Ingen överraskning att beredskapen inte är tillräcklig inom hälso- och sjukvården
Stig Granström, med långvarig erfarenhet av räddningsverksamhet, är inte förvånad över att HNS befinner sig i en djup kris. Beredskapsplanering har aldrig varit populärt och viktigt, den har setts som ett nödvändigt ont som bygger på orealistiska scenarier om vad som kan hända i samhället, skriver han.
Infektionsläkare Asko Järvinen vid Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt (HNS) oroar sig för att samhällets kritiska funktioner börjar vara i vågskålen på grund av de betydande patientmängderna då så många personer insjuknar eller exponeras för coronaviruset. Orsaken till Järvinens oro är att också sjukvårdspersonalen insjuknar vilket leder till personalbrist. Järvinen förutspår svåra tider för sjukvården i januari-februari med tanke på pandemin.
Hur kunde det bli på det här viset? Vad är orsakerna till sjukvårdens kollaps? Var har det gått fel?
Inledningsvis kan man konstatera att det inom HNS under en längre tid har bedrivits en politik att stänga sjukhus och minska antalet sjukvårdsplatser. Förutom de här minskningarna av sjukvårdsplatser har också försvaret stängt alla sina militärsjukhus.
HNS ska i samråd med kommunerna inom sitt område besluta om den regionala hälso- och sjukvårdsberedskapen för störningssituationer under normala förhållanden och för undantagsförhållanden. HNS ska i samråd med kommunerna inom sitt område utarbeta en regional beredskapsplan (Hälso- och sjukvårdslagen 1326/2010 § 38). Hur den här beredskapsplanen ska utformas finns beskrivet i Social- och hälsovårdsministeriets publikation 2019:16, Planering av beredskap och kontinuitetshantering.
Tänkbara störningssituationer som identifierats finns beskrivna i Nationella riskbedömningen (Inrikesministeriet 2019:8). I riskbedömningen beskrivs en influensapandemi eller någon liknande utbredd epidemi, vilka bakomliggande hot som finns, vad som hotas och på vilka sätt hoten realiseras. Undantagsförhållanden definieras i Beredskapslagen (1552/2011 § 3), bland annat en pandemi som till sina verkningar kan jämföras med en synnerligen allvarlig olycka.
Till en gedigen utförd beredskapsplanering hör att de hotbilder och störningssituationer som finns tillgängliga analyseras med hjälp av olika scenarier för att klarlägga vad respektive hot betyder för organisationen. Sen fastställs betjäningsnivån, vad organisationen ska klara av under respektive hot och därefter byggs den behövliga prestandan upp som upprätthålls genom utbildningar, övningar och analys av påverkan.
Nästa steg är att Regionförvaltningsverket (RFV) i södra Finland ska övervaka att HNS har regional beredskap för störningar inom hälsooch sjukvården. RFV övervakar att bekämpningsarbetet genomförs enligt bestämmelserna samt att de nationella planerna och Social- och hälsovårdsministeriets beslut verkställs (Lag om smittosamma sjukdomar 1227/2016 § 8). RFV ska dessutom utvärdera den regionala tillgången till basservice och samordna beredskapen i regionen och ordna anknytande samverkan, samordna beredskapsplaneringen, ordna regionala försvarskurser, stödja kommunernas beredskapsplanering, ordna beredskapsövningar och främja säkerhetsplaneringen inom region- och lokalförvaltningen (Lag om förvaltningsverken 896/2009 § 4). Sedan, när en pandemi brutit ut, ska RFV övervaka att bekämpningen av smittsamma sjukdomar är lagenlig och sköta anknytande styrning.
Avslutningsvis har Finland en nationell beredskapsplan för en influensapandemi (Social- och hälsovårdsministeriets publikationer 2012:25). Bland andra har Järvinen deltagit i uppdateringen av planen. Syftet med beredskapsplanen är att styra beredskapen för en influensapandemi på alla förvaltningsnivåer inom hälso- och sjukvården samt att stödja beredskapen inom andra förvaltningsområden. Enligt Social- och hälsovårdsministeriets hemsida är pandemiplanen under uppdatering och beräknas bli klar under sommaren 2022.
Nu då? Hur kan det vara möjligt att Finland inte har tillräcklig beredskap inom hälso- och sjukvården? Pandemin som nu grasserar kan inte ha kommit som någon överraskning för de personer inom sjukvården som ansvarar för beredskapsplanering. Redan 2006 utgick man i den nationella beredskapsplanen från en allvarlig pandemi. Likaså att personalens sjukfrånvaro kan orsaka störningar på områden som är centrala för samhällets funktion och medborgarnas välfärd. Därför krävs det att det finns en detaljerad handlingsplan för alla samhällssektorer i händelse att en betydande del av arbetskraften insjuknar i influensa under en pandemivåg. Det torde också vara uppenbart att vård av ett större antal patienter kräver flera vårdplatser, mera faciliteter och mera utrustning.
Sedan uppstår frågan om RFV i södra Finland och dess roll i förverkligandet av beredskapsplaneringen. Har RFV övervakat att HNS' beredskapsplan är gjord enligt gällande normer, att den är uppdaterad, att åtgärderna i planen beaktats i HNS' verksamhetsplanering, med andra ord att det reserverats pengar att bygga och upprätthålla beredskapen, att organisationen utbildats och övats samt att det finns ett fungerande ledningssystem att tillgå? Om så inte är fallet, varför har inte RFV ingripit?
Med den erfarenhet jag har om inställningen och attityden till beredskapsplanering inom den kommunala förvaltningen, dit HNS hör, är jag egentligen inte förvånad att HNS befinner sig i en djup kris. Beredskapsplanering har aldrig varit populärt och viktigt, den har setts som ett nödvändigt ont som bygger på orealistiska scenarier om vad som kan hända i samhället. Man målar fan på väggen för att skrämma upp människorna. Och så kostar den pengar, pengar som kan användas till något viktigare. Sjukvårdsdistrikten är ju inga egentliga krisorganisationer som försvaret, gränsbevakningen, polisen eller räddningsväsendet.
HNS och sjukvården överlag har ingen erfarenhet av kriser, har inte drabbats av kriser och har därför inte heller någon större erfarenhet av krisledning, varken på regional nivå i HNS eller på nationell nivå inom Social- och hälsovårdsministeriet. Men efter den här pandemin har också hälso- och sjukvården en rätt så gedigen erfarenhet av hur det är att fungera i kris. Synd bara att det sker på typiskt finskt sätt, ”kantapään kautta” som man säger.
I stället för att ge mera gas åt hälsooch sjukvården drar myndigheterna i nödbromsen och stänger ner hela samhället. Och vilken myndighet är det som fattar beslut om nedstängning – jo, Regionalförvaltningsverket i södra Finland. Samma RFV som ska övervaka att HNS har en regional beredskap för störningar inom hälso- och sjukvården. I RFV:s beslut den 23 december 2021 är det särskilt utifrån sakkunnigbedömningen från HNS nödvändigt att stängningsbeslutet enligt paragraf 58 g i lagen om smittsamma sjukdomar gäller alla utrymmen som hör till paragrafens tillämpningsområde.
Så här finns, enligt vad jag anser, många obesvarade och kanske också till och med besvärliga frågor obesvarade. Och det mest förvånansvärda är att inte massmedierna är intresserade av att ställda de här frågorna och söka svar på dem. Avsaknaden av grävande journalistik är skrämmande. Vad håller ”den fjärde statsmakten” på med?
”Hur kunde det bli på det här viset? Vad är orsakerna till sjukvårdens kollaps? Var har det gått fel?”