Federation på villovägar

De senaste veckornas politiska spekulationer kring Europeiska unionens utveckling under de närmaste åren har innehållit en hel del explosivt material. Men eftersom vi inte har en riktigt fungerande diskussion kring Finlands intressen på lite längre sikt, finns det inte heller slutledningar kring vad som eventuellt stilla sker i bakgrunden. Finland är alltså igen drivande ved i europeisk storpolitik.

Men för klarhetens skull kan det vara allt skäl att räkna upp de största förändringarna.

1. Förenta staterna går under det närmaste decenniet in i en obehaglig utvecklingsfas. Den dominerande tendensen förefaller vara att bygga ner den demokratiska representationen och det är synnerligen osannolikt att Högsta domstolen i sin nuvarande sammansättning kommer att förhindra att delstaternas eliter godtyckligt förändrar regelverket. Gerrymandering – det vill säga fiffel med valområdenas gränser – är en gammal försyndelse, som nu upplever en ny höjdpunkt. Det betyder att förtroendet för den demokratiska processen undergrävs systematiskt. Det ger i sin tur signaler om en ihållande obalans.

2. I Ryssland hann demokratiska processer aldrig riktigt slå rot. I väst blundade man redan 1996 inför hotet om en valseger för det ryska kommunistpartiets presidentkandidat Gennadij Ziuganov. Efterräkningen kom i form av Vladimir Putin. Under de senaste åren finns det väl knappast en enda demokratisk regel som inte har kränkts. Den högsta maktens systematiska sabotage av samhälleliga regelverk nådde sin moraliska botten i och med förbudet av Memorial, men framför oss kommer vi att ha en ändlös rad av asymmetriska provokationer i ett ekonomiskt sammanhang, som blir allt mera utsiktslöst.

3. I det här internationella läget växer Kinas inflytande oerhört kraftigt, men de ekonomiska framstegen hotas av en urban befolkning, som så småningom växer ut ur partiledningens förmynderi. Den första varningen kom redan 1989 på Himmelska fridens torg. Den andra varningen kom i Hongkong. Den tredje varningen är med säkerhet på väg under den hårda disciplinens utslätade yta.

Det är inom den här globala triangeln Europeiska unionen försöker bana sin väg in i framtiden. Men utrustningen är inte den bästa tänkbara. I unionens tidiga historia fanns det en stabiliserande balans mellan fransk politik och tysk ekonomi. Den balansen kompletterades för en tid av Storbritanniens medlemskap. Nu finns det tecken på att balansen har rubbats allvarligt.

Ju mera EU utvecklas som en transferunion – och det senaste exemplet kom med kommissionens förslag om att lägga vantarna på utsläppshandelns stadigt ökande intäkter – desto mindre blir det tyska inflytandet, som dessutom nu ytterligare försvagas av en desorienterad tysk regering. Allt mera kommer att bestämmas av Frankrike med sina sydliga och östliga bundsförvanter.

Lösningen kunde vara en förstärkt och fungerande federalism, men Konferensen om Europas framtid, som nu pågår (visste ni det?) är en tandlös och nästan tragikomisk tillställning. Konferensen borde dra upp linjer om hur makten på ett hållbart sätt måste fördelas mellan medlemsstater och unionen. Det gör konferensen inte!

Vi kommer under en hotfylld framtid att leva med upprepad improvisation utgående från artikel 352 i Fördraget om unionens funktionssätt. Det var en dålig lösning redan långt tidigare. Enbart under 1985–1999 kom kommissionen med 340 beslut baserade på en undantagsklausul. Längre fram hittade jag inte tillförlitlig statistik.

Det är en skandalöst dålig förvaltningstradition.

"Finland är igen drivande ved i europeisk storpolitik."