörd också i fråga om ett eventuellt Natomedlemskap.
Om då den Natovänliga sidan vinner så har också Atlantpakten fått det bekräftat att det finns en folkvilja till medlemskap.
Även om den debattunge vi nu ser inte utvecklar sig till något mer långvarigt finns det alltid skäl att också hålla säkerhetspolitiska frågor högt på agendan inför riksdagsval, så oberoende av läget om ett år, då riksdagsvalskampanjen börjar dra i gång, så är det minsta man kan kräva av partierna och kandidaterna att de redogör för sin syn på Nato.