Att inte se skogen för träden
"Skulle det kanske vara dags att utvidga debatten om inkomstklyftor?"
Den årligen återkommande debatten avseende inkomstklyftorna i vårt land fördes igen. Debatten är förvisso relevant i sig, men den fokuseras endast på ett delsegment av finansiell ojämlikhet: löne- och kapitalinkomster. Fler och fler ekonomer uppmanar forskare, beslutsfattare och medier att utvidga debatten till att också inkludera egendom och tillgångar. För en enskild individ kan förekomsten eller avsaknaden av egendom och tillgångar vara av en mycket större betydelse än endast hens löne- eller kapitalinkomster.
Varför lyser denna debatt med sin frånvaro? En stor orsak är säkert att det är mycket svårt att på ett objektivt sätt mäta egendom och tillgångar. Vad är en aktieportfölj värd? Är det börsvärdet just nu, även om innehavaren inte har en tanke på att sälja? Ännu svårare: vad är en jordplätt värd? Det vet man ju först då den slutligen sålts – om den alls säljs. Beskattningsvärdet? Nja.
Det finns dessutom tillgångar som inte låter sig realiseras så lätt. Mycket av vår egendom sitter fastklistrat i väggar. Om en person endast äger lägenheten hen bor i, kan man då ens kalla det egendom? Den kan ju ogärna säljas, för någonstans måste man ju bo. Om en annan person äger två likadana lägenheter som den förstnämnda, varav hen själv bebor den ena, är denna person då dubbelt så välbärgad som den förra? Svåra frågor som inte låter sig enkelt besvaras.
Men sedan finns ju också den möjligheten att man till vilket pris som helst undviker att blanda in det här med egendom i debatten, för det kan ju bli hur pinsamt som helst. Låt oss ta en titt på jämlikhetens vagga Sverige för att belysa saken.
Om man jämför Gini-koefficienten av inkomstfördelningen efter skatter och transfereringar (det vill säga efter att utkomststöd, bostads- och barnbidrag med mera har utbetalats) hör denna fördelning i Sverige till de jämlikaste i världen. Av EU-länderna är det endast fem, däribland Finland, där inkomstfördelningen är ännu jämnare än i Sverige. Den är mycket mer ojämlik till exempel i Frankrike eller i Tyskland – för att inte tala om Storbritannien eller USA.
Bilden blir totalt en annan om man i stället fokuserar på vem som äger vad. I tolv års tid har den schweiziska bankkoncernen Credit Suisse förtjänstfullt publicerat sin ”Global Wealth Report” som beskriver utvecklingen av tillgångar globalt och hur de är fördelade. Att mäta egendom är som sagt en utmaning och man är tvungen att dra många kurvor raka, men rapporterna utgör inte desto mindre synnerligen intressant läsning
Om man studerar fördelningen av egendom, hamnar Sverige i en särklass för sig. Egendomsfördelningen i Sverige är mätt med Gini-koefficienten ojämlikare än till och med i USA, för att nu inte nämna de övriga nordiska länderna eller Tyskland.
Ännu ett sätt att se på saken är att se hur mycket den mest välbärgade tiondelen i ett land äger av landets totala egendom. Den rikaste tiondelen i Sverige äger hela 74 procent av all egendom i landet. Det är en betydligt högre andel än i länder som Mexiko eller Indien, som vanligen uppfattas som extremt ojämlika.
Skulle det kanske vara dags att utvidga debatten om inkomstklyftor? Åtminstone här hemma hos oss, svenskarna kan sköta sitt.
På grund av sin strategiska position vid Röda havet har Afrikas horn alltid varit föremål för utländskt intresse. Makter från väst, Mellanöstern och Östasien blandar sig konstant i regionens affärer för att öka sitt eget geopolitiska inflytande och få kontroll över området och dess resurser.
Islutet av året såg vi hot om vapenskrammel i Somalias huvudstad Mogadishu när presidenten avsatte premiärministern. Det nya året för sin del började med att Sudans premiärminister i övergångsregeringen avgick, och varnade för att landet står vid en vändpunkt som kan hota landets existens om man inte snabbt kommer på rätt väg igen.
På det har vi det förödande inbördeskriget i Etiopien som plågat regionen i över ett år och där inget slut verkar finnas i sikte.
I analyser om alla tre länder har experter på senare tid konstaterat att “det här kan hota stabiliteten i hela Afrikas horn”. Nu känns det som om man med fog kan säga: Afrikas horn är stadigt på väg mot veritabelt kaos. Varför är det så?
Till det egentliga Afrikas horn hör bara Somalia, Etiopien, Eritrea och Djibouti, men ofta inkluderar man också Sudan, Sydsudan, Kenya och Uganda i området. Tillsammans bildar de det multilaterala samarbetsorganet IGAD (Intergovernmental Authority on Development).
På grund av sin strategiska position vid Röda havet har Afrikas horn alltid varit föremål för utländskt intresse. Makter från väst, Mellanöstern och Östasien blandar sig konstant i regionens affärer för att öka sitt eget geopolitiska inflytande och få kontroll över området och dess resurser.
Redan före kolonialismen fanns det motsättningar och klyftor i regionen, men de var inte speciellt djupa och hade troligen försvunnit över tid, eller åtminstone inte fördjupats, om inte européerna kommit. Det argumenterar forskaren M Mohamed Abshir, specialiserad på geopolitiken i Afrikas horn, i en artikel i tidskriften The Africa Report.
När Italien, Frankrike och Storbritannien delade upp området mellan sig gjorde de det som bekant med hänsyn till egna intressen, inte existerande intressesfärer, klanområden och kungadömen. Det ledde till att en del folk splittrades och hamnade i olika nationer medan andra plötsligt fann sig inom samma nations gränser med rivaliserande stammar, klaner och kungadömen.
Abshir säger också att de europeiska stormakterna introducerade väldigt olika system inom såväl politik som utbildning och språk inom sina territorier, vilket drog tidigare sammanhållna områden allt längre ifrån varandra.
Sedan kom kalla kriget – där Afrika och inte minst Afrikas horn blev en arena för ombudskrig mellan kapitalismen och kommunismen, som delade upp kontinenten i intressesfärer.
Vapen strömmade in på kontinenten från båda sidor i försöken att stödja de allierade, dit både rebellgrupper och regeringar hörde.
Som en följd av det här såg Afrikas
horn två nya socialistiska diktatorer: Mengistu Haile Mariam i Etiopien och Siad Barre i Somalia. Mengistu ledde den socialistiska militärjuntan Derg, som tagit makten i Etiopien efter att den siste kejsaren Haile Selassie störtades 1974 och mördades ett år senare.
Också Siad Barre tog makten i en militärkupp 1969, och också han gjorde sitt land till slut till en marxistisk-leninistisk enpartistat. De båda länderna krigade också om Etiopiens somaliska region i Ogadenkriget under 1970-talet.
Både Mengistu och Siad Barre störtades 1991. I Etiopien tog TPLF makten, samma TPLF som nu krigar mot regeringen i Etiopiens inbördeskrig. Siad Barres störtande från makten ledde för sin del till ett maktvakuum och till det förödande inbördeskriget i Somalia.
En orsak till att rebellgrupper lyckades störta diktatorerna var att det nu fanns tillgång till vapen i överflöd i regionen.
Snabbspola fram till i dag, och kring 30 år efter den senaste stora turbulensen är Afrikas horn i kaos igen.
I varje generation är det så här, konstaterar den ugandiske veteranjournalisten Charles Onyango-Obbo i International Crisis Groups podcast The Horn. Den kenyanska advokaten Betty Kaari Murungi kallar i samma podcast situationen på Afrikas horn för ett multilateralismens misslyckande, där IGAD – samarbetsorganet i regionen – i stället för att hjälpa att upprätthålla fred och stabilitet har blivit en nickedocka som gratulerar till exempel Uganda för fina val. Yoweri Museveni, som suttit vid makten i Uganda sedan 1986, vann än en gång en jordskredsseger i valet för ett år sedan. Murungi konstaterar att det knappt går att minnas när IGAD senast hade ett toppmöte, och organet har inte ens haft ett möte om inbördeskriget i Etiopien.
Samtidigt har Afrikas horns strategiska läge förstås inte försvunnit någonstans, utan kampen om utländskt inflytande är hårdare än på länge. Det är främst länderna kring Persiska viken och Turkiet tillsammans med Kina som kämpar om inflytande i regionen. Det har uppstått block med Qatar och Turkiet på ena sidan och Saudiarabien och Förenade Arabemiraten på den andra. I Djibouti har Kina sin största militärbas utanför landets gränser, och där har också USA sin största militärbas i Afrika.
Turkiet har för sin del sin största ambassad i världen i Mogadishu, och har slutit försvarspakter med Kenya, Uganda, Etiopien, Somalia och utanför Afrikas horn med Rwanda, Nigeria och Tanzania.
Turkiets vapenhandel med Afrika ökade med svindlande 700 procent från 2020 till 2021, med en värdeökning från 41 miljoner dollar till 328 miljoner dollar.
Turkiet har också försett Etiopien med drönare under inbördeskriget, som har använts bland annat för attacker i Tigray och för att kapa rebellernas försörjningsleder.
Länderna kring Persiska viken har för sin del tillsammans med Egypten ett speciellt stort intresse för Sudan, och för att landet inte ska gå mot den demokratiska utveckling så många där nu önskar. Egypten är för sin del inblandat i ett bittert bråk med Etiopien och Sudan om den enorma damm Etiopien bygger i Nilen för att försäkra elförsörjning i landet, men som Egypten är rädd ska hota landets vattenförsörjning.
Med det sagt är det självklart i första hand korrupta, själviska och makthungriga ledares fel att läget är som det är. I en region som för krig med sig själv måste lösningen också komma inifrån.
I Sudan har protesterna för demokrati fortsatt i tre år. Först lyckades de störta diktatorn Omar al-Bashir efter hans 30 år vid makten. Efter militärkuppen i oktober och militärens övertagande av makten från den civila delen av övergångsregeringen såg läget dystert ut.
Men det mod, den uthållighet och den målmedvetenhet de sudanesiska demonstranterna visar också när de stirrar automatvapen i vitögat ger hopp om att en förändring är möjlig.