Covid och vardagen 2022 – en framtidsspaning
Coronadebatten präglas av en konflikt där rätten till liv vägs mot rätten till arbete, utkomst, rörlighet och mötesfrihet. Kulturchef Fredrik Sonck spår att 2022 blir året då vi försonar oss med covidläget, och hoppas att vi blir mer försiktiga med att tala om rättigheter.
Teatrar och orkestrar spelade, bokmässan blev av och folk återvände till kontor, restauranger och stadsliv. Hösten 2021 verkade livet vara på väg att normaliseras ... Och så muterade viruset.
Pang! Nu har kulturlivet återigen pausats, Stadsteatern samarbetsförhandlar och smittsiffrorna slår nya rekord. Till och med en skolstängning diskuteras.
Detta kan förstås kännas tröstlöst, men vi är knappast tillbaka på ruta ett, trots allt. Vi har två års värdefull erfarenhet av att leva med viruset, olika slag av kunskap bland både experter och allmänhet. Och som optimisten kan konstatera med matematisk visshet: Vi har en mindre del av pandemin framför oss än 2020 eller 2021.
Som omikron demonstrerat är själva virusets mutationer svåra att förutse, men 2022 kan mycket väl, trots den dystra inledningen, bli året då vårt sätt att förhålla oss till pandemin skiftar.
Att en mental förändring är på gång märks inte minst genom att omikronexplosionen inte verkar skapa alltför mycket kollektiv ångest, i alla fall inte om man jämför med domedagsstämningarna under tidigare vågor, då smittalen varit lägre. Om börsen kraschade och folk hamstrade toalettpapper och konservburkar i mars 2020, så har konsumenter och investerare tagit omikron med många skopor is i magen.
Samtidigt verkar stigmat av att smittas nästan helt ha försvunnit. Barnföräldrar utbyter smittspårningsinfo på eget initiativ i Whatsappgrupper, men ingen verkar vidare sugen på hemskola. På många håll är oron för utebliven utkomst större än oron för konvalescens. Och nyhetsflödet innehåller en hel del annat än coronarapportering.
Visst cirkulerar en del konspirationsteorier och desinformation, men på det stora hela verkar folk alltså ta det förvånansvärt lugnt.
Man kan tänka sig att vi i någon mening börjat försona oss med läget. Om krisen har sina olika faser – chock och rädsla till en början, senare förvirring, förnekelse, förhandling och ilska – så verkar den emotionella bergochdalbanan plana ut på acceptansens och nyorienteringens jämna spår.
Men vart bär de?
Kanske mot en ny vardag, där viruset alltmer blir en omständighet som måste beaktas jämte vardagens alla andra stressfaktorer och bekymmer?
Ska man så här vid inledningen till det nya året göra en framtidsspaning, så tror jag att den här normaliseringen, efter den nuvarande omikrontoppen, fortsätter. Alltmer kommer vi att börja förhålla oss till coronan som vi förhåller oss till andra dödliga fenomen i vårt samhälle, som trafiken, alkoholkulturen eller vanliga influensor.
Trafiken, till exempel, skördar nu för tiden cirka 200 finländska dödsoffer per år. Genom sin plötslighet är också de här dödsfallen oerhört traumatiska för de anhöriga. Visst kunde vi reducera antalet ytterligare, genom att förbjuda motorcyklar, införa en maxhastighet på 50 km/h på Åboleden och bygga gångtunnlar vid landets alla övergångsställen. Men på något plan har vi som samhälle accepterat att den frihet som trafiksystemet innebär har det här priset och kommer med den här risken.
Så gissar jag att det går med coronan också, att det vidsträckta folkliga mandatet som restriktionspolitiken vilat på så småningom börjar vittra sönder; att folk börjar förutsätta att nyttan av olika smittskyddsåtgärder är påtaglig och klart större än deras negativa konsekvenser.
”Avtrubbning” kunde den försiktige generalen tala om, och i någon psykologisk mening är det säkert också det. Samtidigt är det inte utan orsak många i dag känner sig mindre oroliga för viruset. Vaccinerna har varit ett avgörande framsteg, och den stora majoritet som tagit dem har markant förbättrat sina chanser att undvika allvarlig sjukdom och död, medan den minoritet som inte tagit dem i de flesta fall själva valt att ta risken. Acceptans behöver för övrigt inte heller innebära slapphet: ökad säkerhet är det som präglar utvecklingen av trafiksystemen över tid.
Anpassningen till en ny coronavardag verkar ändå bli smärtsam. Och det handlar bara delvis om vilka beslut myndigheter och politiker fattar, utan i hög grad också om hur du och jag agerar och väljer i tusentals små situationer i vardagen.
Vi söker en ny normalitet, men i olika takt och med olika utgångspunkter och utifrån olika livssituationer. Våra uppfattningar om vad som är rimligt kan skilja sig åt, även om ingen av oss är en konspiratorisk pandemiförnekare eller en hispig hypokondriker.
Finns det något som kan lindra de slitningar som verkar vara förestående? Ja, kanske vore det bra om vi kunde bli försiktigare med att diskutera coronan i termer av (mänskliga) rättigheter, eftersom det verkar göra diskussionen onödigt rigid. Rättigheter är absoluta och odelbara, och då de ställs i opposition mot varandra blir positionerna låsta, i värsta fall blir det svårare att förstå den andres utgångspunkt och livssituation.
Så har det varit rätt ofta. Coronadebatten präglas av en underliggande konflikt där å ena sidan rätten till liv vägs mot å andra sidan rätten till arbete, utkomst, rörlighet, mötesfrihet, skola, fritid och så vidare.
Men det finns problem med den här uppställningen.
För det första: rätten till liv måste, som alla andra rättigheter, förstås som rätten att slippa bli dödad av andra människor, individer eller stater. Men som sådan är döden oundviklig, och om jag dör av en virusinfektion har mina rättigheter inte kränkts (såvida smittan inte överförts avsiktligt eller genom grav underlåtenhet). Även om det är fullt rimligt att tänka sig att samhällets uppgift är att skydda människorna och att i varje situation se till de svagaste, är det knappast ett människorättsproblem att folk dör i covid.
För det andra: Det är klart att arbete, rörelsefrihet, mötesfrihet, fritid och utkomst faktiskt är rättigheter. Ja, på något sätt är det också en rättighet att gå på nattklubb, i alla fall på sikt och i regel. Däremot går det inte att hur som helst plocka körsbären ur FN:s deklaration över mänskliga rättigheter och hävda att varje begränsning av rörelsefriheten eller möjligheten att utöva ett yrke är oacceptabla kränkningar. I en reell krissituation måste också de här friheterna vara förhandlingsbara.
Att det kan uppstå situationer där folk slår varandra i huvudet med olika rättigheter förutsåg de kloka författarna bakom FN-deklarationen redan 1948. Den som bemödar sig att läsa hela dokumentet hittar i den 29 artikeln en viktig reservation om hur rättighetsinskränkningar de facto är möjliga ”i syfte att trygga tillbörlig hänsyn till och respekt för andras rättigheter och friheter samt för att tillgodose ett demokratiskt samhälles berättigade krav på moral, allmän ordning och allmän välfärd.”
Men ännu viktigare för coronaåret 2022 är nog artikel 1 som över huvud taget inte uttrycker någon rättighet, utan mer en förhoppning om hur människor ska interagera: ”De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”